Mats Johansson var i själ, hjärta och verksamhet en sann teaterman. "...en tid vid teatern" heter en bok från 2011 där han sammanfattar sitt långa liv inom svensk teater. Det är en anspråkslös titel för en omfattande och viktig gärning vid flera av landets institutioner och i olika organisationer.
Mest känd, åtminstone för göteborgarna, är han för sina år som chef för Göteborgs stadsteater, 1962–1982. Det var en utvecklande och stundom turbulent tid där verksamheten som utgick från teatern vid Götaplatsen ofta stod i centrum för hela landets teaterintresse. Uppsättningar som kungapjäserna, med "Gustav III" i spetsen, och Gruppteaterns "Flotten", "Hemmet" och "Sandlådan" gjorde succé, medan annat, som anklagelser om vänstervriden repertoar, rötmånadsdebatt och benämningen Pekingopera liksom Manifeststriden skapade skandalrubriker. Alltsammans möjliggjorde Mats Johansson och skrev historia.
Han var född i Örgryte 1925 och som barn hörde han invigningen av Stadsteatern 1934 på radio hos en granne. De starka applåderna gjorde intryck på gossen. På skolvägen till läroverket kom han senare att cykla förbi teatern och när dörrarna till magasinen stod öppna kikade han in i den värld som skulle komma att bli hans. Vägen dit gick via studentteatern, som starkt konkurrerade med studierna i litteraturhistoria. Scenografi var det första intresset, sedan regi, men det var som chef Mats Johansson skulle göra de största avtrycken.
Han inledde den professionella teaterkarriären som inspicient på Helsingborgs stadsteater, där han också var regissör 1948–1950. Sedan blev han teatersekreterare vid Malmö stadsteater under ett antal år. Därifrån kallades han åter till Göteborg och jobbet som chef för Folkteatern vid Järntorget. Uppgiften var att skapa en fast ensemble och försöka nå en ny arbetar- och förortspublik. Det var lättare sagt än gjort och Mats Johansson återvände efter fyra år till Skåne, den här gången som chef för Helsingborgs stadsteater.
Johansson såg starka regissörer som vägen till utveckling av teatern och letade vaket efter nya.
Efter bara ett år kom han tillbaka i Göteborg för att ta över ledningen av Göteborgs stadsteater efter Karin Kavli. Hon hade haft stora framgångar, inte minst stor publik, men nu krävdes något nytt. Mats Johansson bedömdes ha näsa för det.
Han tog över en fantastisk, men för stor ensemble. Somliga fick gå. Johansson såg starka regissörer som vägen till utveckling av teatern och letade vaket efter nya. Från Finland hämtade han Ralf Långbacka, i Stadsteaterns egna tillväxtled upptäckte han Lennart Hjulström, båda bortgångna tidigare i år.
När det mullrade i ensemblen och grupper av skådespelare sökte utrymme för nya uttryck lyssnade Mats Johansson och öppnade möjligheter. Skolteaterensemblen, som blev dagens Backa teater, och Angereds teater, landets första förortsscen hos en institutionsteater, bröt ny konstnärlig mark och hittade nya publikgrupper.
Emellanåt regisserade Mats Johansson själv, men det var med sin fasta hand som ledare, klara överblick och organisatoriska förmåga han främjade den konstnärliga utvecklingen. Det klagades ibland inne i huset på Götaplatsen, jag arbetade själv på teatern när frustrationen riktades mot den som satt i toppen. Med åren tycks de yttringarna ha vittrat i glömskan och i dag präglas minnet av Mats Johanssons chefstid av beundran.
Hans sista stora satsning blev att stödja Manifestet. Det var ett radikalt och genomgripande förslag till konstnärlig förnyelse som utgick från teaterns roll i samhällslivet, behovet av långsiktig målsättning och ökade krav på personalens kompetens. När förslaget föll valde Mats Johansson att lämna Göteborgs stadsteater. Men inte teatern. Han gick vidare till Riksteatern, där han var chef 1982–1992. När han lämnade posten såg han det som att hans tid vid teatern var slut.
Men han bidrog på andra sätt, i organisationer som Svensk Teaterunion – numera Scensverige – kom hans kunskaper fortsatt att bidra. Och han syntes på premiärer, seminarier och i olika former av möten. Vid krisen för Göteborgs stadsteater i slutet av 1990-talet försökte han bidra med utredande förslag, men initiativet möttes av kalla handen.
Det smärtade, förstod jag vid den intervju jag och Lena Fridell gjorde med honom vårvintern 2019, inför boken "På scenen. Hundra år i Göteborg". Mats Johansson var en självklar uppgiftslämnare till den. Kristallklar i alla minnen och med glimten i ögat tog han emot oss – och en grannkatt – i hemmet i Spånga. Det blev en generös dag med levande teaterhistoria som jag är mycket tacksam för.
Läs mer i GP Kultur:
