Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Lägerbildningar har ingen plats i psykiatrin

Göteborgske psykoanalytikern Per Magnus Johansson om kritiken mot psykoanalysen: ”Det är inte första gången som Freud drar sin sista suck och det är inte heller sista gången som han kommer att ha dragit sin sista suck.”

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt har skrivit en bok, ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling”. I den lyfter hon fram att Freuds teori är en ”ren pseudovetenskap” och att ”den ideologiska lägerbildningen gör att förnyelsen av psykiatrin bromsas”. I en intervjubaserad artikel, publicerad i Psykologtidningen den 3 september och undertecknad av tidningens chefredaktör, Lennart Kriisa, framförs samma påståenden. DN Debatt publicerade den 14 oktober en artikel ”Pseudovetenskaper frodas i vården och på universitetet”, undertecknad av ett flertal forskare och praktiker.

Hur skall dessa utsagor uppfattas?

Slavoj Žižek, filosof, kulturkritiker och med förankringar i den franska psykoanalysen, har upprepade gånger lyft fram att psykoanalysen ungefär vartannat år förklaras otidsenlig, överspelad och slutgiltigt död. Det finns enligt honom tre huvudteman som kritiker i allmänhet brukar återvända till. Det första är att de har avslöjat något nytt i Freuds vetenskapliga eller privata liv; exempelvis att Freud övergivit en sann förståelse av förförelsens betydelse. Det andra temat handlar om psykoanalysens effektivitet som behandlingsmetod. Kritikerna tvivlar på den psykoanalytiska behandlingens verkan, och talar ofta samtidigt om ett genombrott i den biologiska forskningen. Eller, som numera är fallet, att psykoanalysen inte kan erbjuda en evidensbaserad behandling. Man påstår sig ha funnit orsakerna till mentala störningar, orsaker som förläggs till förändringar i nervcellernas funktioner. Det tredje temat handlar om att psykoanalysen, på grund av sin oförmåga att ge entydiga orsaksförklaringar, saknar vetenskaplig legitimitet.

Freuds position är odiskutabel

Seved Ribbing, professor i praktisk medicin i Lund mellan åren 1888 och 1910, kommenterade redan 1915 psykoanalysen i ”Den sexuella hygienen” och några av dess etiska konsekvenser. Han pekade ut att den freudska teorin har sin stora betänklighet däri, att den i mer eller mindre bristfällig och kanske misstydd form tränger ut till allmänheten och att den där hos nervöst anlagda eller illa avvägda personligheter framkallar ”ett ständigt sysslande med och grubbel över verkliga och inbillade sexuella sensationer”. Det kan icke vara annat än till skada, lyfte han fram.

En annan tidig reaktion på den kritik psykoanalysen och Freud har utsatts för kom från filosofen och folkbildaren Alf Ahlberg. Han ställde sig 1930, i sin presentation av psykoanalysen, frågande inför den motvilja han fann i kritikerrösterna. Ahlberg menade att genom en läsning av Freuds texter, och inte enbart av kritikerna, kan alla bilda sig en uppfattning om ett arbete som präglas av djupt allvar och vetenskaplig karaktär, och som inte är sensationslystet. Enligt Ahlberg verkar kritikerna snarare styras av känslor än av sakliga argument.

Freuds psykoanalys är dels en behandlingsmetod och dels en teori om en människa präglad av konflikter och färgad av omedvetna psykiska processer. Utifrån psykoanalytiska utgångpunkter analyseras texter, konstnärliga alster och hur den enskilda människan uttrycker sig individuellt eller tillsammans med andra. Psykoanalysen är också en talking cure där individen ges möjlighet att försona sig med sitt öde och att förvärva en etik präglad av uppriktighet, en öppenhet gentemot omvärlden, den inre världen och det okuvliga begäret.

Freuds plats i idéhistorien är odiskutabel. I några länder, likt Frankrike, Argentina och Brasilien, är platsen mer solid och spridd till flera discipliner. I andra länder, som i Sverige, är intresset för Freud och den franska psykoanalysen i större utsträckning förlagd till det intellektuella fältet. Tidskrifterna Divan och Arche, båda med ett tydligt intresse för humaniora och psykoanalys, har nyligen blivit utnämnda till årets svenska kulturtidskrift: Divan år 2015 och Arche, som undertecknad är chefredaktör för, tre år senare. Den humanistiska traditionen – bland annat inom idéhistoria, litteraturhistoria, skönlitteratur – förutsätter att vi tar oss an frågeställningar som är en del av vårt kulturarv: Hur skapa ett liv som har mening? Var går gränsen mellan tillåtet och förbjudet? Hur aktualiseras könsskillnaden, och hur ser skillnaden mellan generationer ut i det samhälle vi lever i? Hur skall jag kunna skapa ett självständigt liv tillsammans med andra? Hur tar jag mig an livets ändlighet? Hur kan jag tala om och förhålla mig till mitt lidande, min glädje, min sorg, mina drömmar och min fruktan?

Vi behöver de klassiska och förtätade texterna med hög kvalité för att kunna få perspektiv på dessa spörsmål.

Psykiska ohälsan ökar

Frågorna tillhör människan i egenskap av människa samtidigt som de också ställs i en samhällelig och historisk kontext. I dialektiken mellan något absolut och något relativt aktualiseras människans stora frågor. Det finns inga manualer som kan ge svar på dessa frågor. Det krävs tålamod, kreativitet, mod och en förmåga att problematisera för att ta sig an dessa frågeställningar. Sättet att ställa frågor delar den psykoanalytiska traditionen med den humanistiska. Den inbjuder till tvivel, reflektion och bearbetning.

Hur ser det utom inom psykiatrin idag? Det som i huvudsak kännetecknar den värld vi lever i är att den så kallade psykiska ohälsan ökar; ”vi vantrivs i kulturen” för att låna Sven Stolpes översättning från 1932 av Freuds bok ”Das Unbehag in der Kultur”. Det finns en oro över vad som håller på att ske i samhället. Några av de psykiatriska patienterna har begripliga men orealistiska förhoppningar om vilket typ av hjälp de skall få. Patienter inom den offentliga vården går inte sällan från en hjälpinsats till en annan, från en biologisk, till en psykodynamisk, vidare till en kognitiv, eller beteendeterapeutisk insats, eller till råd angående kost och motion.

Psykiatriska diagnoser med stor tyngd ackompanjerar behandlingarna och inte sällan har patienterna hamnat i skilda återvändsgränder; i förhållande till vänner, fått ekonomiska svårigheter, hamnat utanför såväl arbetsmarknaden som bostadsmarknaden. Sverige, liksom övriga Europa, satsar på olika sätt för att den psykiska ohälsan och antalet självmord skall minska. Mycket återstår emellertid att göra. Alla ansträngningar till trots. Arbetsuppgifterna i psykiatrin är krävande och lägerbildningarna har ingen plats inom psykiatrin.

Det är inte första gången som Freud drar sin sista suck och det är inte heller sista gången som han kommer att ha dragit sin sista suck. Vi har ett stort ansvar för att diskussionen förs på allvar, vi måste lära oss att avstå från förenklingar och okritiska partsinlagor.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.