Att Paulo Roberto gripits för brott mot sexköpslagen är naturligtvis helt i sin ordning. För egen del välkomnar jag också den planerade skärpning av lagen som ska göra fängelse till normalstraffet.
Det hindrar inte att det drevet mot Paulo Roberto för några veckor sedan innehöll lite för mycket av hyckleri och intellektuell ohederlighet för att allt ska kännas bra. Vad jag främst tänker på är att hans böcker drogs in av förlaget och inte längre finns till försäljning.
En konsekvent tillämpning av denna princip skulle leda till en uttunning av det västerländska kulturavet som få av oss torde välkomna. Till kategorin sexköpare hör ju sorgligt nog väldigt många av de diktare, tänkare och konstnärer som vi brukar se som omistliga. ”Jag köpte mig kärlek för pengar”, berättade Gustaf Fröding i dikten ”En kärleksvisa”, och samma sak kan sägas om litterära storheter som Charles Baudelaire, August Strindberg, Hjalmar Söderberg, Friedrich Nietzsche, Marcel Proust och otaliga andra.
Karin Boye var en människa med mycket känsligt samvete, men i motsats till Gustaf Fröding tycks hon likväl inte ha haft några betänkligheter vad gäller sexhandelns etiska aspekter.
Till den stora skaran av höglitterära sexköpare hörde också Karin Boye. En av hennes förtrogna vänner, litteraturprofessorn Victor Svanberg, har berättat för mig att Karin på 30-talet åkte till Berlin för att få tillgång till stadens rika utbud av prostituerade med inriktning mot en lesbisk kundkrets. Om detta kan man också läsa i Johan Svedjedals lysande biografi ”Den nya dagen gryr”. Karin Boyes författarliv (s 232-233). Där återges även ett brev där Karin vällustigt berättar för Svanberg om sitt samröre med en kvinnlig gigolo av grekiskt ursprung:
”Själv har jag blivit betydligt djärvare sedan jag skrev sista brevet – jag tror till och med det var innan det blev avskickat. Alltså: jag tog mod till mig och några cocktails dessutom och flirtade mig med dödsförakt till vad jag ville ha. Hon är en oerhört lustig liten varelse, grekiska, ja verkligen, till sin börd, inte bara till sina seder – från Aten. [----] Men vad har du för nöje av det här? Hon fängslar mig bara så väldigt, och jag kan knappast skriva till någon annan om det.”
Karin Boye var en människa med mycket känsligt samvete, men i motsats till Gustaf Fröding tycks hon likväl inte ha haft några betänkligheter vad gäller sexhandelns etiska aspekter. Detsamma gäller också en annan av de författare som skulle ha legat pyrt till hos dagens förläggare, givet konsekvenserna av Paolo Robertos agerande.
Den författare jag tänker på är August Strindberg som enligt egen uppgift ska ha frekventerat över hundra prostituerade. Uppgiften har ibland betvivlats, men under alla förhållanden är sexhandeln ett återkommande tema i hans självbiografiska författarskap, t ex i Tjänstekvinnans son (1886-1887) och En dåres försvarstal (1888).
Det i någon liten mån försonande med Strindbergs skildringar av sexhandeln är väl att han – liksom senare Hjalmar Söderberg – vänder sig mot stigmatiseringen av de prostituerade. Baksidan av detta är en idyllisering som går mycket dåligt ihop med de anspråk på illusionslös realism som han omfattade vid denna tid. Särskilt tydligt är detta i ”Tjänstekvinnans son”. Apropå de prostituerade som hans alter ego Johan frekventerade under sin studenttid i Uppsala skriver han där:
”De många, som nu jämra sig över de prostituerades hårda öde, tro att nöden och förförelsen äro de enda motiven. Johan fann däremot under sin långa ungkarlspraktik aldrig en enda glädjeflicka, som var sentimental eller ville ändra sin bana. De hade valt den av smak, trivdes bra och voro alla glada. De voro nästan alla tjänsteflickor, som lämnat sina platser, emedan de hade tråkigt; […]”
Idylliseringen av sexhandeln var naturligtvis långt ifrån ovanlig vid denna tid. Det var inte heller detta som var anledningen till att en uppretad allmänhet under den s k Giftas-processen uppmanade Strindbergs förläggare att rensa ut hans böcker ur sitt sortiment. Anledningen var i stället att han skojat med den kristna dogmen att nattvardens bröd och vin i själva verket skulle vara identiska med Jesus kropp och blod.
Strindbergs förläggare motstod lyckligtvis alla påtryckningar från den uppretade allmänheten. I motsats till Paolo Roberto kunde han därför fortsätta att ge ut böcker. Det ska vi nog trots allt vara glada över.
Det betyder naturligtvis inte att vi ska bagatellisera Strindbergs sorglösa inställning till prostitutionen. Den ger onekligen en besk eftersmak åt många av hans böcker. Det gäller inte minst ”En dåres försvarstal”. Där berättar författarens alter ego Axel att han för att hämnas sin hustrus förmodade otrohet besökt en bordell som inretts i det hus där det äkta paret en gång haft sitt gemensamma hem.
Om skribenten:
Torsten Rönnerstrand är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap. Aktuell med boken "Kärleksinviter i litteraturen från Bibeln till Millennium" (Carlsons Förlag 2019)
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
