Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Jonas Sjöstedt talar på Gustav Adolfs torg. Bild: Anna Tärnhuvud
Jonas Sjöstedt talar på Gustav Adolfs torg. Bild: Anna Tärnhuvud

Björn Werner: Jonas Sjöstedts syn på kärlek borde inspirera oss alla

Relationer är viktigare än karriären. Det har Vänsterpartiets avgående ordförande förstått, när han väljer att flytta till Hanoi för sin fru. "Han får de får de flesta kärleksgurus att framstå som amatörer", skriver GP:s kulturchef Björn Werner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Tindermännen blev 10-talets stora förlorare

LÄS MER: Tindermännens lidande är allas ansvar

Distansrelationer är lätt hänt i en tid där individen är allt och flexibilitet och snabbhet en konkurrensfördel. Det räcker med ett attraktivt jobb som man bara inte får tacka nej till – och plötsligt står man där. Med helt rätt val gjort – och en klump i magen som växer.

För få saker är värre än en kärlek långt borta, bortom hav och kontinenter och tidszoner. Hur mycket två personer än älskar varandra faller detaljerna bort, en efter en. Det egna universum som är en relation bleknar obönhörligen allt eftersom distansen tuggar sig igenom och äter upp ens gemensamma vanor, intressen och vardag. Små textmeddelanden och telefonsamtal räcker inte. Kvar blir till slut en sorgsen kärlekens teori, nästan utan praktik.

Jag ser vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt val att lämna sin post efter åtta år som en protest mot detta. Ett litet uppror mot kravet på att den egna lyckan alltid ska stavas prestation: istället ska han nu vara med sin fru Ann Måwe och sina barn i Hanoi, där hon fått arbete som ambassadör. Offret är stort: han lämnar jobbet efter många års möda och slit nu leder ett parti som gör stora framgångar i opinionen – och där han också vunnit respekt och förtroende både av väljare och politiska meningsmotståndare.

Sjöstedt verkar ha listat ut ett sätt att förhålla sig till framgång och kärlek som får de flesta kärleksgurus att framstå som amatörer.

Ändå tycker jag mig ana något bakom hans lättande småleende i TV-intervjuerna med honom. Han har listat ut något. Att det finns det som är större än ära, makt och framgång. Kanske också det – att utan kärlek och glädje så blir jobbet man gör ändå inte något vidare. När ska två personer mitt i karriären hinna prata med varandra om livets små saker? Och när ska han hinna träffa barnen? Det skulle inte gå. Och hur ska en partiledare med hjärtesorg leda ett parti till valframgångar, bör man med rätta fråga sig.

Men det är större än så. Sjöstedt verkar ha listat ut ett sätt att förhålla sig till framgång och kärlek som får de flesta kärleksgurus att framstå som amatörer. För det är inte första gången han väljer sin fru framför karriären. Efter 11 år som EU-parlamentariker hoppade han 2006 av politiken för att följa med henne till New York. Tog hand om familjen. Skrev deckare. För att sedan flera år senare återvända till Sverige och bli partiledare.

På många sätt är det ett värdigt avslut för en politiker som ägnat sin gärning åt att försöka göra Sverige mer jämlikt. För när pengar och makt inte är en lika stor sak öppnas förstås upp andra världar och värden. Bortom strävan efter höga löner, fina titlar och karriärframgångar finns ju de som står en närmast, och livet man lever tillsammans.

Att ställa någon annan i första rummet blir därför på ett paradoxalt sätt, också ett sätt att bli fri. ”Kanske öppnar jag ett kafé eller skriver en bok” säger Jonas Sjöstedt när Aftonbladet frågar vad han ska göra nu. Han bryr sig helt enkelt inte – för klumpen i magen är borta.

LÄS MER: Feminismen måste också se Tindermännen