I serien "Existentialism i coronatider" utforskar fyra skribenter var sin existentialistisk filosof och hur de kan skänka tröst i kristider. I nästa del skriver Hjalmar Falk om den tyske filosofen och statsrättsteoretikern Carl Schmitt.
Scenen är klassisk. Antoine Roquentin, huvudpersonen i Jean-Paul Sartres roman ”Äcklet” från 1938, sitter på en bänk i stadsparken i den fiktiva hamnstaden Bouville när allt rasar samman för honom.
Under några ögonblick upplever han tillvaron sådan den är. Han kastas mot en värld som är oförmedlad och kaotisk. Inför åsynen av ett kastanjeträd störtar livet mot honom:
”Existensen hade plötsligt röjt sig. Den hade mist sin harmlösa attityd av abstrakt kategori: den var tingens själva stoff, trädroten där var knådad i sin existens. Eller snarare roten, parkgrinden, bänken, det glesa gräset på gräsmattan, allt detta hade försvunnit; tingens mångfald, deras individualitet var ingenting annat än sken, en fernissa. Denna fernissa hade smält bort, det som återstod var vidunderliga, mjuka massor i kaotiskt virrvarr – nakna, med en skrämmande obscen nakenhet.”
Episoden i stadsparken är romanens höjdpunkt, dess epicentrum och dess crescendo. Beskrivningen påminner om en panikattack. Existensen framträder som ren och skär nakenhet inför Antoine Roquentin, som en tillfällig blixt av överflöd. Orden väller ut över sidorna som en tjock ström, mättad med intryck. Antoine Roquentin pressas mot verkligheten och föds på nytt.
De drömde om något mer ”egentligt”
Romanens slutgiltiga eruption har föregåtts av flera mindre existentiella skalv. Under några veckors ensligt grubblande har Antoine Roquentin närmat sig den punkt där han slutligen sugs mot tillvarons kärna.
Gång på gång har han varit nära att falla. Som när han en eftermiddag får syn på sin hand och inser att han aldrig tidigare tittat på den ordentligt: ”Den lever – det är jag. Den öppnar sig, fingrarna viker ut sig och pekar. Den ligger på rygg. Den visar sin feta buk. Den ser ut som ett djur som ligger på rygg.”
LÄS MER:Kierkegaard om att finna sig själv i svåra tider
Nittonhundratalets existensfilosofer älskade den här typen av erfarenheter. De drömde ofta om att få se vardagen slitas isär och något mer ”egentligt” kika fram. De odlade en idé om gränserfarenheter, om en sorts filosofiskt sammanbrott under vilket tillvaron blev tydlig i alla sin absurditet.
Jean-Paul Sartre låter Antoine Roquentin uttrycka saken klart och tydligt: ”Om man existerade, måste man existera ända därhän, i mögel och bläddror och obscenitet. I en annan värld bevarar cirklarna och melodierna sina rena och hårda linjer. Men existensen är en kapitulation.”
Heideggers stämningslära
Den situation som Jean-Paul Sartre beskriver i ”Äcklet” påminner om det som den tyske existensfilosofen Karl Jaspers kallade gränssituationer. Tillfällen då vi som människor drivs mot en yttre gräns för vår erfarenhet. Enligt Karl Jaspers var det först i sådana situationer – av sjukdom och död, men också av kärlek och födelse – som vi på allvar förstod vad det innebar att vara till. I krisen klädde tillvaron av sig.
Jean-Paul Sartre och Karl Jaspers är ett par av nittonhundratalets intressantaste och mest läsvärda författare och tänkare, men frågan är om det ändå inte är tungviktaren Martin Heidegger som gäller när tillvaron är i gungning. Hans filosofiska försök är trots allt utgångspunkten för nästan allt tänkande efter honom. Utan Martin Heidegger hade filosofin inte sett ut som den gör i dag.
Hos Martin Heidegger börjar filosofin i ett tillstånd av förundran, thaumazein, i en situation där förnuftet får stå tillbaka för känslorna. Medan vi befinner oss på gränsen öppnas dörren till existensen på glänt.
För att begreppsliggöra denna situation utarbetade Martin Heidegger en svårgenomtränglig terminologi som kan ge vem som helst ont i huvudet. Han staplade ord och begrepp på varandra i textmassor tunga som bly.
Nittonhundratalets existensfilosofer älskade den här typen av erfarenheter. De drömde ofta om att få se vardagen slitas isär och något mer ”egentligt” kika fram.
Men alltihop hade en mening. Martin Heidegger hade insett att han måste uppfinna språket på nytt om han skulle kunna säga något som inte redan var besudlat med bilder och associationer.
Ett av de viktigaste inslagen i denna nya filosofi blev en sorts ”stämningslära”. Enligt Martin Heidegger möter vi alltid världen i en viss stämning. Men inte bara det. Även yttervärlden är i en stämning.
Vad han försökte säga var att vi alltid är till i ett kraftfält mellan det yttre och det inre. Vi är så att säga fullständigt neddoppade i verkligheten; i samhället, i vår historia och vår biologi. Några utvägar eller avskilda punkter från vilka vi kan betrakta tillvaron finns inte.
För det mesta reflekterar vi inte över allt detta. Stämningen är den grå vardagen. Vi lagar mat, vi äter, sover, går på toaletten och arbetar. Vi lever våra liv som om allt var begripligt och logiskt.
Sen händer något. Stämningen förändras och vi kastas mot verkligheten på nytt. Eller som det heter i ”Vara och tid”, Martin Heideggers huvudverk från 1927: ”Stämningen faller över en. Den kommer varken ’utifrån’ eller ’inifrån’, utan uppstiger som en form av i-världen-varo ur denna själv.”
Ångesten är filosofins möjlighet
Så långt i sin analys frågar sig Martin Heidegger vilken stämning som egentligen väcker förundran. Vad får oss att se världen på nytt?
I ”Vara och tid” är svaret ångest, den existentiella fruktan som stiger upp när vi råkar se tillvaron från ett annat och oväntat perspektiv. För Martin Heidegger är ångesten filosofins möjlighet. När det invanda och det hemtama plötsligt rubbas blir tillvaron kuslig, unheimlich, den alldagliga betydelsefullheten drar sig tillbaka och tillvaron står inför sin egen existens intighet.
LÄS MER:Paul Celans brev är ett dramatiskt rop på hjälp
Senare, i ”Metafysikens grundbegrepp” från 1930, ska han lägga till den absoluta långtråkigheten, den djupa och långvariga ledan. Inför tidens långsamma, men stadiga frammarsch känner vi svindel. Martin Heidegger formulerar tanken poetiskt: ”Är det till syvende och sist så med oss att en djup långtråkighet strömmar fram och tillbaka i tillvarons avgrunder som en tigande dimma?”
Är det den kusliga dimman vi befinner oss i just nu? Är coronapandemin en långtråkig och ångestframkallande gränssituation där tillvaron avslöjar sig själv?
Ja, säg det. Svaren kan man bara finna i ensamhet, i sitt eget möte med tillvaron. Men Martin Heidegger och de andra existensfilosoferna är onekligen en bra hjälp på vägen.
Tidigare delar: Sinziana Ravini om den danske filosofen Sören Kierkegaard (6/7-20).
Martin Heidegger
Den tyske filosofen Martin Heidegger (1889–1976) räknas i dag som en av nittonhundratalets mest inflytelserika filosofer. Han vidareutvecklade den så kallade fenomenologin och blev med tiden en av de viktigaste tänkarna för existentialister som Jean-Paul Sartre. Hans huvudverk ”Vara och tid” finns i färsk och noggrann översättning till svenska av Jim Jakobsson.
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
