Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Emilie Roslund tycker att den nya killfeminismen är platt, problemen de beskriver är mer komplexa än de vill få det att verka. Bild: Linda Spåman
Emilie Roslund tycker att den nya killfeminismen är platt, problemen de beskriver är mer komplexa än de vill få det att verka. Bild: Linda Spåman

Emilie Roslund: Killfeministerna kapitaliserar på kvinnokampen

I takt med att feminismen blivit allt mer folklig och något man kan tjäna pengar på har männen börjat hitta dit.
Men killfeministernas budskap är platt. Nu behövs män som vågar vara utlämnande på riktigt.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Med offerskapet som inkomstskälla

LÄS MER: Det har aldrig varit lättare att välja fel partner

När Felix Sandman uppträdde med låten “Boys with emotions” i Melodifestivalens första deltävling var det många tidningar som intervjuade och hyllade Sandman om låtens budskap. Genom texten vill han uppmana män till att prata om sina känslor och våga visa sig sårbara. “Håller man saker inne så äter det upp en”, sa han i en intervju med Elle. Slutsatsen är såklart korrekt men det enda jag kunde känna var ett ljummet “jaha”.

Årets internationella kvinnodag följde samma avslagna tema. Det var knappt så att man märkte av den. I mina sociala medier såg jag några halvdana försök till kvinnokamp men vad som stack ut mest från tidigare år var att de manliga feministerna nu stod i strålkastarljuset. I mitt flöde på Instagram var det en tjej som tipsade om en rad män som tillhör den kategorin, som skådespelaren Hampus Nessvold, feministaktivisten Peter Rung med flera.

Sedan feminismen fick ett bredare folkligt uppsving för några år sedan och blev något man kunde tjäna pengar på har allt fler män velat göra sin röst hörd inom rörelsen. Idag finns det oändliga möjligheter för män att kapitalisera på att kommunicera samma budskap som feminismen haft i alla årtionden. Föreläsningar, workshops, böcker och föreställningar är bara några exempel på inkomstkällor som gynnar de män som vill ta ton inom det feministiska området. Helt osmart är det såklart inte eftersom manegen redan är krattad. Och kanske är det just därför det passar sig.

För att bli en framgångsrik röst inom mainstreamfeminismen krävs varken utbildning eller annan relevant kunskap – det räcker med att vara man. Av den anledningen är det också lätt att bli cynisk när man scrollar runt på Instagram bland de män som gjort sig själva till förebilder för Den Goda Manligheten. Precis som Velour-papporna gjorde i slutet av 70-talet använder sig dessa aktivister, och organisationer för män, machokulturen som förklaringsmodell för att problematisera nutidens manlighet. Frågan är bara hur många vuxna män som kan relatera till den sortens manlighet? Man kan ju tycka att ribban borde vara högre sisådär femtio år senare, men när man tittar på hur kampen låter hos dessa aktivister är det fortfarande en bild av män som bröliga, våldsbenägna och inkapabla till att uttrycka känslor som skildras. Det är en grovhuggen schablonbild som syftar till en sak: att få avsändaren att framstå som det goda alternativet.

Jag vet inte hur många killkompisar, pojkvänner och andra närstående män jag träffat som gått vilse i sitt känsloliv utan att gräva djupare i vad som ligger bakom deras psykiska besvär.

På de mjuka männens Instagram-plattformar jämställs den hälsosamma manligheten med att gråta, måla naglarna och bära t-shirts med kvinnosymbolen. Flödena består mestadels av att konstatera fakta; att män har känslor, män kan bli ledsna, män kan ha långt hår som man sätter upp i en manbun. Inget fel i att vilja väl såklart, men i Sverige undrar jag återigen vilka män som är målgruppen för dessa budskap.

Jag kan förstå att Felix Sandmans amerikanska låtskrivarkollegor i Melodifestivalen tyckte att de levererade ett revolutionärt budskap utifrån vilken kontext de själva kommer ifrån. Av samma anledning gjorde den internationella jurygruppen i tävlingen detsamma och hyllade Sandmans tema. Här var vi inte lika imponerade och lät låten gick nästan i graven under första deltävlingen.

Det är såklart jättebra att det finns några personer som lägger sin tid på att upplysa unga män och pojkar om destruktiva maskuliniteter, men de flesta män som passerat högstadieålder har inget behov av att slänga sig i en böghög eller skrika hora efter tjejer på gatan.

Trots att uppmaningarna till att visa känslor är många så lyser paradoxalt nog sårbarheten med sin frånvaro i killfeministernas egna flöden. Några djupare resonemang eller analyser blir det sällan, å andra sidan verkar inte det vara ett problem. När jag betraktar deras inlägg förstår man att det räcker med att säga att man upplevt den unika känslan av ångest eller sparsamt konstatera att man en gång varit olyckligt kär. För att applåderna ska komma in räcker det med att dessa män berättar att de har känslor, utan att beskriva vad det faktiskt är de känner.

Vad som däremot inte finns i denna rörelse är en nyanserad och uppriktig bild av vad det faktiskt innebär att vara en (vuxen) man. Den uppgiften tycks inte vara lika attraktiv eller relevant bland Instagram-aktivisterna att ta på sig, vilket är synd. Efter över ett decenniums erfarenhet av att ha relationer med män kan jag mansplaina att problemen är betydligt mer komplexa än att män inte vet hur man gråter. Det gör de. Problemet ligger snarare i att många av dem är ointresserade av vad som ligger till grund för deras dåliga mående. Jag vet inte hur många killkompisar, pojkvänner och andra närstående män jag träffat som gått vilse i sitt känsloliv utan att gräva djupare i vad som ligger bakom deras psykiska besvär. Istället har jag bevittnat hur många av dem väljer kortsiktiga lösningar i form av att supa ner sig, vara otrogen, stänga in sig framför ett tv-spel eller på annat sätt fly från det som gör ont.

Något som däremot hade känts nyskapande och någorlunda progressivt hade varit att få lyssna till en man som reflekterar över sin egen otillräcklighet och bristande självkänsla. En man som kanske jämför sig med andra, agerar dörrmatta och som inte kan stå upp för sig själv eller vad han vill. Kanske få höra hur det låter när en man har problem med sitt sexliv, längtar efter en relation eller inte kan sluta sukta efter sitt ex på Instagram. Någon som vågar vara utlämnande på riktigt. Skildra sina osäkerheter – istället för att iscensätta sårbarhet i en post på Instagram.