Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Johan Lindqvist: Mer än nånsin behöver vi Melodifestivalens magiska trick

2021 bygger Melodifestivalen på illusionskonst, magiska trick och hittepå. Men det är ingenting att oroa sig för. Mello är alltid på låtsas. GP:s Johan Lindqvist saknar den glittrande schlagerbubblan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Under alla de år som Melodifestivalen varit en ishalls-ambulerande framgångsmaskin med lika stabila som galet höga tittarsiffror har vi alla köpt in oss på lekens regler.

1. Vi är världsbäst på schlager.

2. Tv-underhållning blir inte vassare än såhär.

3. Musiken är bra, visst är den det?

4. Eric Saade är en superstjärna.

5. Christer Björkman bestämmer.

Det är några av grundpremisserna för att illusionen ska hålla ihop. Alla vi som på olika sätt jobbar med, och alla ni som tittar på Melodifestivalen, accepterar detta eftersom det blir roligare då. Det är lite som att man kommer utklädd till en maskerad.

1995 bevakade jag Melodifestivalen för första gången. Jag jobbade på Sydsvenskan och tävlingen hölls på Malmö musikteater. Det var levande orkester, Pernilla Månsson var programledare. Arvingarna tävlade med ”Bo Diddley”.

LÄS MER: Arvingarna är repade och redo för annorlunda Melodifestival

LÄS MER: Jessica Andersson: Känns märkligt i år

Det var en helt annan tid och första gången jag klev in i den omtalade Mello-bubblan. Den var mycket mindre då, rentav så liten att den rymdes i Malmös legendariska Tahonga bar.

Sedan vann Charlotte Perrelli i Jerusalem, Christer Björkman uppgraderades till schlagergeneral och festivalen åkte ute på turné. Resten är svensk populärkulturhistoria och mycket av det har ni kunnat följa på tv. En hel del annat har hänt bakom kulisserna i den märkliga, rosaglittrande och absolut förtrollande låtsasvärlden.

I februari 2021 har restriktionerna pressat in Mello-bubblan i Globens annex, där det brukade hållas fest efter finalen under några år och Carl Bildt kom i sin fiskfjälls-kavaj.

Nu står jag i mjukisbyxor hemma i köket, pillrar med kaffebryggaren och kollar med ett halvt öga hur programledarna Christer Björkman och Lena Philipsson försöker hålla humöret uppe under en digital presskonferens. Det går sådär.

Senare under eftermiddagen kämpar jag med att följa repetitionerna via en strömmad sändning på SVT:s presstjänst. Om det brukar kunna kännas lite segt att sitta i en ishall någonstans i södra Sverige och titta när dansarna stretchar eller någon artist försöker hitta sina markeringar i scengolvet är det ingenting mot den fattiga känslan att glo in i en skärm.

LÄS MER: Kadiatou kämpar mot prestationsångesten

I år kan SVT inte låta sin maffiga kamerakran svepa över ballongviftande barn och övertända kompisgäng. I år finns inget jubel och sprutas det konfetti faller den tyst mot en tomt studiogolv.

Melodifestivalen är förpassad till teaterns svarta låda, underhållningens vita ark. Nu är det upp till SVT och artisterna att med hjälp av ljus, skärmar, eld och Jessica Anderssons enorma klänningssläp fylla den med samma magi som vanligt – trots att ingenting är detsamma.

Jag hoppas verkligen att de lyckas. I år behöver vi illusionen mer än någonsin.

Ljug, för mig Melodifestivalen. Nu kör vi.

Missa inget om Melodifestivalen!

Nu kan du få alla våra nyheter, reportage, krönikor och recensioner om Melodifestivalen som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Melodifestivalen. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.