Det är turkost hav och vita stränder i paradiset. Trettio grader varmt och fem stjärnor på hotellet. Paradiset är violinisten Janine Jansens benämning på Mauritius. Hon har aldrig varit där förut, har aldrig gjort en liknande resa utan är mer typen som gillar att vandra i bergen. Men nu när det fanns fem lediga dagar lät hon den mer strandlivsintresserade pojkvännen agera reseledare, Julian Rachlin som också han är violinist.
Med i packningen har hon sin nära trehundra år gamla Stradivarius. Hon har den med sig nästan vart hon än åker och måste hålla igång fingrarna även om hon är ledig.
- Det är nästan skrämmande att tänka på hur många som har spelat på den. Den är från 1727, alltså från den tid som exempelvis Vivaldi skrev De fyra årstiderna. Den har varit med så mycket och hur många gånger har då inte årstiderna spelats på den? Den har en sådan historia, men tyvärr känner jag bara till de senaste ägarna, säger Janine Jansen.
Hon berättar att violinsolona som spelas i filmen Borta med vinden spelas på det dyrbara instrument hon nu förfogar över som ett lån från en holländsk fond.
Turné med kammarmusikkänsla
Janine Jansen är yngst i en musicerande familj och drömde om att spela cello när hon var liten. Men det instrumentet hade redan hennes äldre bror tingat och föräldrarna intresserade henne i stället för fiol så att de skulle ha möjlighet att bilda en familjeensemble. Nu turnerar också den framgångsrika violinisten, som tidigare gjort två applåderade besök i Göteborg, med delar av familjen då hon framför Vivaldis De fyra årstiderna och Bachs violinkonsert.
I Konserthuset är brodern Maarten och pappan Jan med. Också på sin nya skiva spelar Janine Jansen De fyra årstiderna i det lilla formatet med åtta musiker och då medverkar även pojkvännen.
- Det är underbart att spela i en så liten grupp och ge mer av en kammarmusikkänsla. Man får större flexibilitet i tajming och färgsättning.
Att musiken framförts så många gånger förut är inget som bekymrar henne. Hon hoppas att hon någon dag ska ha modet att åtminstone skriva egna melodier, men är inte där ännu. Det som driver henne framåt är lusten att spela den musik hon är förälskad i, i hög grad den från 1600- och 1700-talen.
- Jag försöker inte göra en unik eller annorlunda tolkning. En musiker måste följa sin intuition, sin känsla, säger Janine Jansen.
- Jag vill inte skapa för mycket med mitt huvud utan mer med mitt hjärta. Naturligtvis lyssnar jag på andra musiker och deras tolkningar och läser intervjuer med människor som jag respekterar och beundrar. Allt detta formar mig som musiker. Men främst måste man följa sitt hjärta. Det är då den verkligt personliga och individuella tolkningen kommer fram. Det måste vara övertygande. Jag tror också att man som åhörare hör om det handlar om en musikers uttryck för sanna känslor eller ett slags sökande efter en ny väg.
Sedan tystnar hon. Säger att nu när hon hör sig själv prata känns det som om hon analyserar alldeles för mycket.
Men snart finner hon orden igen. Hennes engelska med omisskännlig holländsk brytning flödar trots det långa avståndet utan fördröjning och med hög volym ur telefonluren. Hon säger att hon inte ser några egentliga gränser för hur man kan spela de stora mästarnas musik, men föredrar själv det mer tidstrogna före romantiska utsvävningar.
Mer blyg privat
Och även om det varit ett hektiskt år och underbart med en femdagarspaus i paradiset så längtar hon tillbaka till scenen. Där kommer hela hennes personlighet fram, menar Janine Jansen.
- Privat kan jag vara mer introvert, inte löjligt inåtvänd, men mer blyg. Men när jag spelar musik är jag en mycket mer utåtriktad person. Då kan jag vara helt och hållet mig själv. Även om det är en stor publik kan jag vara totalt öppen och spontan. Musik är ett språk för mig och jag känner mig som mest naturlig när jag spelar, alla känslor kommer ut mer naturligt. Så ska musik också vara, tycker jag. Det ska ska vara roligt och man ska inte dölja sina känslor.
