I våras rapporterade New York Times om ett nytt fenomen – #BookTok (20/3). Hashtaggen på den populära plattformen där användare laddar upp 15 sekunder långa videos leder till inlägg av unga kvinnor som visar böckerna de läser. Och sina känslomässiga reaktioner på dem. Bokhandlare upptäckte hashtaggen genom att vissa böcker plötsligt började sälja mer – tiotusentals kopior mer.
Samtidigt i Sverige rasar en debatt om huruvida pr och ekonomiska förväntningar på en författare alls bör leta sig in i litteraturrecensioner. (GP 20/8)
Det är onekligen en träffande bild av kulturens samtid.
Som filmkritiker är det fascinerande. Å ena sidan känner man farbroderlig oro för den sköra litteraturfalang som tjatar om en idealiserad kritiker som inte existerar. Hen som sitter på sin kammare, beundrar det rena Ordet och inte besudlats av tarvligheter som pressutskick.
Å andra sidan avundas man ju att sådan naivitet alls går att förena med yrket.
Visst har man suttit på en filmfestival och mött ett verk man inte visste ett skvatt om. Inga stjärnor. Ingen auteur. Inget land man kan placera på kulturkartan. En fin stund. Som även när den infaller – en gång på decennium – kommer med vetskapen att även den filmen har valts av en professionell festivalprogrammerare. Hen minglar på andra festivaler; lyssnar på tyckare, säljare och producenter.
LÄS MER:Recension: ”Trion” av Johanna Hedman
Spelfilmens kommers är omöjlig att separera från dess uttryck. Den är synonym med Hollywood.
Man kan hävda att film är en dålig jämförelse. Spelfilmens kommers är omöjlig att separera från dess uttryck. Den är synonym med Hollywood. Den bygger på stjärnor, premiärlejon och diskussioner om individuella löner som motsvarar svensk järnmalmsexport. Precis samma sak gäller finfilmerna som till synes står fria från den snöde Mammon: medaljsäsongen som inleds i Cannes och slutar på Oscarsgalan ger begrepp som ”kulturellt kapital” ett ansikte.
Men just eftersom filmen är konstarternas sköka är det värt att lära av hur kritiken tänker kring detta. Det hade varit tjänstefel att 2018 inte förhålla sig till hur Disney arbetat upp en (till synes spontan och socialt medveten) kampanj kring den ”första svarta” superhjältefilmen ”Black Panther”. Publiken går inte tom in i salongen.
Detsamma gäller hur vi ska förhålla oss till strömningstjänsternas nya makt: är vårt jobb att tipsa vidare utifrån deras utskick, eller att själva leta i flödet?
De bästa recensionerna visar att kritiker kan lära sig att desarmera hajp – nej, att Disney påstår något gör det inte sant, för varje omtalad tv-serie finns tio andra – och hjälpa publiken på traven.
Men ska det jämföras med bokläsaren och litteraturen? Ja, det hjälper litteraturkritikern att inte bli slav under yttre villkor. Även om budgivningskriget kring den senaste bokdebutanten inte ger samma rubriker som Scarlett Johanssons lönebråk med Disney så registreras det. Ett Bookerpris är en Guldpalm i Cannes och ett Nobelpris är en Oscar. Vinsten av det förra spelade roll för lansering av Douglas Stuarts roman ”Shuggie Bain”. Det senare är – precis som de verkliga omständigheterna på marken i Bosnien – del i konflikten kring Peter Handke.
LÄS MER:Debutanter är överskattade
Tydligen är det ”svensk provinsialism” att nämna ordet ”hajp”.
Jag läser Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet– argast av alla som är arga på att försäljningssnack alls nämns i recensioner – och fattar ingenting (20/8). Tydligen är det ”svensk provinsialism” att nämna ordet ”hajp”. I det senaste numret av New York Review of Books (19/8) recenserar den amerikanska kritikern (och professorn i kreativt skrivande) Deborah Eisenberg debutanten Anthony Veasna Sos hett pr-pumpade novellsamling ”Afterparties”.
Novellerna handlar om kambodjan-amerikaner, andragenerationens överleverare efter Röda Khmerernas folkmord. So var 25 år när han skrev, 28 när han sålde boken efter ett budgivningskrig. Som Eisenberg skriver: ”Ungdom i författarskap är generellt inte bra för annat än feta förskott och pr”. Krasst? Kritikern använder skickligt frågan om ungdom för att rama in en diskussion om en av bokens centrala delar – hur det är att växa upp som amerikan med föräldrar som aldrig slutar tjata om koncentrationsläger.
Lite tarvligare är en annan detalj. So dog nämligen i en överdos nio månader innan boken publicerades. Det har redan spelat in lika mycket i mottagandet av ”Afterparties” – och det saknas inte i Eisenbergs recension: tvärtom – som fotografen Francesca Woodmans självmord vid 22 års ålder alltid har varit betydelsefullt för det kritiska förhållandet till hennes bilder. Och för deras marknadsvärde.
LÄS MER:Scarlett Johansson anklagas för "pr-kampanj"
Lite tarvligare är en annan detalj. So dog nämligen i en överdos nio månader innan boken publicerades.
Det senare är viktigt. Kanske glömmer vissa kritiker efter decennier av fribiljetter och recensionsexemplar att kulturkonsumtion är en ekonomisk transaktion. Värdet på upplevelsen folk väljer att betala för avgörs också av faktorer som pr, förhandssnack, TikTok-tårar – och död.
Jag säger inte att kritikern måste förhålla sig till det. Jag säger att den kritik som inte klarar av att förhålla sig till och hålla takt med publikens verklighet – den är dålig.
LÄS MER:Recension: ”Black widow” i regi av Cate Shortland
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
