Under decennier var Sören Larsson (f. 1940) en profil i det fria svenska teaterlivet. Livlig och engagerad, alltid hade han en fråga eller ville diskutera någon föreställning. Jag glömmer aldrig ett seminarium, under Göteborgs dans- och teaterfestival för många år sedan, där Sören Larsson berättade om sitt möte med den polske teatermannen Jerzy Grotowski. Minnena flammade i Larsson. I kroppen. Upplevelsen i det sena 1960-talet återuppväckte han med en intensitet som fyllde hela rummet. Det är lätt att förstå att Sören Larsson var en älskad pedagog.
Redan som barn i Stockholm hade han lust till teater, men en det kom annat emellan innan han hittade Skara skolscen. När Grotowski kom dit som gäst upptäckte Sören Larsson det fysiska teaterarbetet, som han med åren skulle utmejsla till "kroppens poesi".
Det är lätt att förstå att Sören Larsson var en älskad pedagog.
Efter en tid hos Grotowskis Teatr laboratorium i Polen sökte han sig vidare. Undersökande var Sören Larssons metod och kroppen var hans medel. Han blev en företrädare för det som kallas tredje teatern – efter den psykologiska och politiska teatern. Sören Larsson rörde sig i Europa och över landet, han startade olika grupper och utbildningar, oftast betecknade som laboratorier eller akademier.
Sören Larsson var en praktiker och såg i den fysiska träningen en nyckel för att låsa upp skådespelarens egen kreativitet. Kanske hörde det samman med att hans hörselskada.
Sören Larsson var en praktiker och såg i den fysiska träningen en nyckel för att låsa upp skådespelarens egen kreativitet.
I Göteborgs frigruppsvärld landade han på 1980-talet. Här startade han larssons teaterakademi och larssons teater – båda med liten bokstav, men med stora ambitioner. Han undervisade på universitetets dramatikutbildning och öppnade en filial, Sotenäs teaterateljé – ett kortvarigt projekt. Många elever skapade långvariga relationer och samarbeten. Med David Bolander och Fia Adler Sandblad bildade han nya grupper i Göteborg och han hörde till klustret i Gerlesborg.
Även om det fysiska och improvisation var Sören Larssons signum, fick även text med tiden plats. larssons teaters största succé, "Medea från Mbongo", utgick från Willy Kyrklunds pjäs.
Mitt exemplar av boken "Kroppens poesi" slår, alldeles av sig själv, upp stycket: "För den som vill ägna sig åt teater är det naturligt att träna kroppslig kommunikation – kroppen är ju skådespelarens instrument". Det är en insikt som Sören Larsson erfor ända in i märgen och engagerat förmedlade till andra.
