Jag kommer ihåg när jag var liten och tittade på nyheterna med min mamma. Hon brukade säga åt mig att hålla för ögonen när det kom inslag hon bedömde som för obehagliga för ett barn. Det är en lyx barn inte längre har.
Jag tänker mycket på att dagens barn, framförallt svarta barn, är uppvuxna med att se personer som ser ut som deras föräldrar bli mördade på sociala medier. Mellan att de lär sig nya danssteg och laddar upp en TikTok ser de en George Floyd få luftvägarna strypta av ett knä över nacken, en Walter Scott bli skjuten i ryggen eller en Eric Garner kvävas i ett strypgrepp. Och de har lärt sig, via sociala medier eller av sina föräldrar, att i stället för att hålla för ögonen när det blir obehagligt ska de filma, framförallt om polisen är inblandad. Inte för att det nödvändigtvis leder till att polisen blir dömd utan för att det är ett ovärderligt bevis. I en värld där det aldrig räckt med svarta människors flera hundraåriga tradition av vittnesmål om rasism har kameran blivit ovärderlig. Men filmerna stör mig.
LÄS MER:George Floyds bror: Trump lyssnade inte
Jag vill inte att svarta människors dödsruna ska vara tillfället de blir mördade. För visst riskerar filmerna att normalisera våld mot svarta kroppar? Avhumaniserar de inte egentligen alla de människor vars namn vi lärt oss? Att se deras förvridna ansikten minuter eller sekunder innan de skjuts eller kvävs av polis – är det verkligen att erkänna att deras liv spelade roll? Den blixtrande ilskan och kämparglöden för förändring jag känner när jag ser dessa filmklipp, ersätts de inte ganska snabbt av uppgivenhet och sorg? Jo. Därför vill jag inte se lynchningsvideos. Jag vill inte att det ska ingå i svarta människors existens att återuppleva kollektiva trauman gång på gång. Men det gör det.
Svarta människors liv spelar roll. Inte bara de mördade utan även alla liv som tillhör oss som ser på.
Svarta människors liv spelar roll. Inte bara de mördade utan även alla liv som tillhör oss som ser på. Jag har kanske grabbat tag i ett halmstrå som egentligen inte är mitt att hålla i. Det känns ovant att formulera mig kring detta men tänk om svarta människors känsloliv också hade fått spela roll? Jag vet att jag ber om för mycket. Men tänk er att världen om än bara för en liten stund förstod att det är på bekostnad av vår psykiska hälsa vi ber er om det allra, allra minsta. Att åtminstone, snälla, döda oss åtminstone inte på öppen gata.
Vi har ju redan fattat. När det kommer till möjligheten till ett liv utan trakasserier har vi förlorat. Att se George Floyds död om och om igen är en påminnelse om att väckta trauman, sömnlösa nätter och panikångest ingår i att vara svart. Filmerna, hashtagsen och namnen pumpas ut i hopp om att våra medmänniskor kanske denna gång vill förstå. Men ingen av oss vill egentligen se en video på en man som dödas. För hade Black Lives Mattered hade vi ju inte behövt se något som riskerar att traumatisera oss alla. Och George Floyd hade fortfarande varit vid liv.
Att se George Floyds död om och om igen är en påminnelse om att väckta trauman, sömnlösa nätter och panikångest ingår i att vara svart.
Ändå kastar jag lika snabbt det där halmstrået. Skitsamma att mina vänner mår skit, att jag har stressont i ryggen och inte kan sova. Just nu är denna fråga brinnande aktuell. Känslolivet ignorerar vi helt. Vi får trycka undan att det är grovt triggande att se hela Sveriges media rikta blicken mot USA. Att filmade övergrepp har blivit våra desperata försök till upprättelse även i Sverige kan vi inte försöka få in i diskussionen. Skit i den gravida kvinnan och hennes dotter i Hötorgets tunnelbanestation. Glöm pojkarna i Kistagallerian. Den nioåriga pojken på Malmö central som får sitt huvud nerbankat i det hårda betonggolvet – spelar roll!
LÄS MER:Journalister väljs aktivt ut som måltavlor
Nu har våra medmänniskor sett en mordfilm i USA och just precis nu känns det som att de kanske ser rasismen vi talat om i generationer. Låt oss hoppas att de lägger ihop ett plus ett snart och ser att vi hela tiden, inte bara när mord fångas på kamera, försöker rycka bort händerna från deras ansikten. Och kanske en dag att de förstår att detta är deras kamp att ta, så kan vi för en gång skull få blunda och slippa se våra föräldrar, bröder och systrar dödas på öppen gata.
Fanna Ndow Norrby är programledare, dramatiker och författare.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatt och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
