En grönsakshandlare ställer varje morgon ut sina varor – och tillsammans med dem en skylt med påskriften ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”. Handlaren gör inte detta för att han tror på budskapet ur ”Det kommunistiska manifestet”, utan för att det gör hans vardag lättare.
Grönsakshandlaren var utgångspunkt för en essä den tjeckoslovakiske dissidenten och senare presidenten Václav Havel skrev till en illegal polsk antologi 1978. ”The power of the powerless” ville lösa upp knuten i ett tillstånd som Havel kallade för det post-totalitära. Han menade inte att den kommunistiska diktaturen slutat vara totalitär, utan att den totalitära våldlösningen kvävt det sista av ideologisk tro i samhället. Nu existerande den på minnet av våldet som tvång – och de tomma fraserna utgjorde bryggan mellan ledningen och folket.
LÄS MER:Martin Hägglund möter en existentiell hunger
Lektionen är en som när den lyfts i postkommunistiska länder i dag skapar storbråk – ett sådant pågår mellan tjeckiska historiker just nu – eftersom det fördelar ansvaret för diktaturen till dess medborgare. Att bryta kontraktet, att sluta ställa ut skylten, skulle vara att ta aktivt ansvar för sin handling – att ”sluta leva i lögn”. Därför var Havel också kritisk mot hur ”väst” på sin tid gärna gjorde diktaturen synonym med dess ledare istället för att se till systemet.
Han lär känna en kunnig, passionerad bryggare som bryr sig om hur öl smakar. Som har idéer om hur detta ska bli bättre och går till chefen – som genast sparkar honom.
Historikern Timothy Snyder, som har skrivit förord till nyutgåvan av ”The power of the powerless” (2018), pekar på hur detta går igen när man talar om ”Putin-Ryssland”. Och förklarar att Havels essä är anledningen till varför han själv formulerade sin ”Om tyranni: Tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet” (2017) som en handbok. Eftersom lektioner i att agera är det viktigaste man kan göra mot en auktoritär utveckling.
Snyder påpekar hur repetitionen i varje tid kan synas på sitt sätt, och exemplifierar med en pakistansk-amerikansk student vars muslimska familj efter 11 september – utan övertygelse om den nationella yran – såg det som bäst att bära amerikaflaggor på kavajslaget. Vardagen blev lättare.
LÄS MER:Recension: ”Om man älskar frihet” av Nina Björk
Det är alltså inte bara Havels moraliska tyngd man vill åt när essän refereras i dag. Den tidigare New York Magazine-skribenten Andrew Sullivan (Nymag 12/6) menar att den pågående manifestationen av ”korrekt” antirasism på amerikanska institutioner och företag kan ses i linje med Havels tes om repetitionen. Den gör i sitt sammanhang en viss ideologi obligatorisk, och kväser därmed debatt. Man kan förvisso, som journalisten Masha Gessen gjorde (New Yorker 24/6), invända att den korrekta ideologin måste ha en tvingande stat bakom sig.
Men det vore att missa att Havels text inte var isolerad till sitt historiska ögonblick. Han påstod att människan i väst manipulerades på mer subtila vis än i kommunistregimerna. 1978 var det essäns svagaste del (Havel hade dålig kunskap om västdemokratier) men tanken att ”traditionell parlamentarism inte kan erbjuda fundamental opposition mot en teknologi som hjälplöst drar med oss” är onekligen relevant idag. En sådan maktkamp utspelar sig nu live i efterdyningarna av det amerikanska presidentvalet, där kretsen kring Donald Trump använder sociala medier för att misstänkliggöra valresultatet.
Det gäller inte bara hur internet spelar in i Trumps presidentskap, Brexit eller Ryssland – något Snyder, Gessen och Anne Applebaum alla har kopplat till ”The power of the powerless” – utan det faktum att sociala medier nu utgör både maktcentrum och skyltfönster att flagga i.
Och det mycket lättare än när grönsakshandlaren baxade ut sin skylt till allmän beskådan.
Men det finns en annan aktuell samhällsdiskussion där ”The power of the powerless” hör hemma. För där ovanstående debattörer letar svar på varför illiberalismen fått spridning, söker allt fler vänsterdebattörer eller nymarxister mer radikala omdefinitioner av samhället. Att de, som Martin Hägglund i ”Vårt enda liv”, Nina Björk i ”Om man älskar frihet” eller Michael Sandel i ”The tyranny of merit”, i hög grad handlar om arbete och existentiella frågor kopplar dem till Havels intervention.
Perspektiven är snarlika: människan har gått i stå under tillväxtens förtryck, vi upprätthåller ritualmässigt detta och arbetar utan att få mer fritid. Havel talade likt dem om en ”existentiell revolution” som ska leda till ett autentiskt liv.
LÄS MER:Recension: "This life" – Martin Hägglund
Men kanske är det också därför som nymarxister väljer bort just Havel. En favoritreplik från sådant håll, som Martin Hägglund uttryckte det i ETC (6/10), är att socialism aldrig har testats i teorin eller i praktiken.
”The power of the powerless” utgör här en nyttig dialogpartner för den som vill pröva de tankarna mot historisk praxis. Havel avfärdar inte marxismen (många tjeckiska dissidenter var marxister). Men det är svårt att missförstå vad han menar när han beskriver vad som sker i ett samhälle där den ”påbjudna sanningen finns i maktens hjärta”. Konkret: när produktionsmedlen ägs ”gemensamt” påverkas möjligheten för grönsakshandlaren att inte ställa ut skylten – eftersom den levereras med varorna som är hans levebröd. Det avgör utrymmet för hans frihet – den ”frihet” exempelvis Hägglund laborerar med i en samhällsvision där produktionsmedlen ägs gemensamt.
Ett socialistiskt samhälle som raderar meriter och styr arbetsplatsen som ett dagcenter för att uppfylla det politiska målet skapar enligt Havel en ”slarvig likgiltighet till arbete”
Havel bemöter även problemet med socialistiskt arbete utifrån den period han arbetade på ett bryggeri (även föremål för hans mest kända pjäs, ”Audiens”). Han lär känna en kunnig, passionerad bryggare som bryr sig om hur öl smakar. Som har idéer om hur detta ska bli bättre och går till chefen – som genast sparkar honom.
Ett socialistiskt samhälle som raderar meriter och styr arbetsplatsen som ett dagcenter för att uppfylla det politiska målet – om så är för att generera den ”fritid” Hägglunds modell syftar till – skapar enligt Havel en ”slarvig likgiltighet till arbete”. Då blir bryggarens intresse för att det ska finnas gott öl det första steget mot sanning i ett sådant samhälle.
Här bryter Havels syn på det autentiska livet tvärt av från den som omhuldas av nymarxismen, eftersom han pekar på att detta måste utgå ifrån individens spontanitet. Där Hägglund skriver att man i hans utopi kan få vara musiker om vi gemensamt bestämmer att det ska finnas musik, så var det just Havels försvar för de undergroundmusiker som på 1970-talet valde att spela utan tillstånd – i ett samhälle som försökte sätta upp regler kring musikeryrket – som kom att leda till skapandet av dissidentrörelsen Charta 77.
Hellre än att ersätta ideologi med ideologi är lärdomen från Havels essä – i en tid då både autokratisk och teknologisk utveckling behöver vår vaksamhet, och det bortom vad som nu utspelar sig i USA, att demokratiskt motstånd kräver något existentiellt i vardagen och i våra skyltfönster. Inte förprogrammerad taktik och utopifantasier – eller rädsla för hur man ska uppfattas bland Facebook-vännernas politruker.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Ryssland fortsätter att städa undan sovjettidens massmord
LÄS MER:Det är inte rasism med nidbilder på Kinas diktator
LÄS MER:Hollywoodbråket om Kleopatra bygger på rasbiologiska idéer
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
