Varför mår friska, rika, nyblivna mammor så dåligt? Frågan ställdes i presentationen av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya dramaserie ”Amningsrummet” som hade premiär på SVT i helgen. Och det är en frågeställning som är relevant i både långdikten ”Mitt barn” av danska Cecilie Lind och essä-romanen ”Merleaus mamma” av Maria Törnqvist, liksom i fotoboken ”En förälders födelse” av Emilia Bergmark-Jiménez och Emma Bouvins ”Det här är den bästa tiden i ditt liv: Rapport från ett moderskap” som alla fyra ges ut nu i höst.
Något som också är gemensamt för alla de här skildringarna av moderskap och mammablivande är en kroppschock som tycks svår för mammorna att införliva i bilden av sig själva.
LÄS MER:”Mycket av det jag skapar kommer ur en ilska”
”Tillsammans med ett litet barn glömmer man aldrig kroppen /.../ Så fort min kropp uppfattade gråten spändes brösten och helt oavsett min vilja bredde fläckarna ut sig över tröjan/.../ Den kraftfulla, närmast klaustrofobiska känslan av att vara under belägring.”
Så skriver berättarjaget i Merleaus mamma”. I denna kroppslighet ligger sannolikt en viktigt ledtråd till att mammor, trots att de ”har allt”, ändå kan må dåligt. 1900-talsfilosofen Maurice Merleau-Ponty skrev om just kroppens fenomenologi och betonade att vi är våra kroppar. Det går inte går att göra en uppdelning mellan kropp och psyke; de är inte två åtskilda enheter utan del av samma. Det är genom vår kropp vi upplever vår värld, genom våra sinnen vi får våra intryck och med hjälp av hjärnans kött processar vi informationen från våra sinnen.
Ändå tycks vårt samhälle idag sträva efter en uppdelning av just dessa. Som nybliven mamma blir berättarjaget i ”Merleaus mamma” i det närmaste besatt av Merleau-Ponty och hans texter. Inte är så konstigt - innan moderskapet kan kvinnor i vår västvärldskultur i stort välja hur mycket, och när, de vill använda och dela sina kroppar med andra människor. Upplevelsen av kroppen är något som äger rum bakom stängda dörrar, i duschen, på toaletten eller när vi har sex. Därefter packas den åter ihop snyggt och prydligt i sitt skyddande och döljande fodral, innan vi stiger ut i samhället igen.
LÄS MER:Feminismen har tappat sin dragningskraft
Ett litet barn däremot känner inte till uppdelningen som vi vuxna konstruerar. Ett barn är sin kropp hela tiden. Och i samvaron med ett litet barn krävs också den andras kropp. Förlossningen och amningen är ett kroppsligt samspel, likaså matandet, bärandet, tröstandet och sovandet. Mammablivandet innebär därför för många en förstärkt eller ny upplevelse av att vara sin kropp. Cecilie Lind skriver i ”Mitt barn” om sitt mammablivande såhär:
att man tvingas vika ner sig för biologin
ge upp sig själv fullständigt
Detta visar på den spontana uppdelningen som vi vuxna hela tiden gör, men som i mammablivandet inte längre fungerar. Det blir problematiskt när kroppens vara tolkas som ett nederlag, som att tvingas ge upp sig själv fullständigt. Sådana upplevelser bidrar till känslor av misslyckande, ångest och nedstämdhet.
Det är genom vår kropp vi upplever vår värld, genom våra sinnen vi får våra intryck och med hjälp av hjärnans kött processar vi informationen från våra sinnen.
Berättarjaget berättar vidare om hur födelsen av hennes barn får henne att omdefiniera sig själv:
Om någon frågar mig vem jag är måste jag svara
jag är en som droppar
mjölk, tårar, blod, kiss
Men faktum är ju att dessa kroppsfunktioner har hon ju haft, eller VARIT i hela sitt liv (bortsett möjligen från en mjölkdroppare). Men eftersom det alltid tidigare skett avskilt från övriga livet, har det inte blivit en integrerad del av hennes identitet.
Samhällets strävan efter att upprätthålla kroppsligheten som något privat, åtskilt från de mer cerebrala och offentliga delarna av samhället gör också att småbarnsmamman marginaliseras.
Det allra tydligaste beviset för det är de amningsrum som namngivit SVT:s dramaserie; ett avskilt utrymme i offentligheten, avsett endast för småbarnsmammor. Som karaktären Jassi uttrycker det i första avsnittet av serien: ”Sjukt att det finns såna här rum ändå /.../ nämen att man inte får amma i caféet tänker jag.”
Samhällets strävan efter att upprätthålla kroppsligheten som något privat, åtskilt från de mer cerebrala och offentliga delarna av samhället gör också att småbarnsmamman marginaliseras.
Ett annat exempel på den här uppdelningen som bidrar till känslor av isolering och alienation är då Theresa i serien besöker teatern, arbetsplatsen som hon är föräldraledig ifrån. Hennes tidigare kollegor drar igenom manus på scen och påpekar vilken fantastisk gemenskap de upplever, medan Theresa sitter nedanför scenen och lyssnar på nåder. Hela tiden tittar hon stressat på sitt barn och så fort bebisen ger ifrån sig lite ljud känner hon sig tvingad att skynda därifrån.
Den här onaturliga uppdelning som vi i vår samtid försöker skapa mellan det inre och yttre, mellan kropp och psyke, mellan moderskap och det övriga livet manifesteras också hos mammorna i deras oklanderliga yttre. Något som står i skarp kontrast till det kaos de upplever inom sig.
LÄS MER:SVT ersätter Juicebaren med Amningsrummet
Även om behovet av ett amningsrum är problematiskt, så blir det i tv-serien en fristad för karaktärerna. Det är det enda stället som är fritt ifrån splittringen eller uppdelning av dem själva. Där tillåts mjölk, tårar och kroppsljud läcka fram genom sprickorna i fasaden. Samtidigt, eller tack vare det, finns också utrymme för uppriktiga samtal, vilket resulterar i ett genuint varande.
Det här crescendot av mammaskildringar vi nu ser kommer som ett svar på, och ett försök att diskutera, de alltmer orimliga och oförenliga förväntningar som ställs på mamman i vår samtid. Mammor ska inte bara sätta barnen främst och jobba heltid. Med sociala medier och mamma-influencers har de senaste åren tillkommit både ökade krav och ytterligare splittring av den levda kroppen och det vi visar utåt. Mammor förväntas kunna visa upp ett smakfullt och välordnat hem, där hon serverar ekologisk hemlagad mat och är perfekt stylad i matchande outfit med sina barn.
Det här crescendot av mammaskildringar vi nu ser kommer som ett svar på, och ett försök att diskutera, de alltmer orimliga och oförenliga förväntningar som ställs på mamman i vår samtid.
Om samhället i stort i stället hade haft samma tillåtande atmosfär som i amningsrummet hade mammorna i höstens populärkultur - och i verkligheten - sannolikt mått mycket bättre.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
