Mångsysslare med känsla för filmmusik

ANNONS
|

Peter Bryngelsson är en mångsysslare. Han är känd från grupper som Ragnarök, Kung Tung, Triangulus och Urban Turban som alla gått i graven. I stället turnerar han runt i Sverige och spelar tillsammans med sig själv, till exempel på Jazzå i morgon kväll.

- När jag lagt ned Urban Turban hade jag inga medmusiker så jag köpte en liten looppedal. Sedan har jag jobbat för att göra det så svängigt som möjligt. Nu har jag övat och kan det, för jag har turnerat på en hel del av de tyngsta kriminalanstalterna och spelat för mördare och banditer, säger Peter Bryngelsson.

ANNONS

- Det går till så att jag spelar slidegitarr, melodika, munspel, rytmer och orgel. Och så sjunger jag till.

Peter Bryngelsson är också i Göteborg för att hålla föredrag om filmmusik på bland annat universitetet. Han har själv skrivit en hel del filmmusik och även regisserat filmer. Förra året kom hans kortfilm Lindansaren, nu jobbar han bland annat med en dokumentär på temat musik och tortyr.

Dessutom har han nyligen gett ut en bok om filmmusik med undertiteln Det komponerade miraklet. Hans utgångspunkt är att man inte hör bra filmmusik.

- Rysligt många upplever musik i film först när den är dålig eller opassande. De är ofta övertygade om att deras favoritfilmer inte består av musik i någon större utsträckning. Den har på något vis dolt sig i dem själva, man internaliserar filmmusik i sig själv och tror att det är ens egen upplevelse.

Vad är då receptet för bra filmmusik?

- Man kan säga att det är ett dramatiskt verktyg som lyfter fram bilderna och man måste underställa det en dramatisk analys, som inte görs så ofta i svensk film. Där kommer bara musiken in som känslor.

Vilken är din absoluta favorit?

- Det är nog Magnolia. De allra flesta hör bara Aimee Manns sånger, som bara är en bråkdel av musiken i filmen. Det mesta är gjort av Jon Brion och är musik som lyfter fram bilderna.

ANNONS

Och värsta bottennappet?

- Det finns mycket, nu senast tv-serien Hem till byn. Precis så är det när svensk filmmusik är som värst. När regissören har gått hem till sin egen cd-hylla och letat fram Best of. Då kan det vara allt från Vivaldi eller Dana Dragomir på panflöjt till något rockband. Man förväxlar bra musik med bra filmmusik, vilket är väldigt försåtligt.

ANNONS