Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Ash Haynes, Loulou Lamotte och Dinah Yonas Manna i The Mamas jublar efter segern i Melodifestivalen. Bild: Pontus Lundahl/TT

Johan Lindqvist: Mamma Mia vilket Mello-mirakel när The Mamas skrällde i finalen

Det var ärligt talat inte bästa låten som vann, men The Mamas energi avgjorde när de spurtade förbi förhandsfavoriterna i Friends arena, skriver Johan Lindqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det var dagens andra grymma omkörning i SVT. Först pressade sig comebackande Frida Karlsson ikapp och förbi Therese Johaug på tremilen inför corona-tömda läktare i norska Holmenkollen. Det var lika vackert som sensationellt.

Och sedan gasade sig alltså The Mamas förbi förhandsfavoriterna Anna, Hanna och Johanna i ett fullsatt Friends där känslorna var all over the place. Inte minst för prinsen John Lundvik som inte visste var han skulle göra av sig själv när hans körkompisar från i fjol skrällde hem schlagersegern.

Med en enda mirakulös poäng till godo knep The Mamas vinsten framför näsan på Dotter som såväl odds-sättarna och schlagerjournalisterna haft som klar vinnare under hela veckan. Kanske tyngde favoritskapet. Johanna "Dotter" Jansson var frustrerad efter genrepet, det som jurygrupperna ser, och tappade lite i energi jämfört med sina konkurrenter.

Lurpassade i suget efter konkurrenterna

Kanske var det också så att The Mamas rutin betydde en hel del. De visste hur man vinner och de visste att Melodifestivalen är en tremil snarare än ett sprintlopp. Dessutom passade det dem uppenbarligen perfekt att ligga och lurpassa i suget efter Dotter och Anna Bergendahl.

För ska vi vara helt uppriktiga var det inte den bästa låten som vann. Move är en rätt platt pop-gospel och jag vill påstå att The Mamas är betydligt bättre än sin låt. Ash Haynes, Loulou Lamotte och Dinah Yonas Manna vann tack vare sina stämband, sitt samarbete och sin positiva energi.

Och visst var det spännande. Jurygrupperna spred ut sina poäng ovanligt mycket vilket underströk att det var ett ovanligt jämt och svårtippat startfält. Att juryfolket inte lyckades vaska fram en tydlig favorit gjorde i sin tur att ännu större makt än vanligt lades hos tittarna. Och inte blev det mindre nervdallrande med den obegripliga rutinen SVT kör när man redovisar poängen från tittarrösterna.

Men så blev det till slut det man hela tiden säger att man vill ha - bra tv. Dessutom med ett finalfält på riktigt hög nivå.

Hög nivå på finalfältet

Karin Gunnarsson, rekryterad från P3, och som först i år på allvar, tagit över generalmössan från Christer Björkman, har varit blygsam när hon fått frågor om saken. Men jag är övertygad om att hon haft en helt avgörande roll när det gäller att få upp fler starka, kvinnliga artister på Mello-scenen. En del av uppdraget som gavs till Gunnarsson var att förnya och uppdatera musiken i festivalen. Och det har hon gjort.

Att finalen i Friends äntligen dominerades av kvinnliga artister med olika, särpräglade uttryck är dessutom helt logiskt med tanke att det är så det länge sett ut i den svenska poptoppen som lyckas utomlands. Jag hoppas och tror på en fortsättning även nästa år.

Till sist. Tre saker.

I Melodifestivalens traditionsenliga publikundersökning, efter fredagens genrep, var Anis Don Demina den stora vinnaren. Hade det inte varit för de internationella jurygrupperna hade Jordbro-sonen kanske kunnat shu-shu-shuffla sig till ännu högre placering.

Hanna Ferm från Pixbo har övertygat hela vägen från Malmö till Friends men nådde inte riktigt hela vägen fram. Men det är inget hon ska deppa ihop över. Hanna Ferm har tiden på sin sida.

Med all respekt för Babben Larsson. Det luktade lite väl mycket svågerpolitik att SVT lät Kristallen-vinnaren och David Sundin-kompisen tolka fjolårets segerlåt. Inget nytt att det klias ryggar i mellobubblan, men det fanns rimligen starkare artister än Babben som hade kunnat få uppdraget.