Förenade konungariket – det vi i dagligt tal kallar Storbritannien – kan i slutet av nästa månad vara ett splittrat konungarike. I dag, den 18 september, hålls en folkomröstning där skottarna ska välja om de vill bli en självständig nation. Opinionsmätningarna har länge förutsagt seger för motståndarna till självständighet, men på senare tid har mätningarna visat att deras försprång minskar och att inget kan tas för givet.
Hela processen kring folkomröstningen har varit ganska surrealistisk. För det första är det bara skottarna som – med rätta – får lov att rösta om självständighet. Det innebär alltså att det bara är en liten minoritet av befolkningen som inte bara fattar beslutet om den kanske mest betydelsefulla och traumatiska förändringen av Storbritannien i modern tid, utan också att det till stor del bara är denna minoritet som diskuterar den.
Till och med i Skottland, där debatten ofta har varit häftig och aggressiv, visade en undersökning i somras att 53 procent av invånarna anser att de ”inte vet tillräckligt mycket om frågan för att kunna avgöra hur de ska rösta”, medan endast 18 procent ansåg att de ”definitivt” visste tillräckligt om ämnet. Och 63 procent hade ”slutat lyssna på debatten eftersom de båda sidorna bara säger emot varandra”.
Centrala frågor
Det finns två centrala frågor i den skotska debatten: Självständighet från vad? Och självständighet att göra vad? Svaren på båda frågorna kan tyckas uppenbara. Självständighet för Skottland betyder självständighet från Storbritannien, eller mer specifikt, från att styras från London. Och självständighet skulle innebära att man kunde driva en egen politik. Men om man gräver lite djupare kommer man att upptäcka att svaren inte är på långa vägar så enkla.
Nationalisterna verkar märkligt motvilliga mot att slita sig loss från Westminster. Skotska nationalpartiet, SNP, vill till exempel behålla den brittiska drottningen som statsöverhuvud – kanske den starkaste symbolen för ett odemokratiskt system och för ”Londonväldet”. Partiet vill också behålla det brittiska pundet som valuta, en hållning som skulle ge Bank of England och den brittiska finansministern avsevärd kontroll över den skotska ekonomin. Trots allt prat om att bryta sig loss från det brittiska styret och att inrätta ett mer demokratiskt system strävar självständighetsrörelsen själv efter att inskränka den skotska demokratin och självständigheten.
Svaret på frågan ”självständighet att göra vad?” är lika problematiskt. Många nationalister, särskilt på vänsterkanten, anser att Skottland behöver självständighet för att kunna driva en egen, radikal linje, eftersom den bromsas av den engelska konservatismen. Just nu finns det 304 konservativa ledamöter i parlamentet i Westminster, och av dem är bara en från Skottland. Nationalisterna menar att ett Skottland som var oberoende av England inte längre skulle behöva finna sig i Torypartiets åtstramningspolitik och nedskärningar av den offentliga sektorn.
Det råder delade meningar om huruvida ett självständigt Skottland verkligen skulle skrota åtstramningspolitiken eller inrätta den hälsovård som skottarna behöver. Men nationalisternas resonemang är ett ifrågasättande av demokratin i lika hög grad som av Torypartiets politik. Om alla alltid fick den regering de önskade skulle demokratin vara överflödig. Det är bara för att olika människor har olika åsikter som vi behöver demokrati, och vi är ofta oense med en viss regerings politik. Demokrati innebär att vi har en skyldighet att prata med andra människor och få dem att ändra uppfattning. Men i stället för att skapa en rörelse som står upp mot Torypolitiken i hela Storbritannien försöker förespråkarna för Skottlands självständighet skapa en ny väljarkår som de tror är mer mottagliga för deras åsikter.
Skottarna delade
Ett självständigt Skottland kommer inte att lösa problemet att en demokrati ofta ger upphov till regeringar som en stor del, eller till och med majoriteten, av befolkningen är emot. Det finns ingen enhetlig skotsk uppfattning i någon fråga, vare sig om abort, Irak eller självständighet. Skottarna, precis som resten av britterna, är uppdelade efter klass, kultur, politisk uppfattning, kön, ålder och många andra faktorer. Och i fråga om politisk uppfattning och värderingar är det ingen mytisk nationell identitet som gäller, utan skottarna känner ofta mer samhörighet med människor i England än med sina skotska landsmän. Komikern Billy Connolly har sagt: ”Jag glömmer aldrig att jag har mycket mer gemensamt med en svetsare från Liverpool än med en person med jordbrukarbakgrund från skotska högländerna.”
Just detta att debatten om självständighet är så polariserad visar hur splittrat Skottland är. Om Skottland blir självständigt, ska då de Labourvänliga delarna av Glasgow, eller Orkney- och Shetlandsöarna, som i flera årtionden har röstat på Liberaldemokraterna, hävda att de inte alls hade någon önskan om att styras från Edinburgh och eftersträva självstyre? Eller ska de som är emot självständighet försöka bilda en egen ministat?
Det finns alltså ingen skotsk uppfattning, och på samma sätt finns det ingen enhetlig engelsk uppfattning. Missnöjet med de konservativa är lika stort i Liverpool och Newcastle som i Glasgow och Edinburgh. Det är mycket mer sannolikt att Billy Connollys ”svetsare från Liverpool” är emot de konservativa än att ”en person med jordbrukarbakgrund från skotska högländerna” är det.
Även i England är missnöjet med maktutövningen i London utbrett – även om den bild av London som råder i England ofta är raka motsatsen till den som många skotska nationalister uttrycker. I de skotska nationalisternas ögon står Londonstyret för unken konservatism. Många i England ser tvärtom London som alldeles för vänster, för mångkulturellt, för invandrarvänligt. Det invandringsfientliga, EU-fientliga populistpartiet UKIP ökade mycket i hela England i årets lokalval. Det enda området där de inte gick särskilt mycket framåt var i London.
Det ironiska är att många i England stödjer UKIP av samma anledning som gör att många skottar är för självständighet: för att de känner att de står utanför den etablerade politiken, att de är marginaliserade och saknar talan. Inte bara i Skottland, inte ens bara i Storbritannien, utan i hela Europa, är den politiska representationen i kris – det råder en alltmer utbredd uppfattning om att de politiska institutionerna är korrumperade och befinner sig långt från människorna, att ingen för väljarnas talan, att de traditionella partierna överger sina traditionella väljargrupper. Ett uttryck för detta är det växande stödet för populistiska partier, till exempel UKIP i Storbritannien och Front National i Frankrike. Den skotska nationalismen är ett annat uttryck för denna tidsanda. Inte för att SNP och UKIP driver samma sorts politik – det gör de naturligtvis inte. Och jag vill inte antyda att SNP är reaktionärt på samma sätt som UKIP. Det som förenar dem är det växande avståndet mellan allmänheten och den politiska sfären.
Etnicitet och kultur
I takt med att den politiska sfären på senare år har blivit allt trängre, i takt med att mekanismerna för politisk förändring har vittrat sönder, har människors syn på sig själva och sitt sociala sammanhang också förändrats. Samhällelig solidaritet definieras numera alltmer sällan i politiska termer – att agera som kollektiv för att uppnå ett visst politiskt ideal – utan snarare i termer av etnicitet eller kultur. Frågan som människor ställer sig är inte längre ”Vilken sorts samhälle vill jag leva i?” utan ”Vilka är vi?”. De två frågorna är förstås intimt förknippade med varandra, och en känsla för social identitet måste således bygga på svaren på båda frågorna. Men på senare år har de två frågorna i allt högre grad kommit att ses som synonyma.
Svaret på frågan “Vilken sorts samhälle vill jag leva i?” präglas numera mindre av vilka värderingar eller institutioner vi vill slåss för och mer av vilken sorts människor vi föreställer oss att vi är; och svaret på ”Vilka är vi?” avgörs inte av vilken sorts samhälle vi vill skapa, utan av den historia och det arv vi antas ingå i. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: i takt med att de bredare politiska, kulturella och nationella identiteterna har luckrats upp och de traditionella sociala nätverken har försvagats, har även människors känsla av samhörighet blivit trängre och mer provinsiell, och den formas knappast av möjligheten till en omvälvande framtid utan av ett ofta mytiskt förflutet. Den ideologibaserade politiken har med andra ord fått lämna plats för identitetspolitik. Den här förändringen är tydlig i både England och Skottland, den har bara tagit sig olika uttryck.
Det finns en rad exempel, från Indien till Irland, där nationalistiska rörelser har strävat efter att få bort de inskränkningar av demokratin eller självbestämmanderätten som en yttre makt har infört. I de fallen kan den nationella identiteten spela en stor roll för att främja kollektiv handling mot orättvisor och för demokratiska rättigheter.
Dagens Skottland hör inte till de fallen. Problemet med demokratin handlar inte om ”Londonvälde” eller yttre makt. Det är inte fråga om orättvisa eller om inskränkningar i de demokratiska rättigheterna. I stället handlar det om samma sorts tendenser som syns i hela Storbritannien, eller rättare sagt hela Europa – människors bristande kontakt med den politiska processen, sammanbrottet för de bredare rörelserna för samhällsförändring.
Den utmaning vi står inför är att bygga upp nya sociala mekanismer som kan få bukt med bristen på helhetssyn i vår tids politik, ifrågasätta det faktum att bredare politiska och kulturella identiteter har bytts ut mot smalare, mer provinsiella, vända på utvecklingen från en ideologibaserad politik till identitetspolitik. Ett självständigt Skottland kommer inte att vara till någon hjälp här. I själva verket kommer det bara att förvärra problemen.
Översättning: Helena Hansson
