Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

Min farfars öde i Förintelsen var länge gömt i en förbjuden bok

I ”Den svarta boken” samlades historier från Förintelsen i Östeurpa. Men istället för att publicera så hemlighöll Sovjet länge historierna om Förintelsen – bland dem Anna Grinzweig Jacobssons farfars berättelse från Ukraina.
Nu skriver hon om hans öde.

Den svarta boken

”Den svarta boken” är en runt 500 sidor lång rapport om Förintelsen i Östeuropa, sammanställd av de ryska krigskorrespondenterna Ilya Ehrenburg och Vasily Grossman. Boken, som består både av deras egna upplevelser och andra vittnesmål, var länge förbjuden i Sovjet – eftersom bilden den förmedlade inte rimmade väl med vare sig kommunisternas krigspropaganda eller de antisemitiska kampanjer som utfördes av regimen. Den trycktes i rysk utgåva 1991.

Boken finns än så länge inte översatt till svenska.

Under vårvintern 1944 avancerar Röda armén allt längre västerut i Ukraina. Den 23 mars bryter de igenom frontlinjen vid byn Lopavshi, några mil väster om staden Dubno, och tyskarna flyr i panik. Byborna sluter upp runt de sovjetiska soldaterna med glädje och turas om att berätta om nazisternas grymheter. En kvinna vid namn Vera Josifovna kommer fram och bjuder in några av officerarna till sitt hem. Där möts de av en fruktansvärd syn. Sex personer sitter i rummet – nej, det är omöjligt att kalla dem så. Det är inte människor som sitter där, snarare något slags skugglika varelser.

LÄS MER: Det judiska Marstrand är en symbol för religionsfrihet

Vera Josifovna börjar berätta: ”Jag har gömt dessa människor i ett och ett halvt år. När tyskarna kom började de utplåna Dubnos judar. De körde dem till stora torget där de utförde monstruösa handlingar. Judar tvingades löpa gatlopp, gamla mäns skägg slets av, de tvingades dansa, sjunga och be. Sedan tvingades de gräva gravar och lägga sig ned i rader; de blev skjutna och många begravdes levande. Det var nittio personer i den första gruppen som sköts.”

LÄS MER: Så slutade Ukrainas judar att andas

Hon berättar vidare hur hon råkade stöta ihop med en judisk läkare vid namn Abram Grinzweig, som hade behandlat henne en gång tidigare. Hon erbjöd sig att försöka rädda hans liv, men han svarade att han inte var ensam. ”Den natten tog jag dem alla i en kärra till min gård där jag gömde dem. Men det var svårt att hålla dem gömda, så jag beslutade att gräva en bunker.”

I bunkern gömde Vera Josifovna dem som hon hade lyckats få ut ur Dubnos ghetto. Tyskarna undersökte gården vid ett flertal tillfällen utan att upptäcka gömstället. Hon kom med mat på natten då hon också kunde släppa in lite frisk luft i bunkern. ”Allt detta var mycket farligt, men min dotter Irina och jag lyckades hålla det hemligt. Och nu har ni kommit. Dessa människor ser Guds ljus för första gången på ett och ett halvt år.”

Läkaren Abram Grinzweig är min farbror. Hur kommer det sig att jag känner till alla dessa detaljer? Jo, de sovjetiska officerarna skrev ett brev. Det skickades till Ilja Ehrenburg, som tillsammans med Vasilij Grossman samlade in vittnesmål från Förintelsen. De var båda prominenta sovjetiska författare av judisk börd som var aktiva i den Judiska antifascistiska kommittén (JAC). Kommittén hade skapats av Stalin 1941 med syfte att påverka den internationella opinionen, i synnerhet USA, för att få stöd i kampen mot nazisterna.

Anledningen till att ”Den svarta boken” stoppades var att den skulle ha skapat sympati för judarna och gett dem en särställning som de största offren för nazisternas grymheter.

Allt eftersom Röda armén drog västerut och drev bort tyskarna från Ukraina, Belarus, Litauen, Lettland och Polen, områden som före kriget hade haft en stor judisk befolkning, strömmade det in mängder av material. Brev, dagböcker, vittnesmål, rapporter och artiklar skrivna av frontsoldater, överlevande, journalister och författare. Skribenterna redogjorde för vad de själva hade bevittnat eller återgav händelser som hade berättats för dem. Även brev, dagböcker och anteckningar skrivna av dem som mördats sändes till Ehrenburg. Allt togs noggrant om hand, sorterades, renskrevs och bearbetades med syfte att ges ut i bokform. Arbetstiteln var ”Den svarta boken”.

Låt oss återvända hem till Vera Josifovna. Officerarna betraktar de sex personerna i rummet. Där finns två systrar; Maria och Anna, tjugoett och arton år. De är magra och smutsiga, kan knappt prata och har glädjetårar i ögonen. Systrarna har inga föräldrar, tyskarna sköt dem. Där finns den tjugoårige Mikhel och hans systrar Ita och Etel, fjorton och femton, samt hans bror Jakob som är tio. Tyskarna sköt deras föräldrar. Mikhel ser ut som en gammal man och han uttalar orden med svårighet. Pojken Jakob kan inte gå och han betraktar de sovjetiska soldaterna med ett förvirrat uttryck.

Vera Josifovna säger till officerarna: ”Kamrater! Detta är inte alla som jag räddat livet på. Det finns fyra personer till i ett annat gömställe.” Hon leder officerarna ner i en trång öppning, genom en mörk och slingrande gång och i det svaga ljuset ser de fyra personer till. Det är doktor Abram Grinzweig från Dubnos sjukhus, hans sjuttioårige far Mendel, hans mor Chana och en kvinna vid namn Anna Lvovna, hustrun till en apotekare från Dubno.

Officerarna hjälper min farbror, farfar och farmor, samt apotekarhustrun, att krypa ut från gömstället. Glädjen hos de befriade vet inga gränser och de turas om att ömsom tacka officerarna och ömsom kvinnan som räddat deras liv.

Officerarnas brev slutar så här:

”Kamrat Ehrenburg! Vi beslöt att skriva till er om detta så att ni kan skriva om den heroiska handlingen av Vera Josifovna i byn Lopavshi, i Demidovka-området i Rovno-distriktet, och hennes sextonåriga dotter Irina, så att hela vårt land får veta det.

Med hälsningar från fronten,

Vaktkapten Levtjenko, Vaktkapten Borisov, Vaktlöjtnant Tjesnokov

Fältpost 39864

Den 23 mars 1944”

Ehrenburgs och Grossmans arbete med att sammanställa ”Den svarta boken” blev klart 1946. Manuset på över 500 sidor passerade den sovjetiska censuren och blev godkänt för publicering. Typerna sattes, ett avtryck gjordes för korrektur och rättades. Boken planerades för utgivning i början av 1947 men innan den hann till tryckpressarna tog Stalins antisemitiska paranoia över och boken stoppades. 1948 förstördes typerna och alla kända korrekturtryck. Inom kort upplöstes den Judiska antifascistiska kommittén och Grossman blev, tillsammans med flera andra medlemmar, anklagad för förräderi och spionage.

LÄS MER: Recension: ”Flykten till Marstrand” av Anna Grinzweig Jacobsson

Anledningen till att ”Den svarta boken” stoppades var att den skulle ha skapat sympati för judarna och gett dem en särställning som de största offren för nazisternas grymheter. En sådan bild rimmade illa med både det antisemitiska klimatet och det officiella narrativet i efterkrigstidens Sovjet. Kampen under kriget hade, enligt Stalin, stått mellan två ideologier: den kommunistiska och den fascistiska, där den senare representerade en kapitalism som hade löpt amok. Att lyfta fram judarna, en specifik folkgrupp, som nazisternas största fiende skulle ha gjort att resonemanget inte gick ihop. Under hela den återstående sovjetepoken var detta den officiella bilden. Att prata om det som i Väst kallades Förintelsen sågs som en antisovjetisk handling. De få minnesplaketter som regimen motvilligt satte upp vid massgravarna redogjorde för antalet sovjetiska offer, utan att nämna ordet judar.

Den svarta boken är en unik samling vittnesmål, av vissa forskare ansedd som den främsta enskilda källan till kunskap om Förintelsen i Östeuropa.

De tre officerarna Levtjenko, Borisov och Tjesnokov fick alltså aldrig se sitt brev publicerat. Inte heller de tusentals andra som skickat in brev med liknande uppmaningar – Berätta, så alla får veta! – blev bönhörda. Men efter Ehrenburgs död 1967 hittade dottern Irina delar av bokens manus bland sin fars efterlämnade papper. Orolig över att materialet skulle konfiskeras lyckades hon smuggla ut det till Israel och 1980 publicerades en del av det ursprungliga manuset, med titeln ”Den svarta boken”, i Jerusalem. En engelsk version gavs ut i New York 1981.

Ett tiotal år senare, när sovjetregimen mjukats upp och stod på kollapsens rand, fick Irina Ehrenburg besök av en vän. Vännen överlämnade en komplett version av originalet som skulle ha tryckts 1947, och berättade att han ”hittat” det bland sin fars efterlämnade papper. Det var ett historiskt ögonblick. År 1993 trycktes den fullständiga originalversionen på ryska (utgiven i Litauen), kort därpå översattes den till franska, tyska och flera andra språk och 2009 kom den ut på engelska. Den finns ännu inte i svensk översättning.

Den svarta boken är en unik samling vittnesmål, av vissa forskare ansedd som den främsta enskilda källan till kunskap om Förintelsen i Östeuropa. Den uppvisar en enorm spännvidd både geografiskt och innehållsmässigt. Till exempel finns där den allra första rapporten från dödslägret Treblinka, författat av Vasilij Grossman, som själv deltog i lägrets befrielse som krigsreporter i Röda armén. Det finns också många berättelser om organiserat motstånd i ghetton och koncentrationsläger.

Hur gick det sedan för min farbror och mina farföräldrar? Märkligt nog valde de att återvända till Dubno efter kriget. Det var ett mycket ovanligt beslut, de flesta av de ytterst få judar som överlevt tog sig därifrån så snart det var möjligt. Men mina farföräldrar bodde resten av sina liv i Dubno tillsammans med Abram, deras äldste son, och där är de begravda. Abram flyttade sedan till Polen, men han besökte sina föräldrars grav regelbundet och varje gång hade han med gåvor till Vera Josifovna och hennes familj.

Familjen Grinzweig överlevde tack vare det ofantliga modet hos denna kvinna och hennes dotter. Vera Josifovna, dottern Irina och tusentals andra med dem, riskerade inte bara sitt eget utan hela sin familjs liv när de gömde utsatta judar. Det är svårt att föreställa sig en större osjälviskhet. Det minsta jag kan göra för att hedra de två kvinnorna är att berätta deras historia, precis som de tre sovjetiska officerarna Levtjenko, Borisov och Tjesnokov önskade. Utan ”Den svarta boken” av Ilja Ehrenburg och Vasilij Grossman hade jag aldrig fått vilka de var.

Anna Grinzweig Jacobsson är författare och aktuell med boken ”Flykten till Marstrand” om Polens antisemitiska kampanj i slutet av 1960-talet.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.