Ett punkband från Malmö betedde sig som man kan förvänta sig av ett punkband. Ingen borde bli förvånad. Men Arre Arres "kupp" på P3 Guld fick ändå det att mullra på sociala medier. Röster från konservativt håll växlade mellan att rasa på Public service och att trumfa varandra med raljanta exempel på att punkarna var mer punkiga förr.
Egentligen handlade det inte om Arre Arre. Frustrationen kom såklart egentligen av att P3 Guld-galan så tydligt visade att det är starka, självständiga kvinnor och svenskar med invandrarbakgrund som just nu dominerar svensk popmusik. Och att därmed fronten i det kulturkrig som sverigedemokraten Mattias Karlsson anser sig föra flyttas längre bort från där de vill ha den.
En analys klenare än Meatloafs klimatkoll
Att Sverigedemokraterna är intresserade av kulturpolitik är ingenting nytt. Inte heller att de, precis som andra konservativa krafter i Europa och USA, föraktar den populärkultur man menar domineras av hycklande vänsterfolk och godhetsknarkare hela vägen från Hollywood till Södermalm.
Och man vill så gärna få sin världsbild bekräftad att man totalt missuppfattade Ricky Gervais roastande på Golden Globe-galan. Den brittiske komikern fick ägna flera dagar på Twitter att förklara för förvirrade Hollywood-hatare hur humor funkar. Det var nästan lika underhållande som när Ronie Berggren i sin podd lanserade Frodo i "Sagan om Ringen" som en konservativ förebild och sedan lyfte fram senaste "Star Wars"-filmen som en inspirerande skildring av kulturkriget. En analys som till och med är klenare än Meatloafs klimatkoll.
Men vad göra om man är konservativ nationalist och inte vill nöja sig med det kulturutbud som Mattias Karlsson ägnar sig åt i föreningen Gimle, där han praktiserar stångstörtning och vikingaschack? Om man vill ha något med mer beat än en nyckelharpa? (Inget ont om nyckelharpor).
"Popkultur utan propagandan"
Jo, "SDKarlsson", som han kallar sig på Instagram tipsade nyligen om amerikanska "Poplititics" som sedan 2019 lägger upp ett nytt, kort program i veckan på Instagram och Youtube. Den energiska programledaren Alex Clark lanserar showen med sin slogan "popculture without the propaganda". Under dryga tre minuter attackerar hon kändisar som dissat Trump, hånar icke önskvärda popstjärnor och driver hårt med feminister. I ett avsnitt är hon på plats när Sean Spicer, före detta pressekreterare i Vita huset, tävlar i amerikanska "Let's dance". Clarks grej är alltså inte att lyfta fram juste, värdekonservativ popkultur. Det tar liksom ändå slut vid Jonas Brothers. Hennes idé att enligt Trump-modell häckla, förlöjliga och förminska och därmed oskadliggöra fienden i kulturkriget.
Bakom Poplitics står organisationen Turningpoint USA som vill organisera konservativa unga på landets high schools och college-campus. Man har redan haft Mattias Karlsson och andra Sverigedemokrater på besök.
"Konservativa över hela västvärlden har de senaste decennierna varit indragna i ett kulturkrig som de själva inte har valt. Ett kulturkrig som vänstern såhär långt har vunnit. I synnerhet bland unga kvinnor i urbana områden. Vänsterliberal propaganda finns numera överallt omkring oss och går i princip inte att välja bort. I synnerhet inom populärkulturen", skriver Mattias Karlsson på Twitter.
Ok, om man försöker anamma Mattias Karlssons världsbild är det lätt att förstå att han känner sig trängd. Överallt en Schyffert eller en Timbuktu som stör och tar plats. Det så kallade svenska musikundret måste i hans öron vara rena rama katastrofen. Eller ta Sofia Karlsson, folkmusikern som på scen upprepar att hon vägrar låta folkmusiken tas över av nationalister. Inte ens sin nyckelharpa och sin oxdans får han ha i fred, SDKarlsson.
Inte läge att skratta
Ja, det ligger nära till hands att skratta lite åt Mattias Karlssons beröringsskräck inför allt som inte går att klä i vadmal. Men det ska vi inte göra. Debatten efter P3 Guld-galan, de upprepade attackerna på public service och det dånande hat som drabbade Henrik Schyffert och Nour El Refai när de visade upp sin babylycka är närmast övertydliga varningssignaler. Det saknas inte fotsoldater i kulturkriget.
Det som började med kritik av menskonst är bara första slaget i ett krig där hela den fria, fantastiska populärkulturen ska poleras och stävjas och om inte det går besegras och tystas. Detta eftersom populärkulturen, och inte minst popmusiken, bärs av en självklar mångfald, nyfikenhet och öppenhet.
Skulle dessa hyperkonservativa alltmer välorganiserade kulturnationalister vinna återstår till sist bara en stångstörtande sverigedemokrat och en tjej på Instagram som älskar Sean Spicer. Så kan vi inte ha det.
