Just när Sverige är på väg in i den allvarligaste krisen i modern tid väljer två av våra största politiska partier att ifrågasätta våra myndigheter.
Det är en slags kollapsromantik som är obegriplig och livsfarlig. För vad händer om vi inte vet vem vi kan lita på?
För nio år sedan deltog jag i en enorm säkerhetsövning Sverige anordnade. Flera av Sveriges mest centrala funktioner deltog för att simulera ett krisläge i samband med en kärnkraftsolycka. Jag hyrdes in, tillsammans med några till, för att simulera sociala medier. Ett verktyg hade skapats för att skapa ett digitalt informationsflöde alla i övningen hade tillgång till och vi låtsades vara bloggare som skrev hetsande åsikter som skulle illustrera ett eskalerande informationsläge för myndigheter.
Public service var med i övningen. Deras journalister fick öva på att hantera informationsflöden och redaktöra i sändningar som även kunde ses av andra i övningen. Jag bjöds in till en av sändningarna och intervjuades i min roll som panikslagen bloggare. Jag gormade, ifrågasatte och argumenterade aggressivt. Det var en märklig upplevelse, för jag insåg hur enkelt det var att ifrågasätta, misstänkliggöra och förstöra. Om någon invände med fakta kunde jag kontra med tio anekdotiska motfakta. Sanningen hade svårt att överleva när den dränktes i desinformation.
Sanningen hade svårt att överleva när den dränktes i desinformation.
I veckan presenterade Medieakademin (en ideell förening där jag – för transparensens skull – vill påpeka att jag är ordförande) årets Förtroendebarometer.
Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) placerade sig relativt högt när 1 200 svenskar frågades om förtroendet. 50 procent hade ganska eller mycket högt förtroende för myndigheten, vilket är i nivå med Röda korset och Kungahuset och en bra bit över Frälsningsarmén. Men undersökningen tittade också på förtroendeskillnader utifrån partisympatier. Och där var det problematiskt. Förtroendet för MSB delar landet mer än Boris Johnson. De är i nivå med det i debatten extremt partipolitiskt laddade Arbetsförmedlingen.
Undersökningen gjordes strax innan Corona-viruset tog sitt grepp om Sverige och ger därför ett oroväckande ingångsvärde inför den kris vi nu genomlider.
Det är alltså i detta läge företrädare för två av Sveriges största partier gör partipolitik av myndighetsexpertisen.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson var först ut och sa i Studio ett (onsdag 11/3): "Man kan inte ständigt hänvisa till myndigheter och expertmyndigheter hela tiden, för det inger inte förtroende”.
Moderaternas rättspolitiske talesperson, Johan Forssell, twittrade dagen efter och jämförde med flyktingkrisen 2015: "Det sades även då hur oerhört viktigt det var att inte ”agera förhastat” eller ifrågasätta myndigheters bedömningar. Det var mycket oklokt. Vi måste lära oss av tidigare misstag.”
Det är dels en märklig jämförelse, men framför allt en märklig ingång. För vem ska våra lagstiftare lyssna på om inte de myndigheter som är satta att tillföra den sakkunskap en riksdagsledamot aldrig kan förväntas ha. Vem är det Moderaterna och Sverigedemokraterna hellre vill lyssna på än de Sverige anlitat och utbildat för att ha bättre insyn än någon annan? Hade dessa tjänstemän, akademiker och sakkunniga sparkats i deras Sverige – och ersatts av vem?
Varje öppet samhälle måste tåla kritik och givetvis står det var och en fritt att både tvivla och ifrågasätta svenska myndigheter.
Varje öppet samhälle måste tåla kritik och givetvis står det var och en fritt att både tvivla och ifrågasätta svenska myndigheter. Givetvis ska vi också lära oss av vad som hänt i Kina, Sydkorea och Italien. Men jag förbluffas över den nyvunna tvärsäkerhet så många uttrycker, i ett ämne de jämförelsevis vet nästan ingenting om.
Jag är själv en tyckare och har som vana att applicera logik på utveckling och göra analys. Men ju mer jag läser på om det här ämnet, ju mer ödmjuk blir jag över hur lite jag vet. Över att smittskyddskunniga bakteriologer och biologer har ett sådant enormt kunskapsövertag. Över att Folkhälsomyndigheten i alla givna lägen alltid vet mer än jag, har bättre underlag, data och insikt än vad jag kan googla eller killgissa mig fram till.
Inte heller har jag någon anledning att misstro skötseln av deras primära uppdrag; att rädda så många svenska liv som möjligt.
Vi har en svår balansgång framför oss.
Vi har en svår balansgång framför oss. Kritik måste finnas, politiker måste få ifrågasätta, men hur kan vi sköta det på ett sätt där inte misstron sprider som ett virus? Rädsla är farligt. Den är egoistisk, giftig, kortsiktig och polariserande. Och den vinner nästan alltid över fakta.
Vi behöver vår tredje statsmakt, vi behöver politiker som tar rationella, resoluta beslut. Men vi behöver också ödmjukhet för kunskap. Över bristen på vår egen, över nivån på våra nationella experters. De kanske inte alltid kommer att ha rätt, men de har i alla lägen mer kunskap än vad du har.
Låt inte det faktumet drunkna i andra påståenden, rädslor eller magkänslor.
