På Stadsmuseet står en utställning med den lockande och förbryllande titeln Accidentism. Den har hamnat lite inklämd i ett rum delat med dialogprocessen kring södra älvstranden. Det är synd eftersom den är en tankeväckare, som kunde gjorts mera tillgänglig. Till exempel skulle den kunna ge nya infallsvinklar på den ambitiösa södra älvstrandsprocessen.
Accidentism handlar om arkitekten Josef Franks arkitektursyn, som den formulerades i en serie frodiga fantasihus från 1947 och i en text i Form 1958. Frank var en framstående arkitekt i 20-talets modernistiska Wien. Med sin svenska fru flyttade han till Sverige 1933, undan nazisterna. I den svenska arkitekturen kom han att förbli en outsider, känd som möbel- och mönsterformgivare för Svenskt Tenn. Hans arkitekturprojekt stannade vid idéskisser.
Huvudtanken i Franks text "Accidentism" är enkel och innehållsrik: "Alla platser där vi kan trivas - rum, gator och städer - har uppstått genom tillfälligheter; i organiskt växande städer står byggnader från alla epoker sida vid sida i harmoni med varandra". Vardagsrummet, i överförd bemärkelse, är för honom "arkitekturens slutmål", det blir aldrig färdigt och upptar "vad det än må vara för att tillfredsställa innehavarens växlande anspråk". Trivsel och "sentiment" är positiva ord för Frank. Stram, sober och spartansk däremot inte. All stor konst är på gränsen till kitsch har han till och med hävdat. I grunden är han modernist men motståndare till modernismen som förbud, ideologi och dygdelära. Det finns ingen traditionslös konst och den som inte äger traditionerna kan inte heller tänka fritt inom deras ram, skriver han.
Vad har nu detta med södra älvstranden att göra? Att stadsbyggandet enligt Frank är den viktigaste arkitekturuppgiften antyds redan i citatet ovan. Södra Älvstranden som ett levande vardagsrum som kan tillfredsställa göteborgarnas växlande anspråk är nog också en tanke många kan ta till sig. Och någon modernistisk dygdelära präglar väl knappast dagens stadsbyggande.
Men andra förenklingar hotar i upplevelseekonomins marknadsföringstänkande. En är politikernas växande arkitektur- och stadsbyggnadsintresse. Missförstå mig inte: det är verkligen utmärkt med ett sådant engagemang i den "gatans konst som tillhör alla". Men allt oftare hörs politiker uttala sig om att svensk arkitektur måste bli djärvare och placera sig och sin stad på världskartan. Senast Leif Pagrotsky på årets Arkitekturdag. Han spädde dessutom på Stockholms uppenbara identitetsproblem genom att hänvisa till Malmö och Göteborg (faktiskt!) som mer framåt. Tidigare har Stockholmspolitikerna Billström och Hellström sagt samma sak och kommit med patentlösningen mera höghus. Och det var just patentlösningar den djupt kultiverade Frank var emot (bidrog det till att göra honom till en främling i den svenska kulturen?).
Besvärligt nog kräver stadsbyggande kunskap om traditionerna för att kunna tänka fritt. "Instant city branding" må locka stressade politiker men är inte någon långsiktigt hållbar väg.
