Allt är vitt och ljust i rummet på tredje våningen. Eva Swartz säger att en av hennes första åtgärder var att skaffa glasdörrar och minska slutenheten i vd-rummet när hon för två år sedan tog över chefsstolen på förlaget Natur och kultur. Efter flera år som programdirektör för TV4 tror hon på medievärldens öppna kontorslandskap.
- Min erfarenhet är att fördelarna överväger. Medarbetare har en känsla av att det bara är att komma in, säger hon.
Någon vecka har gått sedan första sammankomsten då arbetsgången lades upp för den statliga kommitté hon ska leda. Eva Swartz är ordförande för den stora utredning som under halvtannat år ska omvärdera den kulturpolitik som Sverige haft sedan 1974. I direktiven ingår bland annat att se över de kulturpolitiska mål som sedan dess varit vägledande, som att kulturen ska värna yttrandefrihet, vara utmanande och fri och motverka kommersialismens skadeverkningar.
Som hon beskriver upplägget ska arbetet genomföras i en anda som påminner om hennes glasade kontor. Slutsatser och åsikter ska presenteras långt före det färdiga betänkandet vid årsskiftet nästa år, bland annat genom offentliga hearings, troligen under våren.
- Det viktiga är att det blir en stark och bra debatt, det hjälper oss. Vi låser inte in oss i kammaren för att skriva, säger Eva Swartz.
Att den kommer att bli högljudd är hon övertygad om. Det var en av orsakerna till att hon inte omedelbart nappade när kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth bad henne ta jobbet som ordförande. Hon rannsakade sig själv om hon skulle orka och ville också få lite koll på den redan tillsatte huvudsekreteraren Keith Wijkander, som hon inte kände sedan tidigare.
- När jag ringde tillbaks och tackade ja sa jag att det nog är viktigt för Lena att veta att jag än en gång till i livet tänker stå ut med att bli utskälld lite då och då. Det ingår i den här typen av uppdrag, där det finns väldigt många åsikter och intressen. Ska vi komma med förslag kommer vi att bli skällda på, säger Eva Swartz.
Hon refererar till tiden på TV4 då kritiken stundtals var stark och bland annat handlade om kanalens infantilisering genom dokusåpor som Farmen.
Var utredningen kommer att landa är naturligvis ännu för tidigt att säga, men ett av uppdragen är att hitta fler sätt till ökad kultursponsring och annan privat finansiering. En aktuell diskussion som Eva Swartz opponerar emot handlar om att konstnärer måste skolas om till entreprenörer.
- Jag tänker att det är ju just vad de flesta redan är. Många kulturutövare är helt otroliga på att klara överlevnad och har alltid varit. Jag tycker många gånger att diskussionen är felaktig. Vad det handlar om är väl att få en vettig tillvaro för kulturarbetare.
Hon säger att hon ännu inte läst den utvärdering som gjordes av målen i mitten av 90-talet, men tillägger att den ändå inte ska ha inneburit några större förändringar. Däremot har hon läst utredningen från 1974. Punkten om att värna kulturen undan kommersialismens skadliga påverkan tror hon att hon själv skulle ha skrivit under på då när målen författades. Men hon skulle inte göra det i dag.
- Nej, inte om jag tänkt till ordentligt. Med det har jag inte sagt att kommersialism inte kan ha skadlig påverkan på kultur. Det är klart den kan. Men i dag finns tydligare samarbetsregler.
Uppmanad att definiera kultur tar hon upp de stora förändringar som skett på senare år, inte minst med den lavinartade ökningen av antalet tv-kanaler och internets intåg.
- I dag gör man kultur på ett sätt som inte fanns 1974. I dag när folk lägger ut egna filmer och har egna bloggar blir det en helt annan situation. Det är en jättefråga och därför kan jag inte svara på vad kultur är. Som tur är har vi ett och ett halvt år på oss.
Hennes eget intresse för ämnet grundlades tidigt, mycket under inflytande av den tio år äldre brodern Rickard Swartz som i dag är författare och skribent på SvD. För tolvåringen Eva Swartz var han något av en idol som skrev och var engagerad i kulturfrågor och som drog till Prag 1968.
Hon beskriver sin uppväxt i Örebro som övre medelklass. Pappa var i skobranschen, mamma var hemmafru. Och de båda äldre bröderna var vilda.
"Här är högt, undrar hur det går om vi slänger ner syrran här?" Det var en ganska tuff tillvaro. Jag har ärr över kroppen lite här och var. Du vet, jag fick vara den där indianen som bands fast i kohagen och så glömde de av mig en halvtimme när de var ute och cyklade. Samtidigt var det väldigt mycket kärlek, säger hon.
Av föräldrarna kallar hon mamman för den intellektuella, en litteraturintresserad kvinna som både ställde krav och höll om ryggen.
- Man skulle vara duktig, men hackade någon annan på oss så slog hon nästan ner dem, säger Eva Swartz med ett skratt.
Hon exemplifierar med en berättelse om hur grannar en gång kom för att klaga sedan bröderna hållit en riktigt rejäl röjarfest medan föräldrarna var bortresta.
- Då skällde hon ut dem och sa att de inte hade något att göra med hennes barns uppfostran. Jag tror att det har påverkat ganska mycket, gjort att jag känner mig trygg. Det har nog gett ett slags styrka att någon försvarar en utåt. Sedan får man en jävla utskällning.
Ända sedan barndomen är hon fascinerad av Italien, ett naturligt resmål för en familj med anknytning till skobranschen. Hon har jobbat på Italienska institutet och översatt. Sedan något år är hon också sambo med entreprenören Salvatore Grimaldi.
Mitt i ett resonemang avbryter hon sig när mobilen surrar försiktigt, upptäcker att det är han, ursäktar sig och börjar prata italienska.
- Ciao amore, avslutar hon.
Och plockar i nästa stund upp tråden exakt där hon lämnade den. Den handlar hur hon under den bråkigaste perioden på TV4 övervägde att sluta men ändrade sig efter ett råd från dåvarande vd:n Thorbjörn Larsson som bad henne att inte låta de dumma vinna. Hon säger att han och Fyrans nuvarande vd Jan Scherman är chefsidoler som hon fortfarande har tät kontakt med och stöd av.
Eva Swartz sneglar mot ett papper med regeringens direktiv när hon ska beskriva uppdragets viktigaste punkter, men säger att det bara är för att hon snabbt ska kunna formulera sig. Det gör hon annars allt som oftast under intervjun. Frågan om betydelsefulla kulturupplevelser är den enda hon drar ut på med att besvara, och hon bestämmer sig för att vänta till sist med att lista dem.
Ibland ursäktar hon sig för att komma med klyschor eller tråkiga svar. Som när det gäller vad det är som driver henne framåt i yrkeslivet. Kanske låter det politiskt korrekt, säger hon, men menar att yngre medarbetares framgångar är hennes främsta morot.
- Andra säger det kan inte vara sant, men det är det. Jag har inte egna barn, vilket inte varit någon jättegrej. Däremot tror jag att jag fyllde livet med att ägna mig åt unga i yrkeslivet. Det är faktiskt det absolut roligaste. Jag blir glad när de lyckas.
