Alice i Underlandet.
Alice i Underlandet.

Malin Lindroth: Underjorden lockar och skrämmer

ANNONS
|

Det har tagit mig nästan fyrtio år att komma överens med Alice i Underlandet. Första intrycket som kom att hålla i sig från åttaårsåldern genom hela uppväxten, var att Lewis Carrolls skapelse var rätt förfärlig.

Att ramla ned i kaninhål och hamna i en annan värld lät nog så intressant. Men väl på plats i Underlandet blev allting så översvämmande märkligt att jag knappt stod ut. Djuren var inte alls välkomnande, tvärtom ilskna och närgångna och Alice själv var så redig att hon blev svår att tycka om. Inte ens när halshuggning kom på tal verkade Alice särskilt skakad eller slutade att uttrycka sig som en liten farbror på en punschveranda.

ANNONS

Men värst av allt var ordlekarna, nonsenspratet och gåtorna som injicerade osäkerhet i allt som hände i Underlandet. Vad handlade boken om överhuvudtaget?

Magiska äventyr, sa vuxenvärlden. Roliga fantasier.

Men nej. Hur jag än försökte att tycka om Alice och varelserna såg jag bara en osäkrad värld där alla försökte skoja och inget gick att lita på.

För viktorianska barn var Alice säkert en befriande bekantskap: ett dåtidens rebellbarn som hjälpte till att slå upp dörren mot modernismen och den nya tidens syn på barn. Själv fick jag vänta till vuxen ålder innan Alice blev en vän.

När jag nu, i lagom tid till Alices 150-årsdag, läser om Lewis Carrolls böcker kan jag se att det som skrämde mig som barn är detsamma som gör Underlandet till en så lockande plats. I den stora gränsupplösningen finns också den stora dragningskraften.

Att historien från början var en muntlig nonsenssaga, berättad för att roa en dotter till en vän, tioåriga Alice Liddell, under en båttur på Themsen har satt tydliga spår i berättelsen. En farbroderlig röst genomsyrar texten och man kan enkelt föreställa sig hur tioåringens närvaro sporrar Uncle Lewis till allt vildare fantasterier: Kanin med väst! En sjö av tårar! Magiska drycker! Kålmask med vattenpipa!

ANNONS

Är man minsta intresserad av drömmars logik är boken förstås rena godispåsen. Men mitt i allt det fantastiska finns en mindre uppenbar fantasi, värd att fundera på: fantasin om Alice själv. Eller rättare sagt, en fantasi om Flickan.

Hur var det med Lewis Carroll och flickorna egentligen?

Att han tyckte om barn är dokumenterat och särskilt då flickor. Ja, faktum är att Alice Liddell var en av många flickor som Carroll sökte kontakt med för sällskap och inspiration. Att författaren skulle varit pedofil är en sentida löst rykte, som aldrig har bevisats.

Betydligt mer substans i frågan hittar man hos amerikanska Catherine Robson, som skriver intressant om 1800-talets brittiska kultur och litteratur.

I en studie från 2001 Men in Wonderland – the lost girlhood of the victorian gentleman lägger hon fram en vackert radikal teori. Det som drev Lewis Carroll och flera andra manliga dåtida författare att skriva så idealiserande om flickan handlade inte i första hand om sexuella ägandebegär.

Vad man längtade efter, menar Robson, var snarare den tid i barndomen när männen själv behandlades som flickor: en förlorad bit barndom, som var typisk för den viktorianska tiden. Som riktigt små kläddes alla barn i klänning och levde i en barnkammarvärld, bland systrar och barnflickor.

ANNONS

Robsons teori sätter inte bara Lewis Carrolls biografi i ett nytt ljus. Den utmanar också Freuds gamla idéer om mannen som mänsklighetens måttstock och nav. Hos Robson är det inte flickan utan pojken som är den främmande, driven av avund och saknad efter det som gick förlorat när skolningen till pojke tog sin början.

När Lewis Carroll och hans manliga kollegor skapade flickor som Alice – oskuldsfulla äventyrerskor, fria från materialistisk världsbild – skulle det alltså vara ett försök till återskapande av den flicka de en gång var. I ljuset av detta blir det extra intressant att Alice decennier senare, när Freuds teorier slagit igenom, skulle komma att bli en favorit på freudianernas divan.

Varje tid har sin dröm om en flicka och Alice har alltid funnits till hands, hela tiden i nya skepnader, omtolkad och uppdaterad. Vem är du? frågar kålmasken i boken och får ett svävande svar av Alice: Nej, hon känner inte alls igen den Alice hon var när hon vaknade samma morgon.

Själv tänker jag att Alice är den flicka som vi för tillfället behöver. En idealiserad dröm eller ett freudianskt problem. Disneyflicka och offer. Eller som på 60-talet: en hallucination i en påtänd författarhjärna.

Hur ser hon ut egentligen? Under arbetet med den här texten försöker jag se Alice framför mig, men ser mest ett hårband och en finklänning, har ingen riktigt bild av hennes ansikte. Är Alice då bara en projektionsduk, ett kärl att fylla med tidsanda?

ANNONS

Nej, vill jag påstå. Hon är också en flicka med ett evigt uppdrag: att komma bort och försöka hitta hem, i en värld där allt som händer sker för första gången. Kort sagt, i barndomen. Att den sortens flicka inte alltid går hem hos yngre barn är kanske inte konstigt.

Hennes möte med det främmande är möjligen för likt det man själv står mitt i som barn för att man ska mäkta med det. Först med barndomen i backspegeln blir det möjligt att se vem Alice är och ta henne till sig.

I år fyller Alice 150 år, men visar än så länge inga tecken på att tröttas. Filmer, böcker, mode, musik fortsätter att återskapa henne i ständigt nya kläder. I Tim Burtons filmversion från 2010 har Alice plötsligt blivit nitton år, men vem hon blir i framtiden kan man bara spekulera i. Blir hon trasigare och mörkare? Går hon längre in i Underlandet, vänder hon inte tillbaka?

Hur det än blir kan man vara säker på att en sak kommer att vara sig lik. Oavsett tid och sammanhang kommer Alice alltid att förbli den stora smitaren. Hon som hittar tillvarons glipor, kryphålen, vägen ut.

Ämnet

Det är 150 år sedan Lewis Carrolls bok Alice’s Adventures in Wonderland utkom. Alice i Underlandet fortsätter att fascinera och berättelsen transformeras ständigt till andra kulturformer, som musik, dramatik och film.

ANNONS

Skribenten

Malin Lindroth är författare och dramatiker och skriver regelbundet för GP Kultur. Hon skrev senast om vad som hänt med refuseringsbreven.

ANNONS