Stillhet präglar den ljusa konstnärslägenheten på Guldheden, en tvär kontrast mot dess innehavare. Norah Jones viskar i köket där väggarna täcks av stora solskimrande tavlor, möjligen hörs en fågel vissla i trädgården utanför, i övrigt tystnad.
I de korta pauserna mellan Gunwor Nordströms berättelser, vill säga. Med en entusiasm och energi som tycks outsinlig beskriver konstnären hur hon kastar sig från det ena uttrycket eller projektet till det andra och att hon ständigt vill lära mer.
- Jag har mina trötta perioder emellanåt. Men i dag har jag arbetat med skolbarnen på förmiddagen och får så mycket tillbaka av dem, så i dag har jag väl extra mycket energi, säger hon.
Barnen går på Internationella skolan i Guldheden och med deras hjälp skriver hon en barnbok som går under arbetsnamnet Den magiska symfoniorkestern. Det ska också bli en bilderbok för lite yngre läsare och nästa vecka skickar hon manus till förlaget.
Skisser till några av boksidorna hänger på skärmväggar i hennes ateljé en trappa upp. Arbetsrummet är välfyllt med minnen från de mer än trettio år hon verkat som konstnär. Överallt en massa tyg och garner och böcker och klipp som berättar om alla utställningar och idéer genom åren. En påbörjad triptyk om kriget i Irak hänger på en av väggarna i väntan på att hon åter ska få tid till vävandet.
Växelbruk är nödvändigt för Gunwor Nordström. På senare tid har hon forskat mycket om forntida bilder i franska grottor när hon inte skrivit eller målat abstrakt på handgjort papper. Nu känner hon för att sluta cirkeln, gå igång i vävstolen igen och göra figurativa bilder om kvinnor från i dag och flera generationer bakåt.
Vävstolen tittar fram bakom en tryckt kopia av hennes gobeläng Städerskan, en stor bildväv av en kvinna med skurborste.
Originalet har nu anlänt till Göteborgs konstmuseum där det ingår i Konstfeminism som öppnar i dag. Vandringsutställningen tar upp feministiska strategier i svenskt konstliv från 70-talet till nu och innehåller verk av ett hundratal konstnärer.
Gunwor Nordström kastar en blick på Städerskan och säger att den är en av de sjuttiotalsbilder hon är mest nöjd med. Då var hon en av sju i Verkligheten sätter spår, en konstnärsgrupp som föddes i Göteborg och fick stort genomslag vid en utställning på Röhsska 1975. Gruppen var pådrivande för att kvinnodominerade uttryck som det textila skulle uppgraderas och räknas som konst. De inlemmade verktyg som vävstolar och symaskiner i utställningarna för att också upphöja arbetet bakom konstverken, och ställde även ut på arbetsplatser.
Visst drevs de en hel del av genustänkande, funderar hon, men också av tidens strömningar och politiska engagemang. Det handlade om att identifiera världen och kommunicera i dialog med publiken. Det handlade lika mycket om den förhöjda kraft en grupp med gemensamt mål kan utgöra. Inte minst handlade det om kreativ lust. Åtminstone för Gunwor Nordström.
- Jag drevs av en sådan glädje över att berätta i bilder, att beskriva alla dimensioner av livet, både det yttre och det inre livet.
Hon konstaterar att på senare tid har en lång rad unga kvinnliga konstnärer etablerat sig väl på den svenska konstscenen. Samtidigt är mycket samma nu som då, barn och ekonomi påverkar handlingsutrymmet.
Om och hur klimatet förändrats under senare decennier har hon svårt att analysera. Visst rynkade en och annan på näsan åt deras konst då i tidernas begynnelse, men hon upplevde inte att det ur ett genusperspektiv var särskilt svårt att ta plats på arenan.
- Men så var vi också rätt säkra och stolta i vårt konstnärskap, säger Gunwor Nordström.
Det är hon uppenbart fortfarande, oavsett om det gäller hennes Stephen Biko-svit i trappan på väg upp till ateljén eller kompisarna i Verkligheten sätter spår. Gruppen skingrades kring 80-talets inträde men de sju håller regelbundet kontakten. Gunwor Nordström skrattar förtjust åt en svartvit bild på dem utanför Röhsska, säger att alla fortfarande är högst aktiva och räknar upp vad de håller på med.
Elsa Agélii har just kommit hem från Indien, Aja Eriksson ställer ut i Kungsbacka, Sandra Ikse väver igen efter mycket målande, Bibi Lovell forskar kring bildspråk hos autistiska flickor, Inga Björstedt jobbar i sin ateljé, Ingalill Sjöblom målar och väver och arbetar med barn.
- Tyvärr är bara några av oss representerade i Konstfeminism. Men den 21 februari ska vi ha en återträff. Då kommer vi alla till Konstmuseet för att hålla ett föredrag om hur vi jobbade. Det behöver jag ingen kalender för att komma ihåg, säger Gunwor Nordström.
