I början av nittiotalet samlade Toni Morrison några texter om amerikansk identitet i en skarp bok med den talande titeln: ”Playing in the Dark – Whiteness and the Litterary Imagination”. Hennes tes i dessa texter var lika enkel som slående. Det går inte att förstå den klassiska amerikanska litteraturen och i förlängningen den amerikanska drömmen om man inte tar hänsyn till det amerikanska samhällets mest undanträngda fasor. Toni Morrison menade att författare som Edgar Allan Poe, Mark Twain och Ernest Hemingway alla präglats av den aldrig erkända historiska närvaron av slaveriet. Och hon skrev att upptagenheten av gränslandet, av den öppna vägen och den ohämmade fantasin måste läsas mot bakgrund av slaveriets totala ofrihet. Ja, mer än så. Hela den officiella amerikanska identiteten – med sitt fokus på frihet, demokrati och öppenhet – var i själva verket ett psykotiskt svar på våldet och ofriheten, ett försök att täcka över och glömma. Den amerikanska drömmen stod i ett symbiotiskt förhållande med den amerikanska mardrömmen.
Jag tänker ofta på den där boken och på dess implikationer. Särskilt nu när vi närmar oss slutet för Donald Trumps bisarra och farliga tid vid makten och när demokraten Joe Biden ska ta över. Jag tänker på lättnaden – men också på det faktum att mycket kommer att vara sig likt; att USA är och förblir en nation som aldrig på allvar gjort upp med sitt historiska arv, som aldrig riktigt velat inse att friheten och drömmen står i direkt relation till ofriheten och mardrömmen; att våldet alltid gäckar i skuggorna.
Den amerikanska mardrömmen verkar aldrig vara över.
Den närmaste tiden kommer världen gång på gång få höra Joe Biden tala om USA som frihetens rike, och om behovet av att läka landet och återerövra det verkliga USA, det land där demokrati, ärlighet och öppenhet råder. Och han kommer påstå, som så många presidenter före honom, att den amerikanska demokratin är en förebild för världen, en fyrbåk att rikta sig mot.
Och jag kommer tänka att hans ord är psykotiska, precis på det sätt som Toni Morrison beskrev dem; att de är en flykt in i en fantasivärld där våldet är närvarande men undanträngt.
För låt oss tala klarspråk: högerdemokraten Joe Bidens USA kommer bara vara marginellt bättre än Donald Trumps. Det kommer fortfarande vara ett land som inte lyckats göra upp med slaveriet eller med folkmordet på landets ursprungsbefolkning. Det kommer fortfarande vara ett land som spärrar in sin svarta och latinamerikanska befolkning för minsta förseelse. Det kommer fortfarande vara ett land med monumentala missbruksproblem sprungna ur fattigdom och orättvisor. Det kommer fortfarande vara ett land där skolskjutning är ett begrepp som varje förälder måste förhålla sig till. Och det kommer fortfarande vara ett militariserat land som bombar och initierar statskupper var helst det behagar.
Nej, den amerikanska mardrömmen verkar aldrig vara över.
Läs mer av Mattias Hagberg:
LÄS MER:Låt katedralerna rasa samman över litteraturdebatten
LÄS MER:Bilden av ”hillbillyn” är ideologisk
LÄS MER:Det sega coronalivet måste bli ännu långsammare
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
