”Ingen säger till dig att det är fel att vara svart. De får dig att känna så.”
Orden sägs av rapparen Ras Kass i dokumentärserien Hip-Hop Evolution, men det kunde lika gärna varit en överrubrik till Ta-Nehisi Coates texter. De senaste åtta åren har han skrivit om den afroamerikanska erfarenheten under en svart president som inte kunnat prata om rasism utan att förlora stöd hos vita väljare. I magasinet The Atlantic, i serieromanerna om den svarta Marvelsuperhjälten Black Panther och självbiografiska The Beautiful Struggle. Coates andra bok Mellan världen och mig är ett brev till hans son Samori, modellerad efter den afroamerikanske författaren James Baldwins brevessä till sin 14-årige brorson från 1963.
Den börjar i uppväxten på Baltimores gator där jämnåriga till Coates bar vapen, går vidare till det intellektuella uppvaknandet på traditionellt afroamerikanska Howard University, och till den sena kväll då studiekamraten Prince Jones utan giltig orsak stoppades av en civilpolis utklädd till knarklangare och sköts till döds. Händelsen blev en vändpunkt i Ta-Nehisi Coates liv. ”Om inte ens han – god kristen, barn av en strävsam samhällsklass och skyddshelgon för de dubbelt så duktiga – kunde ta sig ur sina bojor, vem kunde då göra det?”
På en lika poetisk som knivskarp prosa drar Coates linjer från slaveriet till mordet på Eric Gardner, via Jim Crow och ”the war on drugs”. Det handlar om de oskrivna reglerna kommer att tvinga hans son att ”förvrida kroppen för att möta gatan och sedan vrida om den för att dina kollegor [ska] ta dig på allvar och sedan vrida om den igen för att inte ge polisen en anledning”.
Ta-Nehisi Coates beskriver ett USA där rasismen är högst levande. Inte som en obskyr ideologisk riktning som ibland visar sitt fula tryne i form av ”enstaka rötägg” inom polisen eller hatgrupper som marscherar på gatorna en gång om året. Inte heller som ett naturtillstånd. Den är konsekvensen av medvetna handlingar som pågått så länge efter samma mönster att de nästan blivit omedvetna. Det gör inte handlingarna mindre farliga.
Segregationen i USA tog inte slut med avskaffandet av Jim Crow-lagarna. I mastodontartikeln The Case for Reparations från 2015 (utgiven på svenska av Natur&Kultur), skriver Coates om hur den afroamerikanska befolkningen i årtionden missgynnats på bostadsmarknaden. Systematisk rödlistning av områden med en majoritet afroamerikanska invånare har lett till en ekonomisk fallgrop – sämre lånevillkor, dyrare försäkringar och byggnader som sjunker i värde. I Mellan världen och mig lämnar Ta-Nehisi Coates dessa konkreta åtgärder från myndigheter och försäkringsbolag och letar efter rasismens rötter i idén om vithet.
När Coates skriver om vita lånar han ett uttryck från James Baldwin: de som tror sig vara vita. Rasismen handlar lika mycket om att konstruera en norm som att konstruera det avvikande. Vem som har setts som vit i USA har skiftat. Irländare har inte alltid varit vita, eller italienare. Vithet är ur det perspektivet en opålitlig kategori, mest intressant för den som vill göra sig till norm och därmed markera vem som har tillgång till makt. Coates tvekar inte att härleda Donald Trumps vinst i valet till det faktum att USA haft en svart president i åtta år. Något skulle tas tillbaka. Trump lovade att göra just det.
Det går inte att direkt jämföra nordamerikanska förhållanden med svenska, men vissa strukturella mekanismer är desamma. Flera experimentstudier som gjorts under 2000-talet, inom universitet och på uppdrag av Hyresgästföreningen och Diskrimineringsombudsmannen, visar att det är svårare att få jobb och bostad om du har ett namn som associeras med Mellanöstern. Liknande studier i USA visar att Johnny är mer gångbart än afroamerikanskt klingande Jamal. Orättvisorna finns.
En stor del av Ta-Nehisi Coates gärning som skribent går ut på att peka på just det: diskussionen kan inte handla om huruvida människor behandlas olika, det vet vi redan att de gör. Istället måste vi lyfta blicken, rensa bort vårt ego och både titta på var systemet och var den normerande kulturen brister. För Ta-Nehisi Coates är det uppenbart att när poliser skjuter unga, svarta män som Prince Jones så sker det inte i ett vakuum. Det är en förlängning av majoritetens outtalade vilja.
Mellan världen och mig är riktad till Ta-Nehisi Coates son, men lika mycket är den uppmaning till västvärlden om att skärpa sig. Han förklarar för sin son att människor som tror sig vara vita många gånger är besatta av personlig skuldsanering. Diskussionen fastnar i en ständig rundgång om vem som är och inte är rasist, medan ojämlikheterna består.
När Ta-Nehisi Coates talar, lyssnar det progressiva USA. Låt oss hoppas att hans röst också slår igenom här i Sverige.
