Lis Hellström Sveningson: Maria Hörnelius ville att teatern skulle visa verkligheten

Skådespelaren, regissören och Kent Andersson-uttolkaren Maria Hörnelius gick bort i helgen. Hon blev 84 år. Lis Hellström Sveningson minns en stark scenkonstnär och Göteborgsprofil som ville att teatern skulle visa verkligheten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Maria Hörnelius träffade jag under de senaste åren ofta i salonger och foajéer. Hon hade klivit ur rampljuset. Hennes ben var inte lika raska som förr, men de pigga ögonen och de korta, skarpa kommentarerna om det vi just hade sett, vittnade om hennes aldrig svikande intresse och engagemang för vad som hände på scenerna.

Medvetenhet var ett av Maria Hörnelius ledord och det politiska engagemanget, när det begav sig radikalt på vänstersidan hos KFML(r), genomsyrade allt vad hon företog sig. Hon ville att teatern skulle visa vår verklighet och arbetade, som skådespelare och regissör, med en utstrålning som kunde vara både stark och öm.

ANNONS

Genom sin långa och rika karriär blev Maria Hörnelius starkt förknippad med Göteborg.

Hit, till Stadsteaterns elevskola, kom hon 1961 från uppväxten i Sundsvall, med en sväng via teaterskolning i Stockholm på vägen. Lusten till teater hade plötsligt väckts när det unga sjukvårdsbiträdet läste lyrik tillsammans med en arbetskamrat.

Och det var på teatern hon hörde hemma. Till att börja med under femton år på Göteborgs stadsteater, där hon blev en del i ensemblen efter elevskolan. Det stora genombrottet fick Maria Hörnelius i rollen som Zoe i "En doft av blommor", på Studion 1965. Hon kom att gå i takt och höra samman med den stora konstnärliga utvecklingen på Stadsteatern under sena 1960- och tidiga 1970-talen. Gruppteatern och Lennarts Hjulströms epokgörande uppsättningar hörde till det som blev viktigt för hennes syn på teater.

Det blev några års utflykt till Västerås, just som Länsteatern bildades i slutet av 1970-talet. Där var hon konstnärlig ledare 1978–81, både med framgångar och kritik. Precis som andra nya länsteatrar hade Västmanlands svårt att uppfylla alla omgivningens förväntningar.

Maria Hörnelius återvände till Göteborg och Angereds teater, som då fortfarande var en del av Stadsteatern. Hon kom mitt i Manifeststriden och blev en stämma som hördes. I Angered verkade hon som skådespelare och från 1982 även som konstnärlig ledare. Tillsammans med Sven Wollter tog hon initiativ till en alternativ skådespelarutbildning inom teaterns ram. Hon hade Angered som hemmascen ända till pensioneringen 1998 och där gjorde hon också en av de roller hon själv höll allra högst; Madam Flod i August Strindbergs "Hemsöborna", i regi av Jan Bergman 1988.

ANNONS

Men många förknippar henne från senare 1990-talet särskilt med Kent Andersson och Aftonstjärnan. Deras mångåriga kontakt blommade ut för fullt i revyerna där.

Maria Hörnelius var en återkommande profil, flitig både som skådespelare och regissör på flera scener, bland andra Folkteatern, Regionteater väst och Borås stadsteater. Men många förknippar henne från senare 1990-talet särskilt med Kent Andersson och Aftonstjärnan. Deras mångåriga kontakt blommade ut för fullt i revyerna där. Maria Hörnelius fick använda hela sitt register och landa i en gemenskap där klassursprunget var en stadig grund.

När Kent Andersson hastigt avled påtog hon sig uppgiften att tillsammans med Mats Kjelbye färdigställa den bok han arbetade med. ”Kent Andersson – visor dikter ballader” blev ett vackert arv. Boken följdes upp med cd-skivan "En sång för Kent: Anderssons visor framförda av Maria Hörnelius, Bernt Andersson & Kjell Jansson".

I Stallebrottet på Bohus-Malmön etablerade Maria Hörnelius tillsammans med scenografen Lars Jacob Jakobsson för tio år sedan en ny scen och stod under flera år i ledningen för sommarteatern där. Hon var generös, hade lätt för att samla entusiaster och verkade som förebild och mentor för många yngre kollegor. Hon var även lärare vid Skara skolscen. Konkret, sträng och varm.

På den långa meritlistan finns också roller i filmer och tv-serier. Och alldeles särskilt hennes sånger. Maria Hörnelius tyckte om att sjunga. ”Det finns inget mörker: mörker är stulet ljus” hette lp-debuten 1976, som lyfte fram starka kvinnor. Hon sjöng och skapade teater med en röst som ville något viktigt och lämnade avtryck.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”En lifetime supply av Capri-Sun” på Angereds teater

LÄS MER:Maria Hörnelius om "Hemsöborna" på Bohus Malmön

LÄS MER:Recension: ”Bohuslän stories” på Stallebrottet

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS