Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/8

Johanna Hagström: Mohombi och Mariette är som influensan i februari

Är det inte lite tråkigt med samma artister som dyker upp lika säkert som influensan varje februari och presterar stabilt? Mello har blivit festivalen som undviker allt som skaver, skriver Johanna Hagström.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Erfarenheten vann. Igen. När det väl gällde så steppade Mohombi in i sin spagettislev av lysande stavar och gjorde jobbet som behövdes för att gå direkt till finalen. Det är faktiskt tredje gången han tävlar i Mello. (Någon som minns Group Avalon som tävlade 2005? Han var med där.)

LÄS MER: Mariette direkt till final i Melodifestivalen

Den sviten bräcks dock av Mariette, som blir den första i Mellohistorien som håvar in fyra finalplatser på fyra försök. Hatten av för henne, även om "Shout it out" är det tristaste av hennes bidrag, enligt mig.

Den stora Mellobubblan framstår som skör och fylld av dåligt självförtroende.

Samtidigt... är det inte lite tråkigt med samma artister som dyker upp lika säkert som influensan varje februari och presterar stabilt? Sedan återgår de till relativ anonymitet, förutom lite Diggiloo och kanske Allsången.

LÄS MER: Drängarna – en råmande Lapplandspil med bonnaröj

Den stora Mellobubblan framstår som skör och fylld av dåligt självförtroende. Ta bara årets satsning på ett eget Hall of fame. Carola har redan klagat på Instagram över att hon inte hyllas ordentligt och att hon har svårt att begripa själva upplägget.

Hon är inte ensam, särskilt inte om den senare invändningen. Att i varje deltävling låta David Sundin rabbla upp namn och företeelser i ett tempo så rasande att Anis Don Demina framstår som letargisk är verkligen inte någon lyckad hyllning. Handen upp den som förstår vad det hela går ut på.

Johnséns första repetitioner i Luleå var verkligen sinnesvidgande överlastade och märkliga.

Visst, Andra chansen förlängs för att bjuda på mer Hall of fame-godis. Men festivalen hade lätt kunnat avsätta mer tid i varje deltävling för nostalgi och självförhärligande. Istället har man skrivit i princip humorfria sketcher som de tappra programledarna kämpar med. Det ger ett fattigt och lite ängsligt intryck.

LÄS MER: Efter 25 år med Drängarna – nu blir det Mellodebut

Ett annat exempel på att Mellobubblan drabbats av pyspunka är att flera av artisternas scenshower känns påtagligt torftiga i år. För Aftonbladet bekräftar skivbolagen att de sparar in på dyra specialeffekter. Mello är inte riktigt värt slantarna längre.

De artister som den här veckan faktiskt hade påkostade nummer – Mohombi som skulle utföra ett flygtrick i sin upplysta fruktskål och Albin Johnsén som hade tömt vindsförrådet och ställt på scen – valde att i sista stund att rensa sina framträdanden från överdådet.

I längden är det livsfarligt för festivalen att undvika allt som skaver.

Okej, Johnséns första repetitioner i Luleå var verkligen sinnesvidgande överlastade och märkliga. Men samtidigt: Är det inte också de överambitiösa och smaklösa framträdandena som har bidragit till Melodifestivalens ställning som landets största tv-program? Som nu hyllas i Hall of fame?

LÄS MER: Artisterna panikändrar Melodifestivalnumren

I längden är det livsfarligt för festivalen att undvika allt som skaver. I SVT:s presentation av Hall of fame står att målet är att "stärka upplevelsen av att Melodifestivalen är en modern högtid". Mello vill vara en samlande, gemensam tradition. Men då måste man också uppföra sig som en sådan. Annars spricker bubblan.