En sommarkväll i slutet av 90-talet promenerade jag och kompisen Werner kring på Söder i Stockholm och snackade om rocktrummisar, poesi, kvinnor och våra gemensamma tonår en gång för tusen år sen i Varberg; två medelålders herrar med ett förflutet. Den glest befolkade stan var som ljussatt av Hjalmar Söderberg, minns jag. Men det var först framåt sena skymningen, då vi hamnat i det varma sorlet på en krog vid Zinkensdamm vi upptäckte att vi denna kväll båda bar på våra respektive avlidna fäders kavajer. Werner är - likt de flesta rockmusikanter - mycket medveten om rötter, traditioner och arv; han uppskattade kavajernas symboliska innebörd. Farsan var som en svag doft, en atmosfär, impregnering man bar med sig ett stycke på sin egen väg.
"Vore detta en Stephen King-roman, eller en H C Andersen-saga skulle kavajerna ta över vid midnatt", sa jag. "Vi skulle gå ut härifrån förvandlade till spöken."
Werner fick ett tankfullt ansiktsuttryck.
"Citera inte Bob Dylan eller Robert Johnson nu", bad jag. "Jag älskar Dylan och Johnson, men just i kväll tror jag inte jag står ut med att höra dem citeras."
"People don't live or die/people just float ..." nynnade Werner i drömmande ton Dylan.
"Okej då."
Några år senare, då morsan flyttat till ett äldreboende och mitt barndomshem sålts, gav jag farsans kavaj, plus en del annat till en second hand-butik. Det var som att se min fars rygg försvinna för gott in bland andras kläder och prylar; minnena av honom bleknade något. Kavajen hade uppgått i en annan (o)ordning, och jag undrar vem som bär den nu. Då tillvaron är en återvinning, ett ständigt provisorium, existensen ett flyt, undrar jag också vem som först ägde och bar min gråa överrock, den jag själv köpt second hand och som just nu hänger i garderoben bakom mig. En noir-rock, inte skapt för sorgset amerikanska storstadsskymningar kanske, men som gjord för en sen fransk 40-talsfilm med Jean Gabin; själv bär jag den mest i snöslaskigt meteorologiska tillstånd. Och prylarna man finner på loppmarknader, de skavna möblerna, skåpen, köksredskapen, tavlorna, myllret av prydnadsföremål? Liv utbytta mot andra liv.
Second hand. I andra hand - det är ett fascinerande uttryck; en realitet och en metafor, samt ett uttalande om vårt såväl existentiella som sociala och politiska tillstånd. För mig var betydelsen länge - och är väl mest fortfarande - rent praktisk; en social och politisk poäng. Att fattig kan man ändå för en billig penning skaffa sig en dräglig vardagstillvaro. Jag vet folk som möblerat hela sina hem second hand, och ständigt går kring i andras tidigare liv och kläder. Officiellt naturligtvis en skam, eftersom fattigdom fortfarande ses inte som resultat av en usel ekonomisk politik, utan som en personlig defekt. Flertalet av oss är inte särdeles nya och fräscha och oskuldsfulla; vi försöker leva billigt och är billiga människor med billiga själsliv. "Jag är bara mig själv", säger däremot den silikonförnyade tjugotreåriga dokusåpastjärnan, lätt klädd i något nytt och svindyrt. Förvisso är vi övriga inte oss själva. Vi är i andra hand.
Som blygsam representant för denna tysta folkgrupp tog jag en rond genom några av centrala Göteborgs second hand-butiker.
Ebbes Hörna, organiserad av Stadsmissionen, ligger vid Stigbergstorget och det var grå och trött eftervinter då jag iklädd min noir-rock klev in och genast förvånades av den sobra uppläggningen, med gott om armbågsrum. Jag hade väntat - bespetsat mig på, kanske längtat efter - ett mindre kaos, en trängsel av prylar, som drivved efter stormen, men de husgeråd och föremål som fanns stod glest och prydligt uppradade på hyllor. Annars var det mest kläder, och dessa inte så billiga som jag antagit. Ett par huvudlösa skyltdockor i aftonklänningar stod placerade i strategiska hörn, panelhönor beredda att stiga ut på golvet som balens drottning vid minsta uppmärksamhet. Jag och några pensionärer smög diskret kring och kände på tyger. Ingenstans stod min fars kavaj att finna.
Två kvinnor diskuterade vid disken högljutt vinterns influensa.
"Jag har aldrig varit med om något liknande", förklarade den ena, snubblande på orden. "Min man har fortfarande ont i alla sina kroppar!"
Vilket var alldeles naturligt sagt bland dessa begagnade kläder, med sina minnen av alla andras kroppar. Jag tog trappan ner till avdelningen för böcker och tidskrifter och höll ett tag i Nr. 11 1965 av Svensk Damtidning, med ett stort reportage om Drottning Louises död och begravning, allt i förflutet, lätt flagnat svartvitt. Jag hade vaga barndomsminnen om detta. Skulle min gamla mor vara intresserad? Nä. Men second hand får man ett starkt, plötsligt alldeles övertygande intryck att tid gått, att den kan rinna ut.
En halvtimme senare stod jag och frös utanför den tillbommande Kommersens loppmarknad, mitt emot Masthuggstorget - öppet endast lördag-söndag - och undrade över varför jag kände mig lätt besviken; om jag redan nu borde avbryta min second-hand-promenad, trösta mig med ett cd-inköp på Skivhugget och låta andrahandsvärlden flyta vidare. Men fortsatte ändå till Emmaus Björkå på Linnégatan på jakt efter den stämning, röra, sorl och upphetsande billighet jag erfarit på mindre städers loppmarknader, organiserade av Frälsningsarmén eller lokala idrottsföreningar. Fast det var sobert också på Linnégatan, inte särdeles billigt - om än solidariskt i politiken. "Emmaus Björkå omvandlar insamlade kläder, prylar och möbler till bistånd. Vår verksamhet handlar inte om välgörenhet utan om solidaritet och rättvisa." En kvinna i päls, enorm hatt och stora solglasögon begärde att få gå ut på trottoaren för att i det gråa ljuset exakt kunna avgöra färgnyansen på ett par jeans. En välklädd äldre man bläddrade systematiskt igenom kavajer och kostymer. En upphängning Retro 70-80-tal. Märkeskläder. Kläder uthyres. Moderiktigheter och nostalgi.
Det ursprungliga Emmaus grundades i slutet av 40-talet i Paris av Henri Groués, även kallad Abbé Pierre, en franciskan och präst som varit med i motståndsrörelsen under Andra världskriget och senare som deputerad i nationalförsamlingen; ett det slags gudsman som moderniserats bort i våra trakter, det vill säga en som tagit sin tro på orden. Då det den ohyggligt kalla vintern 1954 frös ihjäl mängder av bostadslösa i Paris publicerade Abbé Pierre ett öppet brev till bostadsministern M Lemaire, där han bland annat sa: "Man skulle mycket hellre vilja älska Er än att vara tvungen att kämpa mot frestelsen att förbanna Er." Ett bett Sveriges anemiska prästerskap knappast är mäktigt. Emmaus var ursprungligen den ort dit lärjungarna flytt dagen efter Jesu död; den där de mötte honom igen, återuppstånden.
Kvinnan i stor hatt och solglasögon tyckte dock det blev för varmt inne på Emmaus på Linnégatan, så hon skalade av sig pälsen, lade den över disken, förmanande personalen:
"Men sälj den inte!"
Nästa dag sa mig Borghild Håkansson, passionerat intresserad av och engagerad i loppmarknader:
"Du har gått på fel ställen! Vart gick du till exempel sen?"
"Tja, till Anitas kläder på Arkivgatan."
"Det är mest glamour. Säkert bra, men det är på lördagarna du ska ut, till utkanterna, loppmarknaderna. Om du vill återuppleva vad du funnit i mindre städer."
"Och till Kommersens loppmarknad?"
"Till exempel. Det finns en tydlig klassskillnad också inom second hand-branschen."
Borghild Håkansson blev intresserad av second hand och loppmarknader redan under ungdomen i Uddevalla. Kommen till Göteborg begick hon 1976 tillsammans med tre andra en tvåbetygsuppsats i sociologi - Lump som vapen - om Emmaus Björkå, då ett radikalt kollektiv som samlade in pengar till bistånd genom att förenkla organisationen, göra den mer direkt och exempelvis skapa egna transportleder och leva på 35 kronor per man i veckan. Björkå är en by i Småland. Detta var under den radikala period som likt maran fortfarande rider det offentliga Sverige om nätterna. Passionen för loppmarknader har drivit Borghild vidare - med flödet, floden, tänker jag - och bland annat resulterat i en stor samling björktavlor, samt utställningar av dessa i samarbete med konstnären Staffan Backlund och i den vackra skriften Björktavlan i våra hjärtan (Postfuturistiska Förlaget), med texter av bland andra Thomas Tidholm, Göran Greider och Rosa Liksom.
"Nej, du har nog gått på fel ställen", sa Borghild.
Några sekunder kändes det som jag kränkt minnet av farsans kavaj.
Men var - är - överens med Borghild om den speciella sociala vikten av och den existentiella nödvändigheten i den sortens kaotiska, fula, folkliga, fattiga, vilda motström som utgörs av loppmarknaders liv, nedan och bortom det officiella, det glansigt obrukade, bacillfria och skitdyra glamour-Sverige. I ett land där det händer att tjugoåriga tjejer önskar silikonlyfta brösten, och där innerstans second-hand-affärer alltmer liknar andra butiker, blir var vulgär, "vanlig" loppmarknad till en motståndscell, ett uttryck för ett annat perspektiv - som det sas på den tiden det begav sig: det är nerifrån man har bäst utsikt. Just nu är det rätt lite som över huvudtaget beger sig. Så hur ska jag avsluta detta, plötsligt? Storyn om mannen som likt en oskuldsfull Candide gick till fel ställen, i tron de var de rätta?
Kanske genom att citera några rader Brecht, tolkade av Lars Bjurman: "Av alla verk är mig / de slitna kärast. / Kopparkärl med bucklor och naggade / i kanten / knivar och gafflar vilkas trähandtag / har nötts av många händer: deras former / tycks mig ädlast (---) Allt sådant fyller mig med glädje."
Dags att göra bot. Efter denna vinter lämna över min överrock till närmaste mer vulgära loppmarknad. Låta noir-känslan flyta vidare. Watching the river flow.
