Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Kristina Lugn lät de ledsna kvinnorna ta plats

Kristina Lugn skrev fram kärlekslängtande, stukade medborgare i folkhemmet och de ledsna och övergivna kvinnorna. Malin Lindroth minns en författare som visade hur ironi kan vara ett sätt att ta tillbaka makt och desarmera skammen.

I brist på ord, eller i väntan på ord, kan det ibland vara nödvändigt att plagiera.

För den som ständigt har tillgång till sitt språk och aldrig känt sig ifrågasatt i sin rätt att uttrycka sig är plagiat ett fult ord. Vi andra, vi som inte tar orden för givna, vet att det är genom tillfälliga lån av andras stil och språk som vi håller oss talande. När jag var ganska ung och inte visste hur jag skulle bära mig åt för att få orden ur mig föll min blick en dag på en ny bok i bibliotekssnurran, en diktsamling vars titel var rolig på ett sätt som jag på den tiden inte alls förknippade med poesi. ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre.” Snart var jag Kristina Lugn-epigon.

LÄS MER: Författaren Kristina Lugn är död

Den poesi jag dittills hade läst (och försökt att härma) var febrig, högtidlig och ofta ordinerad av en lärare. Nu hamnade jag i en helt annan textvärld, i sällskap med ett nytt sorts diktar-jag – ångestriden, osnygg, kärlekslängtande – en stukad medborgare i folkhemmet, tröstlöst navigerande kontaktannonsernas känsloträsk av längtan, tristess och panik och i kontaktsökande väntan utanför NK:s entré, drömmande om ”en expedit på NKs möbelavdelning, som jag är alldeles tokig i.”

Kristina Lugn skrev om det onämnbara välbekanta. Hon skrev om kärleken som inte kom – och om all skit som kom i stället. Hon skrev om kvinnor, mammor och döttrar med knäckta självförtroenden och så hemmastadda i sin alienation att det blev som en andra hud. Jag älskade hur dikterna fick mig sänka blicken mot det futtiga, solkade och skamliga. Jag ville aldrig höja blicken igen. När jag läst ut min första diktsamling lånade jag fler i rask följd och försökte själv dikta om Sobril och smutsiga underbyxor. Det var nyttigt att som ung försöka härma Kristina Lugn, inte för att det skapade någon vidare poesi – tvärtom var den ganska usel – men det riktade blicken i en riktning som jag är tacksam för att jag hittade just då.

Jag lärde mig också att ironi om rätt hanterad inte nödvändigtvis behöver vara ett överlägset språk, att använda i härskande syften.

Jag lärde mig också att ironi om rätt hanterad inte nödvändigtvis behöver vara ett överlägset språk, att använda i härskande syften. Det kan också vara ett språk för de förtvivlade, ett sätt att ta tillbaka makt, eller uttrycka den sorg som inte låter sig uttryckas på annat sätt. Som i dikten om Herrman när diktarjaget ser tillbaka på sitt dystra äktenskap från andra sidan graven. ”När jag var gift med Herrman/då var det allmänt känt/att jag var en mycket skicklig/hushållsassistent.”

Kristina Lugns dikter brukar liknas vid Sonja Åkessons, men det finns åtminstone en väsentlig skillnad. I likhet med Sonja Åkesson är Kristina Lugn en demaskör, en icke ursäktande röst som vägrar anpasslighet och aldrig tvekar att bjuda in döden i de snygga svarta stövlarna, men Lugn är också folkhemssatirikern med den blixtrande humorn och den gör hennes diktarjag till något annat än den skrivande hemmafru som blev Sonja Åkessons persona. Humorn är en överlevnadsstrategi som desarmerar skammen hos de utsatta, ledsna och övergivna kvinnor som Lugn skrivit fram. Innan världen hinner skambelägga dem har de inte sällan redan hunnit klämma fast skamstruten på det egna huvudet och uttalat domen över sig själv – ”Jag är inte/ en schlager./ Jag råkar bara handla/ om samma saker” – och på så vis friat sig från den lilla död i livet som är skam.

">
Kristina Lugn ses här fotograferad i närheten av sin bostad på söder i juni 2003. Bild: Dan Hansson / SvD / TT
Kristina Lugn ses här fotograferad i närheten av sin bostad på söder i juni 2003. Bild: Dan Hansson / SvD / TT

Kanske är det därför man mot alla odds blir så uppiggad och glad av att läsa dikter och se pjäser av Kristina Lugn. Texterna ångar av ångest och död, men skammen är desarmerad och de ledsna tar skamlöst plats i all sin storslaget mänskliga pinsamhet. ”Det är ett sorgearbete att leva”, kan de säga. ”Om man inte förstår det blir man aldrig glad.”

Kristina Lugn har skrivit om döden i nästan femtio år. Ändå är det svårt att ta in att hon är borta.

Kristina Lugn har skrivit om döden i nästan femtio år. Ändå är det svårt att ta in att hon är borta. Några timmar efter beskedet, när tanken börjar lägga sig på plats, tänker jag att hon lämnar en värld där hennes texter akut behövs. Den här märkliga våren när ensamheten plötsligt är allas angelägenhet och diskussionerna kring smittskydd inte sällan skorrar av oartikulerad skräck tänker jag ibland att vi saknar språk för den sortens upplevelser som vi nu genomlever, att pandemin jämte statistik och rekommendationer kräver andra ord än dem vi dagligdags har tillgång till. Tveklöst är Kristina Lugn en av de främsta experterna på de sortens språk.

Från debuten ”Om jag inte” (1972) till den sista boken ”Hej då, ha det så bra” (2003) och i sina många pjäser talar hon de vanmäktigas språk. Den rösten finns kvar också när hon har gett sig av.

LÄS MER: För mig var hon en främling som kom in från kylan

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.