Kierkegaard om att finna sig själv i svåra tider

Om det finns en konst som vi alla försöker odla, med mer eller mindre lyckat resultat, är det konsten att bli oss själva.

Självet är som bekant inte något man föds med, eller som faller som en gåva från himlen, utan något man får mejsla fram. För vissa av oss kommer det förmodligen att ta ett helt liv att komma underfund med vilka vi egentligen är.

Vad är det som gör att vissa tycks ha så mycket lättare att finna sig själva medan andra söker sig fördärvade? Hur finner man sig själv och hur förblir man sig själv i svåra tider?

Med tanke på den senare tidens inflation av självhjälpsböcker och livscoacher som liknar väckelsepredikanter – som försöker få folkmassorna att upptäcka meningen med sina liv inom loppet av en timme med hjälp av vad jag i brist på bättre begrepp skulle kalla ”emotionell stalinism” – tycks frågan vara rätt så aktuell.

Att lära ut frihet har aldrig varit enkelt. När Nietzsches Zarathustra säger till massorna, ”följ inte mig, utan ert eget huvud”, skapar han en ”double bind”-relation och en ofrånkomlig lydnad hur folk än väljer att göra.

Även Brians anti-bergspredikan i ”Life of Brian” är ett gott exempel. Ju mer Brian insisterar på att han inte är Messias, ju mer dras folket till honom.

Sådana är vi människor. Vi behöver vägledare. Coronapandemin har dessutom ökat behovet av svar på existentiella frågor. Den stora frågan är nu inte längre hur jag kan bli mig själv, utan hur jag ska göra för att stå ut med mig själv, ja rentav frigöra mig från ett alltför starkt och självcentrerat överjag?

Sören Kierkegaard gav depressionen färg

Själv har jag alltid funnit stöd hos de gamla existentialisterna och då framförallt hos existentialismens fader Sören Kierkegaard. Han lyckades både blottlägga varats inneboende tragedier och ge råd för hur man lever ett mer autentiskt liv.

Enligt honom var människans primära uppgift på jorden att bli sann mot sig själv. Först då kan hon bli sann gentemot andra. Kierkegaard, som kom från en mycket kristen, rik, men olycklig familj, kämpade hela sitt liv med ångest och depressioner. Men han lyckades ge depressionen färger, dalar och uppförsbackar, genom ett nytt filosofiskt system, baserat på en teori om människans tre stadier.

Det första och mest omtalade stadiet är det estetiska stadiet som Kierkegaard utvecklar i ”Förförarens dagbok”. I den här boken får vi möta den sorglöse Johannes, ett av Kierkegaards unga alter egon, som förälskar sig i Cordelia.

estetikern tror liksom Don Juan, den ultimate förföraren, att lyckan befinner sig utanför honom, bakom nästa hörn.

Men Johannes är en obotlig förförare, betydligt mer intresserad av jakten på kvinnan än kvinnan som sådan. Likt estetikern gör han njutningen till målet i sitt liv utan att oroa sig för skillnaden mellan gott och ont eller rätt och fel: ”Gift dig, och du kommer att ångra det. Gift dig inte, och du kommer att ångra det också”.

Konsten består i att inte välja, men icke-valet kan generera likgiltighet, ångest och ett sterilt lidande. Varför? För estetikern tror liksom Don Juan, den ultimate förföraren, att lyckan befinner sig utanför honom, bakom nästa hörn. En kvinna suddar ut en annan, tiden förlorar sin konsistens, liksom varat.

Etiken har sina gränser

Estetikern är trots sitt stora intresse för omvärlden egentligen synnerligen instängd i sig själv och kan endast njuta av sig själv: ”Att introducera sig i en ung flickas drömmar är en konst. Att träda ur, är ett mästerverk”, skriver han på ett ställe. Det finns dock en grad av altruism även hos estetikern när denne, likt en sokratisk barnmorska, väcker begär hos den andre i syfte att uppnå dennes pånyttfödelse.

När estetikern lämnar någon, gör han det alltid med den perversa vissheten om att han eller hon förskönat och rentav berikat den andres liv. Men estetikern är och förblir melankolisk inför de oändliga möjligheternas avgrund och den substanslösa semi-kunskapen han eller hon besitter av omvärlden. För att träda in i världen är att kunna välja.

Det är först när estetikern är redo att välja mellan rätt och fel, gott och ont, som han eller hon kan hoppa över till nästa stadium och börja njuta av mognadens frukter. Detta stadium karakteriseras av generalen, lagens och ordningens man, som påtar sig skyldigheter gentemot andra genom att gifta sig, arbeta och upprätthålla konstruktiva relationer med andra.

Jag har självt känt närvaron av hoppets riddare inom mig. Särskilt när allt mörknat vid horisonten och ångesten kommit galopperande mot mig.

Det är viljan som leder honom till denna frihet: ”att vilja det som händer oss gör oss fria”. Man måste vilja välja, och att inte välja är också ett val. Kierkegaard var onekligen paradoxernas mästare.

Men även etiken och paradoxerna har sina gränser. Kierkegaard tar upp Abrahams exempel. Ur ett etiskt perspektiv är Abraham en mördare som vill döda sin son. Ur ett religiöst perspektiv handlar det bara om ett offer beställt av Gud.

Etiken blir således "teologiskt avstängd" och otillräcklig eftersom vi aldrig kan vara säkra på att vi inte har fel. Det etiska liksom det estetiska stadiet leder därför alltid till förtvivlan.

Hoppets riddare

Endast det tredje, religiösa stadiet, där människan lär sig att börja tro på det omöjliga, kan leda till lycka. För detta behöver hon inte vara övertygad om Guds existens, för hon som ”vet” att Gud finns, behöver inte längre Gud.

Tro och tvivel hänger ihop och det är människans ofullständiga kunskap om henne själv, Gud och omvärlden som gör att hon befinner sig i rörelse. Om något hemskt händer henne, är det för det mesta resultatet av hennes egna handlingar. Vad kan existentialisten göra inför en världstragedi?

Kierkegaard talar ofta om hoppets riddare, vilka påverkar världen genom hängivenhet och godhet, utan att vänta sig något i gengäld. För detta krävs det mod: ”Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv”.

Enligt honom var människans primära uppgift på jorden att bli sann mot sig själv. Först då kan hon bli sann gentemot andra.

För att nå dit måste människan först och främst våga isolera sig själv från omvärldens brus. Hon kommer då plötsligt att höra tystnaden, känna hur ensam hon står i världen och finna ro i denna ensamhet. Först då kommer världen att öppna sig igen för henne och jaget kunna välja sig självt.

Detta val kommer att hedras och koras av hoppets riddare. Den rike är ingenting om han inte valt sig och den fattige är allt om han har valt sig själv, förklarar han.

Vad betyder det egentligen? Att det viktigaste valet en människa kan göra – är att välja sig själv. Varför? För det är först när vi börjar känna oss ansvariga för vilka vi är som det sanna livet kan börja.

I isolering tänker vi fritt

Jag har själv känt närvaron av hoppets riddare inom mig. Särskilt när allt mörknat vid horisonten och ångesten kommit galopperande mot mig.

Jag brukar då tänka på Kierkegaards distinktion mellan rädsla och ångest. I rädslan förhåller sig människan till det farliga i omvärlden, i ångesten förhåller hon sig till det farliga inom sig själv.

Ångesten bör därför välkomnas, hur objektlös eller abstrakt den än verkar, för det är lidandet som leder människan till sanning. Men för detta måste man våga isolera sig från omvärlden.

Kierkegaard såg nämligen det sociala begäret som något fundamentalt skadligt. Vissa pandemier, skriver han på ett ställe i ”Antingen-eller”, kan rentav vara välgörande i den bemärkelsen, eftersom de sprider ut människorna, istället för att förena dem som i krigstider. Och det är i isoleringen som vi bäst odlar intensiteten och friheten i vårt tänkande.

Jag kan efter två och en halv månads självvalt karantänliv endast hålla med. Men isoleringen behöver inte nödvändigtvis innebära en avstängdhet från omvärlden. Om det är något som pandemin lärt oss så är det att uppfinna nya former för samvaro och omförhandlingar av det intima rummet.

Sådana är vi människor. Vi behöver vägledare. Coronapandemin har dessutom ökat behovet av svar på existentiella frågor.

Kierkegaard älskade, för övrigt, hur asocial han än tycks verka, att hjälpa sina nära och kära. Så här skriver han i ”Synpunkter på min författarverksamhet”:

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. […] Om jag inte kan det hjälper det inte om jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och vill egentligen bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att härska utan att tjäna. Kan jag inte detta kan jag heller inte hjälpa någon.

Dessa rader är en förträfflig illustration av hans filosofiska altruism. Kierkegaard var både storslagen och ödmjuk, gravallvarlig och humoristisk, apokalyptisk och hoppfull.

Var han osäker på sina konklusioner, klädde han dem i fiktionens kläder genom att låta olika karaktärer inkarnera hans olika positioner. På det sättet bjöd han in läsaren till ett samtal både med honom och med sig själv, i en pågående demonstration av ett fritt och aktivt tänkande.

Det om något borde vara förutsättningen för att finna och förbli sig själv.

TEXT

Sinziana Ravini

kultur@gp.se