Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Thomas Sjöberg: Medierna är fortfarande för okritiska till kungen

När kungen i dag fyller år uppmärksammar medier och podcastar som Värvet det okritiskt. Journalisten Thomas Sjöberg, som 2010 kom ut med ”Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken”, boken som skapade stor debatt om tystnadskulturen kring kungen, undrar varför ingenting hänt sedan dess.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Thomas Sjöberg är journalist och författare till bland annat ”Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken” tillsammans med Deanne Rauscher och Tove Meyer, som kom 2010.

Jag har legat sjuk i covid i två veckor när redaktören hör av sig: ”Vi har följt rapporteringen om kungens nya Värvet-intervju och funderar över hur bilden av monarkin förändras.” Frågan som följer lyder: ”Vill du skriva om hur journalistikens relation till monarkin, och därmed bilden av monarkin, förändrats sedan ni skrev er bok för tio år sedan?”

När jag inser vad jag har missat i mitt covid-läger är det som att vakna upp på Groundhog day efter att ha legat nedsövd i 11 år. Inget har hänt. Eller snarare, samma sak händer om och om igen. Måndagen den 26 april 2021 ser exakt ut som måndagen 26 april 2010. Landet befann sig då som nu i rojalistiskt rus, kungen skulle fylla 64 och till sommaren skulle det kungliga bröllopet stå.

Så utkom vår bok ”Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken” och försatte landet i ett tillstånd av chock. Boken avslöjade det spektakulära privatliv som landets statschef och hans polare ägnat sig åt under decennier. Kaffeflicka efter kaffeflicka trädde fram i kvällspressen. Den helhetsbild av en unken kvinnosyn som vi presenterade i vår bok, som ett gäng medelålders män ur den absoluta eliten stod för, långt bortom kungens eget valspråk ”För Sverige i tiden”, bekräftades.

LÄS MER: Kungen: Jag kände mig som en säl

En mer otidsenlig monark hade sällan avslöjats med brallorna så nere och kungen fick för första gången frågor som vilken annan makthavare som helst.

Kungaskandalen fortsatte med förnyad styrka när det visade sig att Hans majestäts äldste vän Anders Lettström förhandlat med den undre världen för att tysta våra källor och köpa loss komprometterande bildmaterial som gangstern Mille Markovic påstod sig ha på kungen, som Ekot rapporterade om i maj 2011. En mer otidsenlig monark hade sällan avslöjats med brallorna så nere och kungen fick för första gången frågor som vilken annan makthavare som helst.

Det sades att detta för alltid förändrat mediernas bevakning av hovet och kungafamiljen, att någonting på allvar förändrats på sikt. Borta var det tidigare svassandet för våra kungligheter. Efter att först ha hånats av debattörer på de stora tidningarna räknades kungaboken till ett av de senaste 25 årens viktigaste avslöjanden och i DN skrev kulturchefen Björn Wiman: ”Det som då kallades skvaller visar sig nu vara sant, rötan i samhällstoppen ligger i öppen dager.”

Tio år senare är det återigen business as usual. Medierna fortsätter sin inställsamma ”bevakning” av hovet och monarkin och program som ”Året med kungafamiljen” (sänds skattefinansierat i SVT) och ”Kungahuset” (TV4) tävlar framgångsrikt om kungens gunst.

När till och med en podcast som Värvet nu lånar ut sin logga till den ikoniska tre kronor-symbolen när kungaintervjun lanseras, undrar man vem som egentligen är avsändare. Sammanblandningen blir total. Frågorna har skickats in i förväg för att godkännas av hovet och podden marknadsförs på hovets hemsida. Och när den stora tevekanalen tillkännager sin nya storsatsning på en svensk ”The crown” framgår det att hovet är informerat och att manusförfattaren intervjuat personer i ”kungens närhet” och fått guidade visningar av Stockholms slott. Hur självständig kan man vara i förhållande till sitt ämne under sådana förutsättningar?

När till och med en podcast som Värvet lånar ut sin logga till den ikoniska Tre Kronor-symbolen när kungaintervjun lanseras, undrar man vem som egentligen är avsändare.

LÄS MER: Behövs verkligen tusentals nyheter i veckan?

Och nu tillkännager Expressen att man inte längre ska driva kravet på republik. När tidningen sommaren 2010 publicerade sitt valmanifest var en av punkterna i steget mot ”ett bättre Sverige” att avskaffa monarkin och verka för en president. I dag låter det diametralt annorlunda när chefen för ledarredaktionen Anna Dahlberg fattar pennan inför statschefens 75-årsdag: ”Grattis kungen – och leve monarkin”.

Så här överger några av Sveriges största mediehus sitt kritiska uppdrag och rättar lydigt in sig i ledet som sluter upp kring kungafamiljen. Den #metoo-debatt som hade kunnat kasta nytt ljus över kungaboken har helt uteblivit, trots att kvinnosynen hos monarken och hans kamrater hade kunnat motivera en helt egen hashtag. Men det är bara att kolla gästlistan när kungakompisar samlar till fest – en imponerande andel av huvudstadens mediekår är på plats och gnuggar axel med kungaparet och deras kompisar.

Frågan min redaktör ställde – hur journalistikens relation till monarkin förändrats under det senaste decenniet – har tyvärr ett entydigt svar: inte alls. Tvärtom. Efter ett par år i början av 2010-talet, då kungahuset och statsskicket debatterades på ett välgörande sätt, är beröringsskräcken åter total.

LÄS MER: Influencers sprider konspirationsteorier om corona vaccin: ”Ett osynligt krig”

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.