Jag ser ”Lärda kvinnor” på Stadsteatern. Det är en vildsint adaption i Dario Fo-stil av Molières andra famösa angrepp (1672) på det slutande 1600-talets tongivande kulturkvinnor, de salongsvärdinnor och författare som bar upp det franska kulturlivet. Det första angreppet var ”De löjliga preciöserna” (1659), en krigsförklaring mot bildade kvinnor.
LÄS MER:Hilda Hellwig släpper lös de vilda damerna
Salongerna var plantskolor för unga äregiriga poeter. Men de var också ideologikluster för preciöserna, vars motto var: ”Själen har inget kön”. Vår drottning Kristina var en preciös, vilket förklarar hennes ovilja att giftas bort som en handelsvara. Molière sköt preciösernas stolta kulturprojektet i sank med sin pjäs. Envar förstår att jag har en gås oplockad med honom.
Vår drottning Kristina var en preciös, vilket förklarar hennes ovilja att giftas bort som en handelsvara.
Ändå njuter jag hejdlöst av Hilda Hellwigs uppsättning. Trots att jag ser mig porträttlikt gestaltad av en lysande Lisa Lindgren som salongsvärdinnan Philaminte (minus min galghumor, om jag får säga det själv). Därtill avgudar Philaminte kulturmän, vilket inte är en gren jag nedlåter mig till att tävla i. Hennes make är toffelhjälten Chrysale, spelad av Reuben Sallmander. I hans mun blir min i-verkliga-livet- exmakes ökända aforism om hur mannen med den ”fullbordade penetrationen” påtvingar alla kvinnor ett ”evigt nederlag” en fet groda som får mitt sällskap, ja hela publiken att vrida sig av skratt.
Kanhända hade jag föredragit att figurera i en med den historiska sanningen överensstämmande setting. Tänk Madame de Rambouillets berömda ”Blå salong” där preciösernas profeministiska estetik föddes och firade sina triumfer. Stamgäster var i stort sett alla ryktbara författare: Madame de Sévigné, berömd för sin brevkonst, Madeleine de Scudéry som uppfann pastoralen (herderomanen), Madame de La Fayette som 1678 gjorde sensation med den första psykologiska kärleksromanen ”Prinsessan de Clèves” (och ja, ni minns rätt: det blev spiken i likkistan för president Sarkozy att han ville avlägsna klassikern från den franska skolkanon). Dessa stora andar kritiserade libertinernas cyniska sexualsyn och samtalade jämlikt med dramatikern Corneille, retorikern Bossuet, kardinal Richelieu, maximförfattaren de La Rochefoucauld med flera. (I den nyutkomna ”Madame de Sévignés brev” av Arne Melberg läser jag hennes knivskarpa sågning av ett stycke av Racine, händelsevis på själva urpremiärdagen av ”Lärda kvinnor”, men inte ett ord om Molière.)
Kanhända hade jag föredragit att figurera i en med den historiska sanningen överensstämmande setting. Tänk Madame de Rambouillets berömda ”Blå salong” där preciösernas profeministiska estetik föddes och firade sina triumfer.
Gissningsvis blev Molière aldrig inbjuden till den blåa salongen, så visst spårar vi ett ”surt sa räven” i hans antifeminism. Ett villkor för att delta i tidens stora kultursamtal var respekt för lärda kvinnor, vilket rimmar illa med grabbens kvinnoideal – som snarare var tjänarinnan Martine och Philamintes dotter Henriette som bara vill bli gift och slippa mammas tjat om bildning.
Med andra ord: Molières begåvning ligger inte i att han skapat 1600-talsklassiker som fortfarande spelas. Den ligger i att han förutser hur illa det ska gå för preciösernas nydanande kulturmiljö där kvinnor och män inspirerar varandra. Han vet att löjet alltid varit det bästa vapnet för att desarmera och osynliggöra historiens kulturkvinnor.
Alla som sett exempelvis SVT:s Marie Nyreröd uppvakta, ursäkta intervjua, Ingmar Bergman fattar vad jag menar. Blankögt smäktande är bara förnamnet.
Kort sagt, han förebådar klarsynt våra dagars kulturpatriarkat, som till stora delar vidmakthålls genom kvinnor som avgudar kulturmannen som typ. Detta slags kvinnor är lika fåniga som Philaminte, Bélise, Armande i ”Lärda kvinnor”. Tro mig, jag har sett dem köa upp för att kråma sig i mer än fyra decennier. Alla som sett exempelvis SVT:s Marie Nyreröd uppvakta, ursäkta intervjua, Ingmar Bergman fattar vad jag menar. Blankögt smäktande är bara förnamnet.
Under mina sexton år som ”ledsagare” till en ledamot i Svenska Akademien förvånade jag mig ständigt över att det var just kvinnor, sällan män, som stimmade runt min make (och andra manliga ledamöter). Och kvinnorna verkar stimma på, nu som upprörda försvarare av deras i rakt nedstigande led från 1786 års Gustav III fallne hjälte. I krönikor, ledare och debattartiklar ångar de på. Förvisso intressant som fenomen, men obegripligt för alla oss som slutade tro på tomten i femårsåldern. (Fast okej, kulturmän som har makten att ”belöna och gilla”, som det heter när Akademiens herrkklubb sprinklar miljoner över kulturfolk som gillar dem kan väl ses om ett slags året-runt-tomtar, antar jag.)
LÄS MER:Hellwigs Lärda kvinnor tar i så det slår över
Tillbaka till storheten i Hellwigs adaption av Molière: föreställningen är en rykande aktuell skrattspegel för en bedrövlig tendens i dagens kulturoffentlighet som ursäktar män med uttalat kvinnoförakt (”genier”). Modiga kallas de också, av sina beundrarinnor. (Pröva gärna min lek ”gristestet” – byt ut ”kvinna” i deras texter mot ”invandrare” – och fråga er sedan varför inte Jimmie Åkesson anses vara lika ”modig”?)
Skämt åsido. Om det inte fanns kvinnor som likt Philaminte, Armande och Bélise blir till sig i trasorna när en poetslusk (roligt gestaltad som Svenska Akademiens troligtvis mest belönade författare, Stig Larsson, inte att förväxla med feministen Stieg Larsson) häver ur sig banala diktstrofer, skulle vi vara kvitt den närmast religiösa beundran för så kallade (manliga, alltid manliga) snillen som förgiftar kulturen. Vi skulle äntligen kunna ta vid där genikvinnorna och genimännen fick ge upp, i 1600-talets blå salong.
Ebba Witt-Brattström är författare och professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.
