Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Johan Kellman Larsson: Joan Didion var den nya journalistikens moder

Den ständigt Nobelpristippade amerikanska författaren och journalisten Joan Didion är död, 87 år gammal. Hon kommer att bli ihågkommen som en skönlitterär gigant – men också som den nya journalistikens moder.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Joan Didion skrev varje dag. Ända in till slutet. Även om det bara blev lite grann så var det viktigt, har hon sagt, för annars blev det svårt att hitta fokus igen: ”En ledig dag förstör det”. Det var så hon betraktade skrivandet. Som allvarligt arbete och hårt hantverk – som hon älskade djupt.

Som ung plöjde Joan Didion Albert Camus, Ernest Hemingway, Joseph Conrad och Henry James. Hon avslutade sina studier vid University of California i Berkeley i början av 1960-talet och inledde därefter sin journalistiska bana. 1963, när hon debuterade som författare med romanen ”Run River”, hade hon redan gjort sig ett namn på den amerikanska upplagan av tidskriften ”Vogue” (hon började på New York-redaktionen som praktikant).

LÄS MER: Joan Didion död – led av Parkinsons

Hennes breda genombrott som reporter kom 1968, med essäsamlingen ”Slouching towards Betlehem”. Boken slog ner som en bomb och texterna bidrog till att forma och omforma den amerikanska tidningsprosan. Begreppet ”New Journalism” – journalister som lånar grepp från romanförfattare – myntades fem år senare av Tom Wolfe, och det var Joan Didion, tillsammans med bland annat Hunter S. Thompson och Gay Talese, som slog an tonen. Tack vare ”Slouching towards Bethlehem” och ”The White Album”, den andra reportageboken från 1979 som blev en ny klassiker i genren, befäste hon sin position som den nya journalistikens moder.

Joan Didion 2007. Arkivbild. Bild: Seth Wenig
Joan Didion 2007. Arkivbild. Bild: Seth Wenig

Det Joan Didion gjorde var att hon – när hon skrev om allt från påtända hippies i San Franciscos Haight-Asbury till Ronald Reagan, The Doors och Hollywood – tillät sig en detaljrik och elegant stil som påminde om den skönlitterära. Metoden väckte vild debatt då, och gör det än idag. Ett färskt svenskt exempel är ett reportage av journalisten och författaren Björn af Kleen (som självklart influerats av Didion) i Dagens Nyheter som väckte diskussionen om journalistiska gränsdragningar.

Senare rörde hon sig bortom journalistiken, och skrev både fler politiskt och personligt orienterade essäsamlingar (som ”Political Fictions”, ”Kalifornien – min historia” och ”Anteckningar”), filmmanus (hon var medförfattare både till Al Pacinos filmdebut ”Panic in Needle Park” och ”A star is born”) samt fler romaner (som ”The last thing he wanted”).

Meningen är signifikant för hennes sätt att formulera sig. Det är på samma gång avskalat, akut och alldeles blixtrande vackert.

När Joan Didions eget liv kraschade efter maken John Gregory Dunnes död, 2003, var det just det dagliga skrivandet som hjälpte henne att överleva. I ett desperat försök att få grepp om tillvaron igen trängde hon undan allt annat. På fyra månader skrev hon romanen som fick titeln ”Ett år av magiskt tänkande”. Boken kom i svensk översättning 2006, gav henne det prestigefyllda National Book Award – och blev en omedelbar sorgklassiker. I slutet av det förtvivlade året skriver hon: ”om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta dem bli fotografiet på bordet.” Meningen är signifikant för hennes sätt att formulera sig. Det är på samma gång avskalat, akut och alldeles blixtrande vackert.

LÄS MER: Recension: The last thing he wanted - Netflix

Några år senare kom hon att skriva om personlig sorg igen. I ”Blå skymning” sorterar hon bland skärvorna, de som skar så djupt, efter dotterns död. Boken har hamnat i skuggan av ”Ett år av magiskt tänkande”, men stannar också den kvar länge hos läsaren. ”Only yesterday I was holding her in my arms”, skriver Joan Didion och det är lika hjärtskärande som ett blått skymningsljus.

Joan Didions död kommer få kritiker världen över att försöka bräcka varandra i språklig parkour. Många kommer säga att hon var en storartad och modig uttolkare av modern amerikansk kultur – att hon ägnade sig åt att försöka fånga den amerikanska drömmen.

För många andra blir hon ihågkommen för sitt oefterhärmliga och stilbildande språk. Att läsa Joan Didion är nämligen som att betrakta en violinvirtuos med sitt instrument. Något som i själva verket är fruktansvärt komplicerat, att skriva, får hon att se bedrägligt enkelt ut.