Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Hynek Pallas: Kungliga rasimen mot Meghan ser ut att bli början på en storm

Meghan Markles historia i den omtalade intervjun med Oprah Winfrey kan bli Englands motsvarighet till mordet på George Floyd. Självmedvetenheten om rasismen i de brittiska institutionerna är mycket låg. Det menar Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

”Så de säger alltså att om han skulle bli för… brun så vore det ett problem!?”

Det går inte att ta miste på Oprah Winfreys avsmak när hon formulerar frågan till Meghan Markle. Markle är – för den som har levt under en sten de senaste åren – gift med brittiske prins Harry. Hon har just berättat att personer i det brittiska kungahuset under hennes graviditet ”uttryckte oro” till maken.

Oro för hur mörk barnets hud kunde komma att bli – och att de därför inte ville göra sonen till prins.

Gudarna ska veta att kungahuset har haft sin beskärda del av välförtjänta skandaler. Men jag skulle bli förvånad om inte gårdagens intervju med Meghan Markle och prins Harry är början på den värsta storm Buckingham Palace har upplevt sedan det fortfarande infekterade efterspelet till Diana Spencers död.

Det klipp på 2 minuter och 20 sekunder där Winfrey reagerar på Markles ord kan mycket väl bli Englands motsvarighet till George Floyds död i händerna på Minnesota-polisen förra sommaren.

Jo, jag är medveten om att det kan tyckas osmakligt att jämföra våldsamma övergrepp på svarta amerikanska män och att någon ur det översta skiktet av den engelska överklassen berättar om hur kungahuset resonerar kring ett ofött barns hudfärg.

Men just här syns skillnaden mellan det USA där medvetenhet om rasism och hur den präglar institutioner som poliskåren har funnits, diskuterats och gett konsekvenser åtminstone sedan Rodney King-videon 1991 – och ett England där institutionernas rasism har belagts om och om igen utan att det har fäst särskilt mycket.

Varför?

Sociologen Paul Gilroy visste vad han gjorde när han 1987 snodde en slogan av det högerextrema British National Party och döpte sin numera klassiska studie av samspelet mellan engelsk nationalism och rasism till ”There ain´t no black in the Union Jack”.

Upp ur oförmågan att konfrontera kolonialväldet och dess brutalitet bubblar unkna konspirationstankar om folkutbyte.

Gilroy menade att engelsk rasism och nationalism inte gick att separera. Att det satt i institutionerna. Inte minst i den symboliska kronjuvelen: kungahuset. Hans analyser, som innefattar hur medierna är ytterst ansvariga för att upprätthålla tillståndet, var redan 1987 före sin tid.

Tre år senare sjöng Sinéad O´Connor att ”England's not the mythical land of Madame George and roses/ It's the home of police who kill blacks boys on mopeds”.

Slutsatserna blev inte svagare när Gilroy i uppföljaren ”After empire: Multiculture or postcolonial melancholia” (2002) skrev om England smärtsamma förlust av imperiet och hur föreställda gränser i samhället skiftade mot invandring när gamla klasshierarkier försvann. Där emellan hade mordet på den svarte tonåringen Stephen Lawrence 1993 lett till en utredning som kom till slutsatsen att den engelska poliskåren genomsyrades av institutionell rasism.

Om polisen inte dödade svarta pojkar på mopeder, så brast de ordentligt när morden på dem skulle utredas.

Sedan dess har den engelska tabloidpressens vulgära och växande xenofobi bara toppats av deras monarkivurm. Gränsdragningen har krönts av Brexit. Och upp ur oförmågan att konfrontera kolonialväldet och dess brutalitet bubblar unkna konspirationstankar om folkutbyte.

LÄS MER: Recension: ”Small axe” av Steve McQueen

Men gränsen, att det ”inte finns något svart i Englands fana”, hade dragits långt dessförinnan. Rent konkret i form av handen på mammans mage. Men det skulle dröja tills den så kallade Windrush-skandalen exploderade i England 2018 innan det blev uppmärksammat. Då visade det sig, något Gilroy noterat redan 1987, att kolonialmedborgare som lockats till England med arbetstillfällen efter kriget och levt hela liv där – liksom deras Englandsfödda barn – kastades ut ur landet. Bara förra veckan dök ännu ett fall upp när 65-årige Trevor Donald efter 43 år i England nekades återresa från ett besök på Jamaica.

2021 börjar detta äntligen sjunka in även i breda folklager – om än via fiktionen. Då talar jag inte om hur monarkionanin i ”The Crown” blottlägger väl valda mögelfläckar i kungahusets fåll, utan om regissören Steve McQueens fenomenala antologi ”Small axe”. De fem filmerna skildrar hur Windrush-generationens barn på 1970- och 80-talet behandlades av institutionerna. I den avslutande filmen ”Education” sorteras västindiers barn till skolor för ”mentalt underbegåvade”.

”I was there at the Coronation” mässade trinidadfödde Young Tiger förtjust i en hit efter att ha bevittnat drottning Elizabeths kröning 1952. I likhet med så många andra nyanlända från kolonierna var calypsosångaren stolt över en institution han ville betrakta som inkluderande.

Om inte den drömmen har dött under de sju decennier som har förflutit så slog Meghan Markle igår – högljutt och förhoppningsvis för gott – igen dörren om huset Windsors elfenbenstorn.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER: Det är farligt att göra vitheten till arvsynd

LÄS MER: När Eddie Murphy var cool

LÄS MER: Recension: ”Om revolutionen” av Hannah Arendt

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.