Av John le Carrés tjugotre publicerade spionromaner har en majoritet haft arbetsnamnet The Pigeon Tunnel. Sent eller till och med i sista stund ersattes emellertid alltid den titeln med en annan. Exakt hur det gick till och för övrigt nästan allting annat om David Cornwell – John le Carrés verkliga namn – skildrades på ett djuplodande, för att inte säga dissekerande vis i Adams Sismans tegelstenstjocka biografi över le Carré vilken utkom för ett knappt år sedan.
Sisman värjde inte för några hinder, men tvingades till slut acceptera att varken MI5 eller MI6 – David Cornwells gamla arbetsgivare – öppnade dörren för honom. De fåtaliga luckorna i Adans Sismans utmärkta biografi handlade således om det som alla alltid frågar efter, nämligen hur djupt involverad och förtrogen David Cornwell alias John le Carré egentligen var med den brittiska spionverksamheten hemmavid och utomlands.
För de som önskat total öppenhet om vad David Cornwell hade för uppdrag och vilka underrättelseoperationer han faktiskt deltog i under sin tjänstgöring åt MI5/MI6 är John le Carrés nya självbiografi Duvornas tunnel – berättelser från mitt liv förmodligen en besvikelse. För alla andra, inklusive de entusiaster som tröskat sig igenom Sismans mäktiga biografi, är Duvornas tunnel en på samma gång högintressant och synnerligen välskriven självbiografi av ett av det sena nittonhundratalets stora författarskap. Dessutom är Klas Östergrens lyhörda och förtjänstfulla översättning till svenska värd att uppmärksammas; Le Carrés spionromaner i moralens gränsland är nämligen komplicerade både tematiskt och språkligt.
Duvornas tunnel består av trettioåtta fragment ur författarens i dagarna snart åttiofemåriga liv. Uppgiften kan sannerligen inte ha varit enkel; hur uppbåda lust och ork efter att Sisman analyserat, beskrivit och givit offentlighet åt snart sagt varenda kärleksaffär, kontraktsdispyt och osämja med allt från gamla underrättelsemurvlar till försmådda författarkollegor? Svaret är att han, John le Carré, löst uppgiften på ett alldeles lysande sätt.
Viss insatthet är en förutsättning. Läsaren bör känna till att författaren har betydande insikter i spioneriets logik och psykopatologi samt att spioneri mer eller mindre konsekvent används av honom som en metafor för den mänskliga existensen. För det är – stort tack för det! – inte till bokmässor, problem med barnen och arbetet på huset i Cornwall som John le Carré lättar på förlåten. I stället berättar författaren om spioner och spionjägare han mött och inte minst om alla märkliga och enastående kvinnor och män han träffat under sina långa och påkostade researchresor.
Egentligen är inte så mycket i boken nytt, inga dramatiska avslöjanden görs, men minnesbilderna av möten med presidenter och premiärministrar, gerillaledare och politiska extremister blir ofta snudd på självlysande av le Carrés förmåga att betona detaljer och beskriva sammanhang.
Mellan raderna framskymtar – vilket naturligtvis inte är en slump – episoder vilka möjligen inte borde ha tillåtits lämna arkivet i det stora huset nere vid Themsen i Lambeth. Som när tysktalande David Cornwell introducerade, som man då trodde, Västtysklands näste förbundskansler för en uppenbarligen helt oförberedd och okunnig Harold Macmillan. Eller när Le Carré tack vare gamla kontakter med israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth tilläts besöka den tyska terrorist som försökt spränga ett El Al-plan och nu hölls fången i Negevöknen – en stark och gripande minnesbild som le Carré kom att använda i romanen The Little Drummer Girl från 1983.
Frågan, eller snarare problemet, handlar nästan alltid om relationen mellan sanning och fiktion – vad sanning och fiktion egentligen är för något, och hur lätt de sammanflätas. Nakna fakta intresserar aldrig le Carré, snarare riktar han sökarljuset mot de fenomen och företeelser som förvränger, omskapar och nybildar allt det vi uppfattar som sant och riktigt.
I den åtminstone delvis självbiografiska boken A Perfect SA Perfect Spy från 1986 skildrade John le Carré för första gången sin far Ronald Cornwell vilken var en tvättäkta charlatan, genuin storskojare, systematisk bedragare, hustrumisshandlare samt återkommande fängelsekund. ”Han lade armen om en med samma innerliga uppriktighet som han med andra handen befriade en från plånboken i bakfickan” berättar le Carré och det känns varken festligt eller excentriskt utan bara avskyvärt.
Till fadern återvänder le Carré mot slutet av Duvornas tunnel och många kommer säkert tycka att det är nu självbiografin blir mer av äkta självbiografi än den aldrig så skickligt författade paraden med spännande anekdoter. Att det var faderns svek och känslomässiga övergrepp på unge David som drev honom in i spioneriets famn, först som underrättelseofficer och sedan spionboksförfattare, vore dock en väl enkel och högst amatörpsykologisk förklaring. För som John le Carré under över ett halvsekel förfäktat är inget enkelt och sällan vad det ser ut att vara.
