- Jag känner mig som om jag startat ett band i ett garage, säger hon.
Det regnar i Skottland men tåget är i tid. På centralstationen i Glasgow kommer Denise Mina ångande med Rufus Wainwright i öronen och en röd väska som drar ett bjärt streck snett över hennes gråa vattentäta rock. Så fort hon pluggat ur lurarna och skakat hand börjar hon konversera med en sjungande skotska som innehåller få longörer.
Efter bara ett par steg har hon avverkat vädret och målat upp hur hennes senaste vecka sett ut; hon har kämpat med att skriva färdigt sin nya bok samtidigt som familjen haft inbrott i lägenheten och sambon varit på segelsemester medan femåringen fått ont efter sin enkla operation och dessutom har treåringen just lärt sig att säga till mamma att han inte vill att hon ska jobba utan i stället leka med honom, och hon vill inget hellre, skulle inte kunna tänka sig en nanny för vad är det för mening med att skaffa barn om man inte träffar dem och dessutom försvinner tiden då de är små så snabbt.
Så hon har skrivit på nätterna.
Hon beskriver boken som en fristående deckare baserad på en verklig historia om en muslimsk Glasgowfamilj som togs som gisslan efter ett besök i moskén. Nu, två veckor över deadline, är hon klar med In the still suburban midnight som ges ut nästa år.
- Det är bara ett första utkast. Jag brukar alltid tänka att det mest är skräp, men här finns bitar jag verkligen gillar att läsa och det är ett gott tecken, säger Denise Mina när hon hittat ett bord på en enkel pub som slumpar fram musik på hög volym ur datorn.
- Men jag blir aldrig egentligen färdig med en bok, jag överger den.
Hon tycks allt som oftast ha en skämtsam underskruv nära till hands medan hon pratar. Även i hennes blodiga och brutala berättelser finns gott om humor, liksom empati och engagemang för de utsatta. Hennes huvudpersoner är komplexa och tilltufsade, som debutseriens hjältinna Maureen med sitt bagage av övergrepp och mentalvård, eller den pågående seriens journalist Paddy Meehan som kämpar med sin övervikt och försörjer sin stora, fattiga katolska familj.
Denise Mina tillhör kategorin populära deckarförfattare med högt anseende bland kritiker, har också skrivit episoder till seriemagasinet Hellblazer och ett par hyllade pjäser. I sin kaotiska hemmiljö arbetar hon nu med ytterligare en pjäs, en tecknad roman, ett manus till en film samtidigt som hon grunnar på hur de två sista Paddy Meehan-böckerna ska bli.
- Jag är så lyckligt lottad att kunna livnära mig som författare, så jag älskar verkligen att jobba. Dessutom har jag kommit så långt i min karriär att jag kunnat skriva In the still suburban midnight som är en riktigt konstig bok. Ingen vill egentligen ge ut den eftersom den handlar om en asiatisk familj.
Hon ser på sitt skrivande som ett svar på ungdomens dröm om en social revolution och menar att alla hennes böcker är politiska.
- Att använda populära redskap för att tala om allvarliga ämnen och lita till att läsarna ska se det, det är väldigt punk. Och min publik har alltid förstått det politiska. De är inte coola, utan medelålders arbetarklasskvinnor som sett livet. Det är rörande med alla dessa intelligenta människor, säger hon.
Bara att ha en kvinnligt huvudperson som har barn och oroar sig för sin mamma är ett ställningstagande.
- I populärlitteratur är huvudpersonerna oftast män, medan de kvinnor som syns alla är dugliga och välhållna. Men kvinnorna i mina böcker är inte i någon vidare kondition. Jag vill inte ha dem så, för de flesta kvinnor jag känner närmar sig livet som ett projekt där något alltid fattas som skulle göra allt bättre, ett slags konsumtionsmentalitet.
En liten prick på Denise Minas ena näsvinge skvallrar om den piercing hon var helt ensam om då hon började läsa juridik på universitetet i Glasgow. Hon var ensam punkare där, säger att alla andra tänkte på sina karriärer medan hon ville förändra världen. Med sig hade hon sina kunskaper i kriminologi, som hon läst på kvällarna efter jobbet som sjuksköterska.
Världarna förenades i hennes debutbok Garnethill. Hon säger att hon skrev den medan hon borde ha slutfört sin avhandling.
Strax ska hon visa stadsdelen som boken hämtat sitt namn ifrån, men först berättar Denise Mina om sin uppväxt. Hon drömde aldrig om att bli författare, snarare filmstjärna eller nunna. Böcker kom sent in i hennes värld, hon lärde sig inte läsa förrän i tioårsåldern. Det hänger ihop med pappans jobb som tog familjen runt omkring i Europa, till Frankrike, Holland och Norge, vilket gjorde henne trespråkig (engelska, franska och holländska).
- När jag var 19 åkte jag tillsammans med ett par tjejer till Korfu. Men de var bara där för att gå på disko och ragga upp killar. Riktigt, riktigt fula killar. Då började jag läsa som besatt, säger hon.
Hennes gröna örhängen fladdrar i takt med händernas livliga rörelser när hon beskriver vilken uppenbarelse det innebar att möta författare som Balzac, Dickens eller Zola. Hänförelsen över att hundra år gamla känslor och tankar fortfarande kan beröra och trollbinda sådde ett ett frö.
Denise Mina har varit i Stockholm men ännu inte i Göteborg. Kanske kommer hon att känna sig hemma, för det finns flera paralleller. Båda är bergiga arbetarstäder som delas av en flod och ligger på västkusten. Båda är segregerade med välbärgade områden i väster och fattigare i öster och kämpar i skuggan av huvudstaden på ostkusten. Båda är omskrivna för sin kriminalitet.
Ute på gatan hittar Denise Mina en bullig taxi och hojtar hövliga instruktioner till chauffören om att köra till ett par platser som är välbekanta i hennes litterära landskap. I baksätet berättar hon att hennes böcker oftast föds genom att hon läser något som triggar hennes fantasi. Även om Glasgow rustats upp enormt mycket de senaste tjugo åren finns det mycket svärta, påpekar hon och säger att den kallas för Europas mordhuvudstad.
Medan bilen stävar upp och ned för backarna berättar hon om en våldskultur som tycks omöjlig att stävja, om killar som rycker på axlarna åt att slåss med knivar och svärd och som syr in rakblad i jackslaget för att skydda sig mot danska skallar.
Hon visar förebilden för Pressbaren, där journalisterna super och slåss i Paddy Meehan-böckerna. Skildringarna är inget mot hur det brukade vara, hävdar Denise Mina. Hon tillägger att det fortfarande är ruffigt och avråder från nattliga besök. Så här mitt på dagen är det närmast avslaget. Bartendern byter några tillmötesgående ord innan han återvänder till fotbollen på tv.
Denise Mina tittar på klockan, konstaterar att hon snart måste hem till barnen. Hon hinner med en sväng till Garnethill.
När hon började skriva bodde här bara invandrare och konstnärer och Hill street kallades murder mile och det låg kroppar mest överallt, enligt författaren.
Nu illustrerar en scen på den högt belägna gatan den djupa orsaken till att kontrastrika Glasgow betyder så mycket för henne. Konstnären Jane Sutherland som bott i Garnethill i 31 år stannar till för att låna en penna. Snart är hon inbegripen i ett uppsluppet samtal med författaren om konst, parkeringstillstånd och snobbism och glömmer alldeles bort tekannan som väntar hos grannen.
Denise Mina tänker tillbaka på vad hon tidigare berättat om stadens värme, om hur hon på 80-talet lämnat ett konservativt och kallt London och kommit till Glasgow som såg ut som om kriget just slutat, samtidigt som hon överrumplades över att alla var så vänliga och intresserade av att prata med varandra.
Hon skrattar och skakar hand med konstnären.
- Tack för att du räddat mig och bevisat att jag inte snackat en massa skit!
