Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Jan Andersson: Kungens juveler – säkra i drottning Silvias händer

En dokumentär om kungahusets smycken. Kan det vara något? Absolut, menar GP:s Jan Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Aldrig tidigare har tv-tittarna kunnat studera de kungliga svenska juvelerna så närgånget som nu.

Så presenteras den nya dokumentärserien "Kungliga smycken" som snart börjar visas i SVT. En närgången studie av de kungliga juvelerna alltså. Jo jo, man tackar.

Det finns något både högdraget och humoristiskt i den frasen. Det högdragna handlar såklart om det kungliga och det humoristiska, det får ni räkna ut själva. Men detta är alltså ingen dokumentär om Tjabos nötpåse eller ens om hans medaljer. Nej, detta är en historisk djupdykning bland tiaror, berlocker och gamla halsband i drottningens fascinerande smyckeskrin

"Gamla halsband i drottningens fascinerande smyckeskrin" är också en rätt högdragen fras – men tyvärr helt utan den majestätiska laddning med närmast ekivok spänst som ändå präglar bilden av kungens juveler.

Måste erkänna att jag inte har ägnat särskilt mycket tid åt att fundera på vad svenska drottningar burit i håret eller vad deras döttrar hängt runt halsen. I ärlighetens namn har jag inte heller varit särskilt intresserad av vad deras krigiska far- och morbröder haft på sig genom åren. Det har helt enkelt varit mer spännande med kanoner och krut därför att det är ... tja, mer spännande med kanoner och krut.

LÄS MER: Amerikansk inrikespolitik har blivit mitt gift

Men "Kungliga smycken" är något så ovanligt som en historisk dokumentär helt befriad från kungar och krig. Vadå inget krig?! Inte ens något handgemäng? Inga trupprörelser alls?

Och här finns en del oavsiktlig komik som lyfter det stundtals lite sävliga berättandet, allt från den malplacerade pianomusiken till det kompakta gravallvaret.

Nej, inget sådant. Och det är rätt avkopplande att luta sig tillbaks och följa med när SVT:s producent och designerade hovreporter Sara Bull och fotografen Rikard Collsiöö bjuder på två timmars behagligt berättande. Det är också en stilla nåd att få ta del av familjen Bernadottes historia utan att behöva kämpa med Herman Lindqvist och hans fäktande armar.

Dessutom är den ofrivilliga humorn alltid mycket roligare och mer genuin än den uträknade och tillkämpade. Och här finns en del oavsiktlig komik som lyfter det stundtals lite sävliga berättandet, allt från den malplacerade pianomusiken till det kompakta gravallvaret.

LÄS MER: Håkan som musikal – givna sättet att hylla staden

"Det här är en mycket praktisk ask. Den är nämligen platt. De andra tar mycket mera plats", säger en bekymrad drottning Silvia efter att SVT:s kamera precis svept över Drottningholms imponerande slott med den stora parken och de kungliga markerna med promenadstråk, fontäner och ett 40-tal byggnader. Utrymmesbrist är inte det första man tänker på.

Kan vi sälja det och lösa statsskulden eller åtminstone köpa tillbaka, jag vet inte, Åland?

Men det känns fint att även kungafamiljen kan ha det lite trångt i sina garderober som tydligen svämmar över av rosa topaser från Ryssland, gröna smaragder från Colombia och blåa safirer från familjen Leuchtenbergs skattkammare.

För tv-teamet går verkligen på djupet. De gräver och nystar för att få reda på så mycket som möjligt om smyckenas historia och hur de fann sin väg till den svenska kungafamiljen – som ömt vårdar sina klenoder. Jag överraskar mig själv med att faktiskt sugas in i historieberättandet.

Men skadad som man är av "Antikrundan" lämnas man till slut med en enda fråga ... hur mycket är de värda? Vad kostar safiren där i fönstret? Kan vi sälja den och lösa statsskulden eller åtminstone köpa tillbaka, jag vet inte, Åland? Eller Mecklenburg-Vorpommern?

Det får vi aldrig reda på.