Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bosatt i Göteborg. Poeten Jila Mossaed lever och verkar i Göteborg. Bild: Björn Larsson Rosvall / TT

Jila Mossaed berikar den svenska samtidspoesin

Poeten Bengt Berg tecknar ett porträtt av sin vän Jila Mossaed som valts in i Svenska Akademien på stol 15.

När jag denna vackra höstdag sitter i bilen och genomkorsar den nordvärmländska färgprakten håller jag på att fara av vägen när jag på radion får höra att Jila Mossaed valts in i Svenska Akademien! Hörde jag rätt, det är för bra för att vara sant.

LÄS MER: "Ärad, överraskad och väldigt glad!"

Senare på kvällen säger hon i Aktuellt: Jag tvingades lämna mitt land på grund av orden och nu, i det nya landet har jag blivit invald i Akademien tack vare orden.

Det var under andra hälften av 1980-talet, i en avsideskrok utanför Hagfors som jag träffade Jila Mossaed för första gången. Det var hemma hos konstnärerna Karin och Marc Broos, som också var ganska nyinflyttade på den värmländska landsbygden. Det var – och är – lite så i Värmland, kulturens trådar korsas och det finns en underström av samhörighet. Sedan dess har kontakten funnits, och nya vänskaper tagit form.

Jila Mossaed föddes i Teheran 1948. Efter Khomeinis maktövertagande lämnade hon Iran, där hon publicerat ett par romaner och flera diktsamlingar. Hon är sedan 1986 bosatt i Sverige, först i Värmland och numera Göteborg. Hon debuterade på svenska med diktsamlingen Månen och den eviga kon (1997). Efter det har hon publicerat en rad diktsamlingar, senast en bok med den smått profetiska titeln Vad jag saknades här.

Exilens villkor och ambivalens tränger fram genom orden. Diktens jag kan ömsom befinna sig i sin egen känslas mitt, ömsom utanför den gemenskap som gror och växer ur de naturliga sociala sammanhangen.

Någon gång ville jag dö i ett land

där människor kunde uttala mitt namn

Jag kompromissar nu för tiden

jag vill snarare dö namnlös

Var som helst

Det är inte första gången det uttrycks: Språket är mitt hem, jag bor i mitt namn.

Detta att leva under ett politiskt och religiöst förtryck, som det i Iran under ayatollornas överhöghet, är att leva i en ständig skugga, särskilt för en författare. Att sedan hamna i frihetens exil innebär helt nya, andra prövningar. Nu äger man rätten till sina ord, men modersmålet finns kvar i landet man tvingats lämna, kampen för att hitta hem i det nya tungomålet är både lång och mödosam. Det är en känslig balansakt att med sitt medfödda språk orientera sig mot ett eget uttryck på det nya språk som finns runt om. Men Jila Mossaed har lyckats sammanfoga det gamla arvet i den nya miljön, för att nu uttrycka ett intrikat lyriskt hantverk på träslöjdssvenska.

Genom sin dubbla tillhörighet berikar Jila Mossaed den svenska samtidspoesin, med en särartad stämma, fylld av smärta, svärta, sorg men också kärlek och längtan. Det finns ett ”hoppets territorium”.

LÄS MER: Dikter som kastar mörka skuggor över vår tid

Egentligen är det märkligt hur homogen akademiledamöternas skara varit genom åren. Desto mera både glädjande och nödvändigt att en författare med totalt annorlunda bakgrund och en sådan livsberättelse som Jila Mossaed har, blir den nya rösten i Akademien. Jag är övertygad om att hon genom att använda sin tribun också kan inspirera till större mångfald och vidgade vyer i den viktiga institution som Svenska Akademien är, när hon snart intar den plats som Kerstin Ekman lämnat tom, stol nr 15.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.