Tiotalets ystra politiska engagemang i kulturen och ”woke”-eran är över. Nu ser vi i stället allt fler prata om moralism och identitetspolitik som hot mot kulturen. Senast i Sven Anders Johanssons långessä om litteraturens tillstånd, ”Litteraturens slut”. En bok som blivit mycket uppmärksammad men vars utgångspunkt knappt ifrågasatts.
I boken spinner litteraturprofessorn vidare på Friedrich Nietzsches tankar om den fula själens konst och konstaterar att det i dag är “allt viktigare för konsten att vara moraliskt korrekt”. Men vilka exempel inom samtidslitteraturen används för att stärka denna tes? En (1) dikt av poeten Jonas Gren, som dessutom publicerades på Aftonbladet kultur (15/04/20).
LÄS MER:Recension: ”Litteraturens slut” av Sven Anders Johansson
I övrigt är exemplen tagna ur kritiken, inte ur skönlitterära verk: han nämner bland annat mottagningen av Katarina Frostensons böcker ”K” och ”F,” kritiken mot Peter Handkes Nobelpris, samt den danska författaren Jonas Eikas tal i samband med att han fick Nordiska rådets litteraturpris.
Vi bryr oss mindre om att uppfostra andra och mer om att vi själva ska framstå som bra, medvetna, woke.
Johansson belyser tendensen att bok och författare numera anses vara olika aspekter av en och samma sak, vilket leder till att kritiken allt mer tar ”hänsyn till paratexten i vid bemärkelse: vad som händer på sociala medier, vad som sägs i massmediala debatter och hur författaren agerar utanför boksidan”. Är det så vi ska tolka faktumet att han snarare än att skriva om litteratur mest verkar intressera sig för kultursidorna?
Jag skulle dock hävda att woke-kulturen, som Johansson kan sägas kritisera, inte handlar så mycket om moralism som att förstärka det personliga varumärket. Vi bryr oss mindre om att uppfostra andra och mer om att vi själva ska framstå som bra, medvetna, woke.
Som mycket terminologi som vi importerat från USA och särskilt amerikanska Twitter är ”woke” av afroamerikanskt ursprung. “Stay woke” har använts i jazz och blues-musiken sedan 1930-talet för att göra folk medvetna om rasmotiverade hatbrott, men uttrycket fick ett större genombrott i samband med Black lives matter-demonstrationerna mot polisvåld och förtryck i Ferguson 2014.
En bild som visade aktivisten DeRay Mckesson iklädd en t-shirt med hashtaggen “#staywoke” när han blev arresterad blev snabbt viral och detta ledde senare till uttryckets förvrängning. Snart var Mckesson bjuden till ett samtal med Twitters vd Jack Dorsey där Dorsey hade på sig samma t-shirt (Twitter gav också plagget i present till var och en i publiken) medan han yttrade plattityder kring rättvisa.
Som med 00-talets “hipster” och 80-talets “yuppie” så är det nog i dag ingen som oironiskt kallar sig för ”woke”.
Det var början på en trend där företag började lägga PR-pengar på performativa handlingar som fick dem att framstå som “vakna” och medvetna om förtryck. Mcdonalds vände exempelvis upp-och-ner på M:et i deras logga så att det blev ett W (för “woman”) inför internationella kvinnodagen. Pepsi släppte en reklamfilm där Kendall Jenner och en läskflaska ledde till försoning mellan Black lives matter-aktivister och polis.
Som med 2000-talets “hipster” och 1980-talets “yuppie” så är det nog ingen som oironiskt kallar sig för ”woke” i dag. Ordet används främst för att kritisera andra och har inom den politiska högern i såväl USA som Europa blivit ett slagträ mot vänstern.
Det är samtidens “PK”, ett uttryck som används som ett tecken på att vänstern tappat förståndet. Som när den liberala debattören Fredrik Segerfeldt twittrade “Jag undrar hur woke-kulturen tycker man ska undervisa om Förintelsen? Får man nämna att den ägt rum? Visa bilder från Auschwitz?”(22/3).
Men även inom den amerikanska vänstern har det dykt upp en falang som anser sig vara ”anti-woke” och som kallas för “dirtbag left”. Idéer som populariserats via kända podcasts som Red Scare och använder sig av metoder och språkbruk som liknar alt-right rörelsen, i att den gör en poäng av att skämta om allt.
Det slår mig att de måste tillbringa sina liv på ett helt annat internet än vad jag gör, när de ständigt ifrågasätter omsorg om andras känslor och allmän hövlighet.
Men visst finns det något performativt över woke-kulturen och hur vi agerar online. Sättet vi lägger till kommentarer som “Jätteviktigt!” när vi hastigt retweetar något kring våldet i Tigray innan vi återgår till att titta på ”Gift vid första ögonkastet”.
LÄS MER:”Gift vid första ögonkastet” får oss att prata om klass
Den ghanansk-amerikanska författaren Yaa Gyasi påpekar att varje gång en nyhet sprids om att en afroamerikansk man dödas av amerikansk polis så hamnar ”Vända hem”, hennes roman om slavhandelns konsekvenser, högt upp på bästsäljarlistorna. (The Guardian, 20/3). Litteratur av icke-vita används enligt Gyasi som “medicin” av vita läsare som vill förbättra sig själva, eller som vill ha böckerna väl synliga i bokhyllan eller i Instagramflödet.
Om vi nu eftersträvar att ”försvara litteraturen på estetiska grunder” som Johansson vill, så kanske vi bör börja med att förhålla oss till just litteraturen? I
Vi är många, såväl inom som utanför litteraturvärlden, som finner oss skyldiga till sådan ”godhetssignalering”, som det numera heter. En försvenskning av det amerikanska ordet ”virtue signalling” som syftar på att det i dag ofta är viktigare att få sig själv att se bra ut, snarare än att verkligen göra något för att förbättra samhället.
Men för att återgå till det svenska sammanhanget. Johansson menar att moralismen inte bara kännetecknar svenska författares online-närvaro, utan att det även skulle påverka svenska litteratur generellt. Men vad finns det för bevis för detta? Jag kan inte komma på några bra exempel. De svenska romaner jag nyligen läst är mycket mer nyanserade än så, de skildrar osanna våldtäktsanklagelser (Tone Schunnessons ”Dagarna, dagarna, dagarna”), eller vuxna begär efter en femtonårig flicka (Hanna Johanssons ”Antiken”), för att inte tala om den svenska litteraturens ständiga tema: otrohet.
LÄS MER:Recension: ”Antiken” av Hanna Johansson
Detta är romaner som berör moraliska frågor, men det gör väl all litteratur på ett eller annat sätt? Moralism däremot innebär att litteraturen ska vara uppbygglig, och det ser jag inga tecken på i romanerna av i dag. Om vi nu eftersträvar att ”försvara litteraturen på estetiska grunder” som Sven Anders Johansson vill, så kanske vi bör börja med att förhålla oss till just litteraturen? Istället för att grunda resonemanget på författares performativa solidaritetshandlingar på nätet eller kultursidorna.
Läs fler texter av Agri Ismaïl:
LÄS MER:Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning
LÄS MER:I Turkiet stämplas Camus som terrorist
LÄS MER:Det ska vara svårt att vara polis
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
