Scenen är ikonisk. Ja, mer än så, den är ett kulturellt signum, en brännpunkt för det västerländska samhället, en ständigt reproducerad bild av familj och mirakel.
I mitten ligger det nyfödda och lindade Jesusbarnet och vid hans sida står Josef och Maria, lyckliga och hänförda, med böjda huvuden. För många moderna betraktare är scenen laddad med kärlek och omtanke, en vacker och tilltalande gestaltning av familjens heliga band. Men i sin ursprungliga kontext, det första och andra århundradet av vår tideräkning, gav berättelsen om den heliga familjen förmodligen helt andra associationer.
När människor under antiken läste eller hörde julevangeliet var det knappast jungfrufödseln eller den varma beskrivningen av kärnfamiljen som fick dem att reagera. Mirakel tillhörde vardagen och familjen var en institution lika självklar som att solen gick upp på morgonen.
Nej, det som verkligen fick läsare eller åhörare att spärra upp ögonen var med stor sannolikhet Josefs tafatta biroll. Det faktum att han, mannen, var struken ur ekvationen och bortkopplad från den fysiska reproduktionen. Detta, om något, var berättelsens epicentrum – dess skandalösa twist.
LÄS MER:I begynnelsen var modern
Fram till denna punkt hade de bibliska berättelserna – framför allt de gamla myterna om Abraham och de andra patriarkerna – alltid fokuserat på familjens och släktens fortlevnad. Gång på gång talade Herren till Abraham om hans säd, en säd som skulle ge upphov till ett stort folk.
Ja, i den hebreiska bibeln använder Gud verkligen ordet säd för att ingen ska ta miste på vad det är han föreställer sig. Det viktigaste var reproduktionen – mannens reproduktion. Det var hans släkt allt handlade om: ”Gå till det land som jag ska visa dig och var fruktsam och föröka dig där.”
Med jungfrufödsel får historien en annan laddning. Allt det gamla, om säden och släktens fortlevnad bleknar och försvinner från scenen.
Och värre skulle det bli.
Den som söker entydigt stöd för familjens betydelse i Nya testamentet måste läsa med nästintill slutna ögon. Den ogifte och barnlöse Jesus verkar inte ha mycket till övers för blodsband. Med jämna mellanrum far han ut mot familjen som institution: ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge.”
I julevangeliet rör sig Josef i utkanten av scenen. Han är avskuren från sin viktigaste uppgift, den att föra släkten vidare.
Och Paulus, den store aposteln, är inte mycket sämre. För honom var avhållsamhet och avskildhet alltid att föredra framför familj och barn. Tiden gick ändå mot sitt slut: ”Det är bäst för en man att inte alls röra en kvinna…”
Ur dessa ord växte en av historiens märkligaste konventioner – celibatet, den totala avhållsamheten. I stora delar av den tidiga Jesusrörelsen, så som den formerade sig under de första århundradena, förlorade äktenskapet och familjen i status. Det finaste av allt blev istället att vända sig från livet och kapa banden till släktens fysiska fortlevnad.
Till och med när kyrkan institutionaliserades och blev samhällsbärande fortsatte avhållsamheten att ha företräde. De som stod närmast Gud – präster, munkar och nunnor – förväntades också stå utanför samhället. Sin mest extrema form fann celibatet under medeltiden i det så kallade anakoret, en sorts total isolering från samhället som framför allt lockade unga kvinnor, kvinnor som frivilligt blev inlåsta i mörka och kalla celler i anslutning till kyrkor och katedraler.
I efterhand har många, som Friedrich Nietzsche, tolkat denna inställning som ett angrepp på lusten och begäret, som ett brott med grekernas frigjorda syn på kropp och sexualitet. Men verkligheten var en helt annan. I centrum för den tidiga Jesusrörelsen stod inte könslivet utan familjebildningen, eller rättare sagt den hierarkiska och brutala struktur som kringskar livet, framför allt för unga kvinnor.
Fram till denna punkt hade de bibliska berättelserna – framför allt de gamla myterna om Abraham och de andra patriarkerna – alltid fokuserat på familjens och släktens fortlevnad.
Avhållsamheten var ett provocerande uppror mot den patriarkala ordningen, ja, mot samhället i sig. Celibatet var på många sätt den ultimata revolutionära handlingen vid denna tid, ett tilltag som hade potential att skaka den dåtida civilisationen i grunden.
För att fullt ut förstå detta gäller det att frigöra sig från våra nutida föreställningar om kropp, kön och sexualitet, liksom från dagens bild av familjen. Den grekisk-romerska världen, som anhängarna till den judiska Jesus verkade inom, var på många sätt en hård och arkaisk värld, med ett ständigt fokus på status och hierarkier – en brutal hederskultur, om man så vill.
I denna värld var släkten och familjen den viktigaste institutionen och sexualiteten hårt kringskuren, åtminstone för alla utom för fria män med hög social status. För dem var sex något man tillskansade sig på andras bekostnad. Den mäktige mannen var en penetrator, en som tog för sig och ”tömde” sig i kroppar med lägre status; kvinnor, slavar och unga män av lägre status. Uttrycket för ejakulation var det samma som för att uträtta sina behov – meio.
I denna hierarkiska ordning var tidens kvinnor inte mycket mer än en behållare för männens säd och avkomma. Deras viktigaste uppgift var att föda, och att föda ofta, eftersom de antika samhällena befann sig i en ständig kamp med döden. Bara för att upprätthålla en stabil population i en stad eller inom en släkt behövde varje kvinna bära åtminstone fem barn. Mellan begäret och graven fanns ett likhetstecken.
I denna sociala ordning, impregnerad av makt, heder och status, blev avhållsamhet en flyktlinje, en väg bort från de maktfullkomliga männens ensidiga lust och från barnsängens förlamande dödsångest. Ja, mer än så, celibatet blev en motståndshandling, en strömbrytare som slog av samhällets fortlevnad.
LÄS MER:Idén om livet efter döden förändrade allt
Avhållsamheten hade mer gemensamt med strejk än med kyskhet. Den var ett uppror mot underkastelsen, ett finger åt samtiden. Jungfrun – den vuxna men orörda kvinnan – var ett oroande, för att inte säga hotfullt tecken. Hon var en anomali, en provocerande avvikelse.
I julevangeliet rör sig Josef i utkanten av scenen. Han är avskuren från sin viktigaste uppgift, den att föra släkten vidare. I texten såg dåtidens läsare med stor sannolikhet en man som blivit berövad sin position, sin status och sitt kön.
De anade en hierarki som gick att ställa på huvudet. Och de blev bekräftade av berättelsens huvudperson, Jesus. Som vuxen var han inte nådig mot sin far. I Matteus evangelium utropar han: ”… jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk ska bli hans fiender.” Det är svårt att tänka sig ett tydligare brott med den makt som familjens överhuvud förväntades äga och utöva.
Här finns inga spår av budordens krav på att hedra sin fader och sin moder. Tvärtom. Berättelsen om den heliga familjen rymmer ett oheligt uppror. Det gäller bara att läsa med öppna ögon.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
