Rapparen Kanye West skulle naturligtvis bli en förskräcklig presidentkandidat. Detta i sig är ingen spänstig lägesanalys. Kanye West går ej på list – bara eld. Kanye West har inte tillgång till tanke – bara kollision. Hans inre liv erbjuder en stor, het bassäng av obehandlade diagnoser.
Den amerikanska presidentposten står under hård prövning. Donald Trump sitter redan och fräter sönder tapeten i det ovala rummet. Samtidigt tar Kanye West sats och samlar in underskrifter i South Carolina.
LÄS MER:Då kommer Kanye Wests album
Allt detta måste slita på det tunga, läckande laboratoriedjur som är USA:s politiska system. Men inte bara genom att folket sätter än mindre tro till samma system. Kandidater som Kanye West riskerar också att ytterligare övertyga väljare om något nästan lika ruskigt: att det som fanns tidigare var godtagbart. För visst är Donald Trump en ointaglig dåre.
”Denna leende klump av hud och kostym”
Men betänk också det galleri av människor, alla monument över sömnapné och gikt, som gjort anspråk på presidentposten under de senaste decennierna. George Bush, John McCain, Bill Clinton. Nästan lika besvärligt som att Kanye West kandiderar är att Joe Biden står som Demokraternas alternativ. Denna leende klump av hud och kostym, som puttas runt mellan delstater och fortsätter att le med samma oförminskade styrka.
LÄS MER:Kanye West höll okonventionellt kampanjmöte
300 miljoner människor i förvirring. Västvärldens faderliga säte Amerika i upplösning – idélösa, trygga Joe Biden är valet. Kanye West kan få detta att kännas naturligt.
Också här i Sverige bör vi iaktta våra konstnärer med uppdaterad, färsk paranoia. Börjar något svenskt exempel på Kanye att blicka mot Rosenbad kan allt det vi finner outhärdligt, alla de torra politiker vi förbannar så, snart bli det åtråvärda.
”Stefan Löfven skulle missförstås som klok”
Ta Nyamko Sabuni, en helt ansiktslös ledare, så enkel att nypa bort ur tanken! Som ett skjuta ut en liten tesked sylt genom fönstret! Hennes flathet skulle plötsligt tolkas som sans och behärskning, om någon lös musiker med damp började göra anspråk på en regeringsposition. Stefan Löfven har en stor kidneyböna där hans talcentrum borde sitta – denna utstrålning skulle missförstås som klokskap. Anders W Johansson för sig med samma sexuella grace som en kassettbandspelare – vilket plötsligt skulle godtas, kanske till och med uppmuntras.
LÄS MER:Kanye West uppges hoppa av presidentvalet
Varför är då detta så dumt? Att vi börjar hylla den långsamma svenska politiska maskinen, som under decennier har fört med sig stadighet och nytta?
”Vi får inte sträva efter det som är trist”
Också i våra ledares varsamma sätt finns bekymmer, skulle man kunna hävda. Vad var partiernas medgörlighet inför Sverigedemokraternas idéer om inte hasande, grå och lågintensiv! Vad var utförsäljningen av folkhemmet om inte beige, slö, och liksom händelsefattig! Man tror bara inte att något går sönder när det låter som en lång suck.
LÄS MER:Kanye West: Ställer upp i presidentvalet
Även om kommande år präglas av politiskt oväsen från musiker, eller skådespelare, eller för den delen lindansare – låt oss inte vända mot det som är tryggt och trist.
Vi bör i stället se på Kanye West och påminna oss själva: höj beredskapen mot artister med gudskomplex och makthunger här i Sverige. Det kan bli så förtvivlat tråkigt.
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
