Jakten på Lars Vilks fortsätter.
Nu kom i stället en filmregissör och tre poliser i vägen för mördarens kulor, och genom att denne senare sköt ihjäl en judisk man utanför en synagoga bekräftades det som länge varit känt: islamismens krigare vill både straffa författare och tecknare för det de gör och ta livet av judar för det de är.
På något konstigt vis vore allt detta lättare att hantera om man bodde i Danmark eller Frankrike, där det finns levande minnen av brutal högerextremism och en samtidig principiell förståelse för det fria ordets betydelse för demokratin.
Svensk debatt däremot gör mig mest beklämd. Den intresserade kan följa ett spår av unkna urskuldanden och raljant förakt – från kultursidor via radioprogram till Publicistklubbens tidigare ordförande – som bara grävt sig djupare ner i moraset för varje nytt hot och attentatsförsök mot Vilks.
Bland alla svajiga kommentarer just nu blir jag nog allra mest oroad av ledaren 15/2 i Dagens Nyheter, Sveriges största morgontidning, eftersom den tycks mig sammanfatta ståndpunkten hos ett medialt etablissemang utan markkontakt: ”Ordets och bildens provokatörer fortsätter att följa sin övertygelse. Och de som inte tror på hädelsens och förolämpningens egenvärde avstår från dem, precis som de skulle ha gjort i lugnare tider.”
Vilka är då dessa som anser att det ligger ett egenvärde i att förolämpa? Och glömdes inte mordet vid synagogan bort här? Genom att skapa en pseudodiskussion och misstänkliggöra dem som kritiserar maktstrukturer och ideologier de tycker illa om, hjälper man intoleransens fanbärare att flytta fram sina positioner. För varför försvara en princip baserad på förolämpningens egenvärde?
Men vänd då på det: vilken journalist vill inte avslöja sverigedemokratins inre, förolämpa dess ideologer och häda i nationalismens kyrka? Ska vi avstå från detta, i lugnare tider såväl som i orostider?
Det slumpade sig så att bara några timmar innan Omar Abdel Hamid El-Hussein drog fram sitt vapen i Köpenhamn talade Alice Bah Kuhnke och en rad opinionsbildare på Kulturhuset i Stockholm om högerextrema hot mot konstnärer. Sannolikt kommer det att dröja länge än innan de lyckas placera jihadismen på den ideologiska kartan och upptäcker det som deras danska och franska kolleger skådat i vitögat: en antisemitisk extremhöger som inte nöjer sig med att skicka ilskna mejl.
”Och de som inte tror på hädelsens och förolämpningens egenvärde avstår från dem.”
Att tysta röster och radikalt förändra samhället är våldsmännens mål. När jag läser DN:s ledare blir jag rädd, väldigt rädd.
