Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/5

Jan Andersson: Livet vägde lätt i Dresden

25 000 dog. Hundratusentals blev hemlösa. Det har gått 75 år sedan allierade bombstyrkor utsatte Dresden för en av andra världskrigets mest förödande attacker.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I dag minns Dresden sina döda. Med en stilla och mänsklig manifestation markerar stadens invånare mot hat, våld och nationalism – det som grundlade den nazistiska maktapparaten och som ledde fram till stadens katastrof för 75 år sedan.

Det var då som brittiska och amerikanska bombflygplan ödelade Dresden i östra Tyskland genom några av andra världskrigets mest förödande bombmattor. Efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki har flyganfallet mot den tyska staden blivit en av de allierades mest uppmärksammade och ifrågasatta bombattacker.

Inte bara för att Dresden med sina teatrar, museum och kyrkor och mysiga små gränder med rötter i medeltiden var en av Tysklands verkliga kulturstäder – utan större vapenfabriker och med av många bedömare ett begränsat militärt intresse – utan för att attackerna den 13 och 14 februari 1945 skedde med sådan iskall, obeveklig brutalitet trots att kriget höll på att ta slut.

LÄS MER: Första världskriget är närmare än på länge

Enligt nazisternas egen beräkning, genomförd dagarna efter attacken och beställd av propagandaminister Joseph Goebbels, uppskattades dödstalet till 250 000 människor, det vill säga dubbelt så många som skulle komma att dö efter USA:s förödande atombomb mot Hiroshima. Men den siffran har nog aldrig haft med verkligheten att göra och har kraftigt reviderats sedan dess.

Tyskarna valde gärna brittiska bombmål plockade utifrån Baedekers guideböcker.

Dresden var i och för sig en flitigt trafikerad järnvägsknut som låg i vägen för den sovjetiska anmarschen från sydöst mot Berlin, och staden kryllade vid den här tiden av flyktingar, fångar och krigströtta civilister, men i sin nya bok "Dresden 1945" (Lind & Co) skriver journalisten och författaren Sinclair McKay på goda grunder ned dödssiffran till 25 000 personer. En mer rimlig nivå.

Eller vadå rimlig ..? Det är såklart vidrigt och obeskrivligt att så många som 25 000 åldringar, kvinnor och barn sprängdes, krossades, brändes och kvävdes till döds under vad som måste ha varit en helvetisk natt för Dresdenborna. Som en jämförelse beräknas runt 40 000 britter ha fått sätta livet till under hela Blitzen, det vill säga Luftwaffes tio månader långa bombkrig mot England.

Enligt historikern Richard Overys nakna genomgång "The bombing war" (Penguin books) bombades 600 000 människor ihjäl i Europa mellan 1939 och 1945. Tyskarna valde gärna brittiska bombmål plockade utifrån Baedekers guideböcker – Bath, York, Canterbury och Exeter – och britterna svarade med att jämna tyska stadskärnor till marken och piska fram förtärande eldstormar i städer som Hamburg, Lübeck, Pforzheim och inte minst Dresden. En djävulens ekvation. För med respekt för alla döda och deras anhöriga känns det omöjligt att ställa bombkrigets offer mot varandra, som vore de pjäser i ett makabert schackspel med vinnare och förlorare.

Men liv har sällan vägt så lätt som de gjorde i Dresden för 75 år sedan.

Det fanns inga vinnare. Inte någonstans. Är det något som Sinclair McKays välskrivna och läsvärda bok om bombningen av Dresden visar så är det just det.

LÄS MER: Verdun – staden som blev ett helvete på jorden

Visst fick Stalin en något enklare väg till slutmålet Berlin, Dresden var ju utraderat, men för att nå den tyska huvudstaden före amerikanerna var Röda armén ändå beredd att offra drygt 3 000 000 sovjetiska soldater, bara under perioden januari-maj 1945.

Kanske hade de allierade kunnat gå runt staden, eller rent av låtit den vara, och därmed besparat världen mycket lidande. Men liv har sällan vägt så lätt som de gjorde i Dresden för 75 år sedan.