Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Mark Isitt: Motorsågsmassakern på Marstrand

Nyss sågades det 154 år gamla trädet som stod framför rådhuset ned.
Men att träd mitt i stadsbilden fälls utan att tänka på historia och platsen är befängt. Det menar Mark Isitt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: GP:s Mark Isitt prisades på Arkitekturgalan

LÄS MER: Mark Isitt: Fem saker du kan göra för designklimatet

Den 30 mars motorsågsmassakrerades torgeträdet på Marstrandsön. Torgeträdet planterades framför rådhuset 1866, samma år som Nationalmuseum i Stockholm invigdes och Alfred Nobel uppfann dynamiten. Trädet blev 154 år.

Mordet ägde rum i det fördolda. Torsdagen den 26 mars upptäcktes en spricka i stammen. Dagen efter kapades tiometersgrenen som orsakade sprickan. Och på måndagen fälldes hela trädet. Eller inte hela, en så kallad högstubbe lämnades kvar. Ett lemlästat fyrametersspöke. Plus alla de största grenarna, huller om buller bland grusets högar av sågspån. Som Kungälvs kommun skriver: “Tanken är att dessa delar skall gynna biologisk mångfald och vara en symbol över det historiska trädet.”

En symbol av förruttnelse.

Jag undrar, varför så bråttom? Och varför just nu, när livet redan ter sig så bräckligt, när döden kommer oss så otäckt nära? För att “säkerheten måste gå först”, enligt den inplastade A3-lapp som kommunen buntbandade fast vid avspärrningarna någon dag före dådet. Förutom en notis på kommunens hemsida var det så avrättningen annonserades.

När jag försöker precisera vad torgeträdet betytt för mig landar jag i ord som tid, historia och minnen. Det var väl inte direkt något mina lekkamrater och jag tänkte när vi klättrade omkring bland bamsegrenarna eller lekte jage kring stammen. Men vi kände det. Vi förstod att vi var en del av något större. En kronologi som gav lika delar självförtroende och ödmjukhet. För oss var trädet evigt.

Trots att Kungälvs kommun känt till trädets förfall sedan 1996 – då noterades att stammen var på väg att bli ihålig – har man inte odlat en möjlig ersättare på annan plats.

Det är så ett träd måste betraktas. Ett träd är så mycket mer än rötter, bark och krona. Ändå finns det en benägenhet bland många av dagens stadsplanerare att nedprioritera grönska. Bara veckan innan attacken mot torgeträdet fälldes flera 15-meters bjässar i Hagaparken i Göteborg. Brunnsparkens lövsal från 1822 är borta sedan något år. Almarna utanför Sjöfartsmuseet likaså. Till och med Gathenhielmska trädgården är hotad. Och när man som journalist frågar vem som bär ansvaret, vem som fattade beslutet, då är det ingen som vet; i fallet med torgeträdet slussades jag från kommunstyrelsens ordförande Miguel Odhner till samhällsbyggnadsråd Ove Wiktorsson till trädgårdsingenjör Hanna Bäck som hänvisade mig till två ej namngivna arborister.

Det är en befängd utveckling. Och inte bara på vindpinade och granitkala Marstrand där silverpoppeln utgjorde det lummiga smycket på öns enda verkligt omfamnande stadsrum, planterad i skärningspunkten mellan kyrka och rådhus och fästning. I dessa orostider är det just sådana platser vi har behov för. Platser där tiden rör sig lite långsammare. Där eftertanken ges utrymme.

Detta ståtliga stadsrum vill jag ha tillbaka. Men trots att Kungälvs kommun känt till trädets förfall sedan 1996 – då noterades att stammen var på väg att bli ihålig – har man inte odlat en möjlig ersättare på annan plats. Istället är planen att det stympade spöket ska förmultna och förhoppningsvis skjuta rotskott och med lite tur generera en ny ståtlig poppel. Om sisådär 50 år.

LÄS MER: Det är dags att riva taket på Nordstan