Bill Callahans mörka barytonstämma trollbinder även under en kortare, facetimad intervju.
– Jag har fått många nya livserfarenheter de senaste åren, inklusive födseln av mitt första barn och min mammas sjukdom och död, berättar han över Atlanten.
– Tidigare var musiken min enda förpliktelse och passion. Nu har jag lärt mig att öppna upp och vara något mer, bli en annan slags person.
Den lovprisade, i indiekretsar närmast kultförklarade, sångaren och gitarristen gick från att släppa heminspelade lo-fi-kasetter till att skapa album under namnet Smog.
Svårt hitta rätta balansen
Musik i eget namn började han ge ut 2007 med "Woke on a whaleheart" som första alster. Efter "Have fun with god" 2014, som var "dub"-version av albumet "Dream river" blev det däremot tyst. Då hade den egensinnige musikern släppt inte mindre än sexton studioalbum.
LÄS MER:Recension: Sven-Ingvars: Ingenting är som förut, allt är som vanligt
Efter "Dream river" träffade Bill Callahan filmaren Hanly Banks i samband med att hon gjorde en dokumentär om honom. De gifte sig och fick sitt första barn. Strax därefter, 2018, dog Bill Callahans mamma, efter två och ett halvt års kamp mot cancern.
– Det finns så många dimensioner i att vara människa, och jag försöker väva in dem på olika sätt i mina sånger. Födelse, sjukdom och död... men jo, det är svårt att hitta den rätta balansen, och rätt slags ärlighet.
När han kom igång med komponerandet igen hade han först svårt att få till det, utan att det kändes tillrättalagt, berättar han.
– Som person kan du ju välja en känsla i taget: glädje, ilska, frustration eller vad det nu är, och tänka: så här känner jag. Men när jag valde bara en sak åt gången musikaliskt kändes det falskt, jag ville ha med alla känslorna på samma gång!
"Ständigt två hjärnor"
53 årige Bill Callahan gav tidigare inte mycket för familjelivet, och trodde aldrig att han skulle bli förälder själv. Ståndpunkter han nu har fått ompröva och förkasta.
LÄS MER:Recension: Deportees "All future"
– Förut hade jag liksom bara en hjärna, och bara mig själv att ta hand om. Men när man har ett barn har man ständigt två hjärnor och viljor att hålla koll på. Alltid en till person vars behov och humör styr dig.
Hur har du förändrats av att bli pappa?
– Jag tror inte att det ändrat mig så mycket som musiker, egentligen, förutom att jag har väldigt mycket mindre tid. Som privatperson däremot har det varit omvälvande. Att gå och lägga sig tidigt, och gå upp i gryningen, är en radikal förändring av livsstil. Så tidigt på morgonen känns världen också begriplig ett annat sätt.
Kändes det viktigt att fortsätta skriva musik, eller tvekade du?
– Först var det svårt nog bara att vara pappa. Jag behövdes hela tiden och det fanns inte mycket val. Nu är min son är lite äldre och jag har lite mer fritid. Nu går jag upp några timmar innan familjen och sitter på soffan och dagdrömmer. Jag har insett att det är en viktig del av min kreativa process.
En våldsam fåraherde
Dubbelalbumet "Shepherd in a sheep skin vest" tog honom nästan fem år att färdigställa, på grund av allt han processat.
Hur skiljer sig det albumet från vad du gjort tidigare?
– Den är mer rotad i verkligheten och nuet, medan det gamla materialet tenderade att blicka bakåt och vara mer drömlikt och fantasifullt. Visserligen har min nya skiva den dimensionen också, men det är mer som ett pendlande mellan då och nu: ett gammalt hus för drömmar och fantasier, och nuet. Alla de dimensioner som vi människor lever i.
Albumtiteln, fåraherde i en fårskinnsväst, varför valde du den?
– Den är mångbottnad, och först bara valde jag den utan att riktigt veta vad jag syftade på. Men sedan har jag tänkt på att det kanske är jag som är fåraherden om mina sånger är fåren. Jag har också, i det sammanhanget, funderat över våldsamheten och hatet i metaforen. Att som fåraherde döda ett får..för att sedan iklä sig fårets döda skinn...Gör herden det som en hyllning till fåret? Eller som en orm som ömsar skinn? Ja, haha...det är osäkert...
En låt på skivan heter också "What comes after certainty"?
– Ja ... det är väldigt intressant. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men osäkerheten får mig att lära mig mer om hur jag relaterar till andra. Förut brydde jag mig knappt om min omvärld, men nu ser jag hur mycket den faktiskt betyder. Istället för att kämpa för att finna svar på allting, som jag gjort i så många år, tillåter jag mig nu på ett djupare plan att betrakta människors förmåga att berika varandra. Jag har inte längre några givna svar utan ställer öppna frågor: Hur mycket kärlek mäktar vi med att sprida, och ta emot?
Du spelade på Way Out West för några år sedan. På söndag är du tillbaka i Göteborg, på Pustervik. Vad kan publiken förvänta sig?
– Jag tar med mig bandet från min nya skiva, och vi spelar lite gammalt och lite nytt.
