Vi har sålt ut varenda pinal som inte stod fastlimmad i golvet till den fria marknaden. Fri från vadå? Moral möjligen. Vi har byggt upp ett samhälle där man inte bara kan sko sig på, utan också klä sig från topp till tå med skattebetalarnas pengar, som borde gått till dem som behöver dem mest.
När jag tänker på det och tittar ut genom fönstret förvånas jag av att det inte pågår uppror längs gatorna. Men det är väl stiltje för att jag bor i innerstan med den härskande klassen.
Man tänker att mörka tider ska göra kulturen motståndskraftig. Tvärtom har den blivit ännu mer sockersöt och fungerar nu bara som distraktion. Det var så redan före pandemin – och nu är det den enda sanningen: kulturen har blivit något vi tröstäter i stället för något som visar riktningen framåt. Som får oss att ställa oss upp och ryta ifrån.
På tv tittar vi på dem som har mindre än oss själva i form av festande kåta dokusåpadeltagare och skuldsatta par som tvingas sälja huset på bästa sändningstid. Eller så tittar vi på dem som har mer i form av kändisar som renoverar sina kåkar i Stockholms skärgård. Antingen får vi känna oss förmer eller så kan vi drömma oss bort till vår egen renovering. När vi inte gör det domnar vi bort till Netflix färgglada serier om ingenting.
Bara vi håller oss i soffan.
Barnens idoler är vandrande reklampelare för vilken skit som helst som betalar bäst för dagen. Lättklädda barn dansar synkroniserat på TikTok. För det är “det vi vill ha”. Vill vi? Möjligen andra barn och pedofiler.
Kulturen är inte sand och vi är inte strutsar
Det sägs att “publiken får det den vill ha”. Men har vi inte bara tagit det vi fått? Man kan ju inte injicera flytande blockchoklad i en bebis varje dag och sedan när den fyller tolv år säga “DEN VILL HA DET!” och mena att det handlar om ett fritt val.
Vi vill inte längre att kulturen ska ge samhället en match. Jag tror det är för att folk tror att det ändå är kört. Det kanske det är. Men jag vill inte förlora i sömnen. Jag vill förlora stående. Sägandes det jag borde ha sagt för länge sedan: det räcker nu. Jag vill inte ha ert söndersponsrade kändisfixerade världsfrånvända marknadsliberala fördummande tingeltangel.
Kulturen är inte sand och vi är inte strutsar. Kulturen ska vara en kultur som speglar oss. Och det här är inte vi. Jag vet inte vilka det är på skärmarna men jag tycker inte om dem. Och vi, vi ska vara människor, med allt var det innebär. Men det brukade innebära någonting gott också. Jag förstår att punken inte kommer komma i samma form i dag. Jag är ingen medelålders musiklärare. Men snälla bara visa mig någon som inte är köpt av energidrycker, internetcasinon eller TV4. För i en värld där pengar styr är man köpt – eller obetydlig.
Läs mer av Marcus Berggren:
LÄS MER:Ståuppkomiker behöver skratt – inte pengar
LÄS MER:Kulturstödet visar vad det kostar att slippa Jill Johnson
LÄS MER:”Så mycket bättre” är så mycket sämre
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
