Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Landets scener gapar tomma. Arkivbild.  Bild: Magnus Liam Karlsson / SvD / TT
Landets scener gapar tomma. Arkivbild. Bild: Magnus Liam Karlsson / SvD / TT

Ulrika Knutson: Kulturen klarar sig inte utan sjuttioåringarna

Nu gapar teatrarna, konsertsalongerna och föreläsningssalarna tomma och sjuttioplussarna är förvisade till hemmet. Ulrika Knutson försvarar de utskällda 1940-talisterna och frågar sig vad teatern skulle vara utan dem.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Coronans första offer var scenkonsten. Det verkar småskuret att påminna om detta, i dagar när de riktiga, mänskliga dödsoffren har stigit till över hundra i Sverige och räknas i tiotusental i Europa. Sjukvård och omsorg är arenan för den stora uppmärksamheten, och alla andra får ödmjukt ställa sig på vänt. Våren 2020 kommer inte att gå till historien som skönandarnas epok.

LÄS MER: Tio teaterklassiker du kan se hemma

Men ingen, inte ens en farsot, kan hindra oss från att reflektera över det som en gång var det normala. Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Båset är teatern, konsertsalen, föreläsningslokalen. Kossan är den trogna gamla publiken, oftast av honkön och ofta sjuttio plus.

Själv är jag 63, och får ännu gå fritt på gatorna utan att drabbas av onda ögat.

Själv är jag 63, och får ännu gå fritt på gatorna utan att drabbas av onda ögat. Men en tonåring kan inte skilja på mig och en sjuttioplussare. Tant som tant.

Som föreläsare på bibliotek och seniorföreningar har jag haft glädjen att få träffa den svenska kulturpubliken öga mot öga. Den publiken är kunnig, nyfiken och koncentrerad. Den ställer kritiska frågor. Den har en erfarenhetsbank som alltid lyfter föreläsningen. Jag antar att det är detsamma på teatern. Den kunniga publiken skärper föreställningen.

Till åren rör det sig om mogna människor. Jag vet inte hur många gånger jag har hört arrangörer ursäkta sig över att publiken varit ålderstigen. Förgäves har de spejat ut över bänkraderna efter de guldlockiga och de korpsvarta kalufserna. Förbi, förbi, bara femtio nyanser av grått. Att ungdomar, småbarnsföräldrar och karriärister ser ut att ha annat för sig i kväll verkar nästan förta glädjen över välbefolkade salonger.

Borde vi strängt taget ha stannat hemma?

Genansen har ibland glidit över i skräck. Oron över den åldrade publiken har gått så långt att vi föreläsare och skådespelare rent av undrat vad det är för fel på oss? Och när vi nästa dag själva ingår i publiken har vi internaliserat skammen. Borde vi strängt taget ha stannat hemma?

Någon har sagt att teatern bara behöver en cirkel och en skådespelare. Cirkeln föreställer världen och skådespelaren föreställer mänskligheten. Men det behövs också någon som tittar och lyssnar. Utan publiken är teatern död.

På medeltiden var gycklare och lekare populära, men också illa sedda. Halva nöjet var att kunna håna dem billigt, som lagen gav rätt till. I dag har både musik och teater – och även idrott – i en jämförelse blivit finkultur, rent av kult.

Idrottens publik vet hur det känns att hylla hemmalaget i med- och motgång. Kulturens publik är inte sämre. Fråga den trogna skara som i dag sitter hemma, och inte längre får gå ut. Fråga dem om de inte har lidit med artisterna under många och långa sittningar. De minns hur det kändes att gå på en föreställning som fått njugg kritik. Det var glest i bänkarna. Det drog snålt om nacken. På scenen var det också ödsligt, med någon av de halvgamla aktörerna som larmade och gjorde sig till, i svag regi. Men det var publikens plikt att vara där. Det var deras plikt att lida med skådespelarna, tills ridån gick ner. Det var detta som var teatern.

Det var publikens plikt att vara där.

Publiken i Sverige har aldrig varit så socialt blandad som i fyrtiotalisternas generation. Naturligtvis är det inte hundra procent av en generation som går på teater och frekventerar bibliotek, men det är inte hundra procent av en generation som ser på idrott heller. Även fotboll har blivit ett medelklassnöje. De sociala pionjärerna har klassrest och stadgat sig, de har blivit äldre. Har de fyllt sjuttio bör de inte alls gå ut. På biljettluckan står det INSTÄLLT.

LÄS MER: Operaföreställningar i toppklass att se hemma

När SVT häromdagen presenterade sitt krispaket för den hemförlovade äldre tv-publiken så skedde det med generösa repriser av "Saltön" och "Skärgårdsdoktorn". Ingen skugga på "Saltön" – kulturtanter har bred smak, sätter en ära i att ha bred smak. Men de kräver mer. Varför inte en riktad satsning även för den engagerade teaterpubliken, som nu får försaka Shakespeare, Beckett och Elfriede Jelinek? SVT visar Dramatens "Bortbytingen", men varför inte göra mer tv-dramatik av säsongens bästa produktioner från scener i hela landet? Den avsomnade radioteatern, SR-Drama, borde också bidra, genom att öppna arkivet. Det finns mycket att göra i kristider.

Och vad kan den enskilda skådespelaren göra i sitt ofrivilliga helvete, avskild från sin ensemble, portad från sin cirkel? Hon kan träna talorganen, förbättra diktionen, läsa en bok och vidga ordförrådet. Allt vad hon vunnit ska hon en dag vördsamt lägga vid publikens fötter, när sjuttioplussarna åter fyller salongen. Då är bara det bästa gott nog.