Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karin Fossum vill beröra, inte skrämma

Karin Widegård for till Lierdalen i Norge för att träffa den norska deckardrottningen Karin Fossum. Det är skildringen av de goda människornas onda gärningar och upplevelsen av att själv ha varit i närheten av brott som driver författaren vidare i sitt skrivande.
En tidningsrubrik flaggade i slutet av maj: Bara tre av hundra brott klaras upp av svensk polis.
Är avsikten att vi ska bli skrämda? Skakas hela samhällsgrunden av kriminalitet? Eller ville man bara hetsa upp stämningen inför sommarsäsongen? Vissa typer av våldsbrott förknippas ju också med vackert väder. En lättklädd ung kvinna går ut och återvänder inte. En ort gastkramas och trycksvärtan får strykande åtgång. Det är den typen av brott som inger ångest, som brutalt slår sönder en idyll. Men det kan inte vara dessa som tynger ner brottsstatistiken, även om ett antal ouppklarade fall ligger kvar och gnager.
Sedan jag läst Helena Henschens självbiografiska I skuggan av ett brott har jag funderat mera över vilken roll brottet spelar. Hon beskriver hur en familj och en släkt kommer att präglas av ett begånget brott. Ett dråp inom familjen som också är ett brott i samhällets ögon. Tragedin omgavs av en förlamande tystnad i familjekretsen. Jag undrar hur man kan leva i förnekelse av något som påverkat en så djupt och som dessutom valsat runt i pressen och varit på var mans läppar. Eller är det kanske just därför det uppstår ett vakuum kring händelsen? Man får den inte att passa in i sin egen bild.
Deckarförfattare livnär sig på död och brottslighet och det är uppenbart att de har en expanderande läsekrets som gärna söker sig till mänskligheten mörkare sidor.
Det har slagit mig att norska kriminalförfattaren Karin Fossum sysselsätter sig förvånansvärt litet med hur själva dråpet går till, frossar inte i detaljer och skildrar inte jakten på förövaren så att blodet börjar rusa. Vad är det då som gör hennes böcker så intressanta, som får mig att läsa den ena efter den andra, trots att jag normalt inte faller till föga för deckare? Många kriminalromaner är för blodiga, innehåller för mycket av våldsporr. Highbrowdeckarna, där resonemangen kläs i en alltför trång deckarkostym, gör mig okoncentrerad. Är det gåtorna jag vill åt? Jag tänker på Eva-Marie Liffner som skriver fiktion som liknar rekonstruktioner av brottshistorier. I början av Camera låter hon Madame Blavatsky återge en dröm: "Upptakten är ett försvinnande, kanske i form av döden - enligt min mening det mest gåtfulla av dem alla - men också ett försvinnande ur minnet."

Jag kör till Drammen i Norge för ett samtal med Karin Fossum. Trafiken på E6:an är tät och långtradarna svischar förbi. Vi är ständigt närmare döden än vi tror. Medan jag kallsvettig kramar ratten i ett järngrepp i den drygt sju kilometer långa biltunneln under Oslofjorden mal i mitt huvud de tankar jag har med mig till Karin Fossum. Jag ser resan som något av en expedition. För att knyta ihop trådar, upptäcka ett landskap. Och jag är nyfiken på de omvända proportionerna i hennes berättelser, att de ägnar sig så lite åt demonisering av brottslingen och så mycket åt psykologisk betraktelse. Åt förhållanden som en domstol skulle betrakta som ovidkommande men som griper djupt in i livet.
Karin Fossum bor högt uppe i Lierdalen, några mil utanför Drammen. Smala och slingrande vägar leder dit. Det pissregnar den här dagen och dimman mjukar upp höjdskillnaderna. På parkeringen utanför Sparbutiken i Sylling stiger en kvinna ut ur en bil klädd i ljus, indisk sari och med en lång fläta på ryggen. En tanke slår volt: Där går ju Poona! För det blir nästan för illusoriskt att se denna kvinna här nu, när jag har Älskade Poona i väskan och är på väg till Karin Fossum. Men Poona hade en blågrön kjol av ett sidenaktigt tyg när man fann henne med ansiktet sönderslaget, hon hade inte sari. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur det påverkar en sådan här trakt att ha en kriminalförfattare mitt ibland sig, som låter gruvliga händelser äga rum i omgivningar som kanske går att känna igen sig i.
Karin Fossum kommer ut på gården i röd skinnjacka och jeans och möter mig och vi skyndar mot huset, en ganska ordinär villa med pelargon utanför entrén. Vi slår oss ner i fåtöljer i vardagsrummet där det brinner ett stearinljus. I en stor fågelbur sitter Stewart Grey, papegojan och håller tyst, för han är inte så pigg på främlingar. Jag minns plötsligt poliskonstapelns fråga till djuraffärens ägare i Svarta sekunder. "Vilken sorts människor köper papegojor? frågade Skarre. Går det att säga något generellt om dem?" Lyckligtvis blir svaret, "Det tror jag inte".

Karin Fossum är född i Sandefjord och har bott lite överallt på Vestlandet, men här i Lierdalen kommer hon antagligen att stanna. Hon har vant sig vid friheten - "man kan gå ut i nattlinnet". Med allmänna kommunikationer ligger det ocentralt men med bil når man Oslo på drygt en timme. Men det har blivit mycket köra och hämta under årens lopp när barnen skulle till skolan. Och hon skjutsar sin dotter som studerar i Oslo till och från tåget varje dag. Nedanför huset ligger Trysifjorden, en djup och mytomspunnen sjö där granklädda öar flyter som svarta sockertoppar. Jag upplever naturen som ganska dramatisk och undrar om det är platserna häromkring som går igen i böckerna.
Hon nickar.
- Ja, jag använder skogarna här och behöver jag en stad så blir det Drammen. Alla som bor där kan känna igen sig. Där är kyrkan och brandstationen och bron. Men jag har aldrig sagt att det är Drammen och det är en viktig poäng. Fördelen med ett fiktivt universum är ju att man kan skriva vad man vill.
Jag vill komma in på det speciella med hennes historier.
- I Älskade Poona skriver du: Jag tänker på hur allting slumpar sig, sa Sejer, helt oberoende av vartannat. Så att ohyggligheter som detta kan ske. /---/ Varför dog Poona? För att Göran slog ihjäl henne. Men också för att Marie Jomann var en usel chaufför. Hon krockade så att Jomann inte kunde hämta Poona. Eller så dog hon för att Kalle Moe inte hittade henne på Gardermoen. Hon dog för att Ulla gjorde slut med Göran. För att Lilian sa nej. Det är så många saker. Så många tillfälligheter som banar väg för ondskan.
- Är inte detta centrala tankar i alla dina böcker?
- När den skyldige står där och får sin dom, så tänker jag ofta att detta har han ju aldrig velat. Jag vill nyansera fenomenet kriminalitet och framställa gärningsmannen som offer för en väldigt pressad situation. Det betyder inte att livet fram till dess inte spelar någon roll, men jag är väldigt intresserad av ögonblicket då allt gick snett.

Hon säger att det är nödvändigt för henne att på något sätt kunna förstå den som begår ett brott om hon ska kunna skriva något bra om det. Därför är hon inte intresserad av seriemördare. De utgör dessutom en minoritet. Thomas Quick är ett undantag.
- Att något går galet i ögonblicket, det kan jag förstå. Jag beskriver egentligen goda människor som begår onda gärningar. Medan resten av kriminallitteraturen ofta handlar om onda människor som begår onda handlingar. Jag vill att den som läser ska känna en viss sympati för gärningsmannen. Ofta förtjänar de det. Inte alla gör det, men det är inte dem som jag skriver om.
Jag berättar att jag även fäste mig vid den unge Tomme. Han som i Svarta sekunder kände i djupet av sin själ att han inte var någon brottsling.
Hon håller med om att han naturligtvis inte är någon kriminell person, men han är undfallande. På grund av sin svaghet råkar han in i något fruktansvärt.
- Gemensamt för dessa män är att de saknar ett språk att uttrycka känslor med. När de kommer i en konfliktsituation kan de inte lösa konflikten med hjälp av ord. Många män som sitter inne och även unga män som tar sina liv - i Norge är de många - är språklösa män.
Men ungdomar är ju mycket mer snacksaliga i dag än när vi var unga, invänder jag.
- Det finns en stor skara som detta inte gäller och som inte klarar att presentera sig själva med hjälp av språket. De blir osynliga.
Därför är litteraturen så viktig, menar hon, för där möter vi andra som formulerar något vi själva går omkring och tänker och det ger oss möjlighet att placera oss på en karta i förhållande till andra människor. Och hon inflikar att det pågår en hetsig debatt i Norge om att skippa klassikerna i skolan och låta eleverna läsa sådant de själva väljer.
- Tankegången då är att Harry Potter kanske kan leda till Ibsen, men att Ibsen aldrig kan leda till Harry Potter.
Men liksom många andra är hon orolig för att detta kan bidra till ökade klasskillnader.
Nu måste jag fråga om hon känner något ansvar för det hon skriver.
- Ja, väldigt stort ansvar. Jag gör underhållning av något som folk upplever i verkligheten och måste komma ihåg att jag kanske har någon läsare som har upplevt just det jag skriver om. Och jag kan bli väldigt chockerad ibland, när jag ser hur långt andra vågar gå i att beskriva en brottsscen.
Hon tror att hon präglats av att hon upplevt ett mord i sin egen umgängeskrets, att hon kände gärningsmannen och var med på begravningen och bara såg en stor tragedi.
Trakten runtomkring ruvar också på ett brott som begåtts för mycket längesen. Familjen bor kvar och fortfarande efter alla år är detta det första man tänker på när man möter dem ute, säger hon. Så svårt är det att bli av med stigmatiseringen som ett dråp innebär.
Kanske drivs jag att undersöka Fossums författarskap närmare för att jag själv varit i närheten av ett brott, som brottsoffer, och jag lever med en underlig känsla av både igenkännande och avstånd. Som om det vore något man drömt en mardröm om eller sett på film. Också runt det finns ett vakuum.

Karin Fossum är något tveksam till att intresset för brott skulle ha ökat. Människor har ju alltid dragits till det som ger dem en adrenalinkick som de behöver men inte kan eller vågar skaffa sig själva. Men hon har också en något annorlunda teori om varför folk gärna vill sitta i sin stuga och läsa skildringar om hemska brott.
- Berättelsen bekräftar att det är inte JAG som har gjort detta, det är inte JAG som ska ställas till svars. Den bekräftar att vi själva är laglydiga och ska så förbli.
Och Karin Fossum säger att hon själv är extremt laglydig men inför varje historia frågar sig: Hur skulle jag ha gjort i hans ställe, hur hög är min moral egentligen?
- Jag vill beveka dig, vill att du ska bli gripen och kanske rörd. Det är känslorna jag är ute efter, inte att du ska bli skrämd, säger hon.

Annars verkar du veta en hel del om rädsla, påminner jag henne.
- Ja, det är för att jag är mamma, reagerar hon blixtsnabbt.
- Svarta sekunder är ett väldigt bra exempel på hur min ångest för att mista min dotter ligger i botten.
Och så berättar hon om när hennes dotter blev två timmar försenad och inte var med tåget när hon skulle möta henne på stationen. En svart dag som hon aldrig glömmer.
- På sekunder gick jag från att vara en väldigt förnuftig människa till att vara ett nervvrak. Jag var tvungen att köra från stationen utan min dotter, och det var skrämmande. Ändå var det en bagatell, för hon hade bara missat stationen. Men jag blev chockad av att jag var SÅ rädd!
Efter det skrev hon Svarta sekunder om nioåriga Ida som försvinner när hon cyklar till kiosken för att köpa en hästtidning.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.