Magisk lek med verkligheten

ANNONS
|

Någonstans ska en text börja. Någonstans ska den också födas. För författaren Eva-Marie Liffner kan inspirationen från ett enda ord vara upprinnelsen till en hel bok, som titelordet i hennes andra roman Imago. Hennes senaste, Drömmaren och sorgen, skulle egentligen bli en tidningsartikel om arkitekten Lars Israel Wahlman, som ritade Tjolöholms slott, men när hon inte hittade någon information om honom började hon fantisera istället.

Nu slår hon sig ned för ett samtal över en kopp kaffe i en öde restaurang där Chris Rea, Jussi Björling och José Feliciano sjunger påträngande jullåtar på alltför hög ljudvolym. Ganska snart slår hon fast att hon helst inte vill prata om sin studiebakgrund, särskilt inte journalisthögskolan som hon gick i början av nittiotalet efter att först ha läst idé- och lärdomshistoria.

ANNONS

-Det är inte aktuellt längre. Jag skriver ju böcker nu, säger hon.

Men ämnet journalistik uppför sig som en tennisboll i gummilina under intervjun. Flera gånger kommer den tillbaka och då dänger hon till och vädrar sitt missnöje med verksamheten. Hon säger att hon fick avsmak för medievärlden redan under året på journalisthögskolan, att hon tycker att den präglas av en negativ människosyn. Den har till och med gett hennes hund dåligt rykte.

Hon upplever mediebruset som slagg som finns överallt i luften och stör tankarna. Därför undviker hon att läsa tidningar, trots att hon själv är en återkommande skribent i GT.

-Då skriver jag ju om böcker. Men nu har hela tidningstänkandet tagit sig in också i litteraturen och det tycker jag är bedrövligt. Alla dessa böcker som kommit om hur det är i Stockholms kulturliv, det är ren kvällstidningsjournalistik, säger hon.

Hon vill inte säga om det är Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar hon syftar på.

-Jag vill inte nämna några namn, men det finns en hel genre som ger sig in i det privata livet. I början av nittiotalet fanns något motsvarande med unga män som skrev om vad de gjorde på krogen. Skillnaden är att det då fortfarande var fiktion. Det är det inte längre. Hela tiden skruvas det upp. Nu ska det vara riktiga namn.

ANNONS

Hon tror att det beror på bloggkulturen på internet. Också det är ett fenomen som hon inte ger mycket för, även om hon kan se demokratiska fördelar i det. Men anständighetsregler och humanism måste alltid gälla för den som uttrycker sig offentligt, menar hon, och tycker att det alltför ofta inte är fallet.

I sitt författarskap har också hon utgått från människor som levt på riktigt och använt deras namn i hopdiktade historier. Det har hon gjort i Drömmaren och sorgen och även i julnovellen hon skrivit för GP som handlar om den konstnärliga Emily Nonnen. Hon var en av tre engelskättade systrar som bodde på Liseberg under 1800-talet, fast det är en plats som inte Eva-Marie Liffner kunde föreställa sig henne på. Hon flyttade istället handlingen till Botaniska trädgården.

-Det är klart att författare kan leka med verkligheten. Men görs det på ett lekfullt och kärleksfullt sätt, som jag tycker att jag har gjort, så är det inte något problem.

Ända sedan tioårsåldern har Eva-Marie Liffner varit uppslukad av England. För henne representerar landet allt som hon gillar och tycker är roligt; det är färg, framför allt den röda kulören, historia, mycket hundar och ett landskap som inte är så slutet. Hennes intresse väcktes genom Nattens gäster, en gammal svartvit fyrtiotalsfilm. I den ägnar sig djävulen åt att förstena människor i ett slott. Den unga blivande författaren blev fullkomligt trollbunden av scenen då den onde går runt och knackar på stenstoderna och upptäcker att han överlistats av kärleken då det förälskade parets hjärtan fortsätter att slå.

ANNONS

Visserligen är det en fransk film, men strax efter det att hon hade sett den besökte hon för första gången Tjolöholms slott vars trappa har en massa fantasieggande figurer.

-Det är ju ett engelskt slott och den vägen har jag kopplat ihop det med det magiska. Det kom vid precis rätt tidpunkt i mitt liv då jag fortfarande trodde lite grann.

Den engelska faiblessen märks när hon ropar på sin hund, som fått stanna hemma idag eftersom han är typen som glatt och vänligt men alltför intensivt kräver att få stå i centrum. Han heter George och är en treårig English Staffordshire Bull Terrier, en av de raser som i pressen brukar kallas pitbull eller kamphund. Så var bollen tillbaka igen. Eva-Marie Liffner tjongar till den och hävdar att hundarna i rasen är underbara, humoristiska, ja precis tvärtemot "alla tokiga skriverier".

-Vi blir väldigt utskällda varenda gång vi är ute och går. Men George säger ingenting, säger hon med ett snett leende.

Hon tillägger att de problem som finns, men som hon själv inte sett, har and­ra orsaker som våldskultur och djurplågeri.

För George väntar nu en tuff tid. Han gillar nämligen inte nyårssmällare. Men hon brukar lugna honom genom att spela Vera Lynn högt på stereon.

ANNONS

Före det infaller julafton, som för Eva-Marie Liffner har ett magiskt skimmer omkring sig. Därför tyckte hon att det var spännande och roligt att skriva julnovellen, som snabbt hittade sin form. Själv firar hon en stillsam jul tillsammans med sin sambo. De skippar klapparna, men Eva-Marie Liffner brukar läsa högt ur Bibeln.

-Jag är ingen religiös person men tycker om att läsa Julevangeliet, säger hon och citerar de inledande raderna om att det gick ut ett påbud om att hela världen skulle skattskrivas.

-Det är ett så underbart vackert språk och det ger den där känslan jag hade som barn, med spänningen inför vad som ska hända.

Så värst mycket övrig läsning lär hon inte ägna sig åt. Eva-Marie Liffner säger att hon undviker all skönlitteratur när hon jobbar med en egen ny roman, eftersom hon inte vill bli påverkad och omedvetet plocka upp någon annan författares stil. Nyligen har hon avslutat insamlandet av stoff och påbörjat skrivprocessen, en känslig fas som hon inte vill berätta något om.

Hon beskriver sitt skrivande som en vånda, något hon drivs att göra just på grund av att det är så svårt. Som författare måste man vara något av en tävlingsmänniska, menar hon, men tillägger att hon inte tävlar med någon annan än sig själv. Utmaningen ligger i att genomföra det som känns omöjligt. Och belöningen ligger i den helt otroliga känslan som understundom infinner sig när hon känner att hon skrivit något bra. "Kunde jag verkligen skriva det där", kan hon förundrat fråga sig och betrakta ett textparti med välbehag.

ANNONS

Samtidigt är den lyckan oftast kortvarig. Sina gamla böcker tål hon inte att titta i.

-Jag är ingen vidare bra ambassadör för mig själv och jag förväntar mig alltid en katastrof. Men hitintills har det faktiskt gått riktigt bra, så jag borde ändra min livssyn. Samtidigt måste det finnas sådana här Iorpersonligheter som jag är.

Ålder: 50.Bor: I lägenhet i Högsbo.Familj: Sambo och hund.Gillar: Att köra vespa, har två stycken.Senast lästa bok: Ord och många visor, Sven-Bertil Taube berättar för Petter Karlsson.Bibliografi: Camera (2001), Imago (2003), Drömmaren och sorgen (2006).
ANNONS