I en fyra år gammal intervju beskriver Dag Solstad hur tiden i det maoistiska Arbeidernas Kommunistparti lärde honom att skriva romaner. Efter att ha debuterat som helt ung med den modernistiskt färgade novellsamlingen ”Spiraler” 1965 kom han att i en rad artiklar både försvara och angripa ett symboltyngt skrivsätt. ”Vi vill inte ge kaffekannan vingar” lyder ett av hans mer berömda slagord från denna tid.
Vid 1970-talets början beslöt han att underkasta sig partiets estetiska krav och börja skriva socialrealistiska böcker för massan. Ironiskt nog innebar detta att Dag Solstad som själv inte kom från en proletär miljö tvangs att anstränga sig mer. I intervjun berättar han att han aldrig har arbetat så hårt som under dessa år. Det blev sammanlagt fyra romaner med hjältar från arbetarklassen. Sedan återgick han till att skriva som Dag Solstad.
Mycket riktigt är de av hans romaner som är verkligt mästerliga tillkomna under senare decennier. Huvudpersoner i dem är alltid läsande män: en arkitekt, en bibliotekarie, en litteraturprofessor, en diplomat, en gymnasielärare och en stadskamrer. Rör det sig kanske om skildringar av medelklassliv av en medelklassförfattare för en medelklasspublik?
LÄS MER:Språket gör litteraturen sann
Formuleringen är inte min utan Karin Petterssons. I en krönika förra veckan gick hon till angrepp mot en svensk kulturvärld (författare, kritiker, läsare) som enligt henne består av vita kvinnor ur medelklassen. Texten fick en rad svar. De flesta menade att bilden var felaktig. Vad alla verkar ha glömt är dock att sådana politiska kategorier är helt irrelevanta när det kommer till litteratur.
Det är en sanning som man finner hos Dag Solstad eller vilken annan författare av värde som helst. Vad är till exempel ett medelklassliv? Jag har tillbringat 35 år i medelklassens mitt, ägnat otaliga timmar åt studiet av medelklassförfattare som Franz Kafka (jurist), Robert Musil (disputerad i psykologi) och Emily Brontë (prästdotter) och jag vet fortfarande inte. Bortom alla banala markörer är tillvaron för någon ur medelklassen lika outgrundlig som för alla andra.
LÄS MER:Ingenting är värt sitt pris
Kanske är det snarare denna insikt som saknas i många svenska romaner. Människorna i dem är inte underliga annat än i helt ytlig mening. Fattas gör det särpräglade, det udda, det individuella. Klass, hudfärg och kön är hopplöst grova kategorier. Jag tror att det dags att vi frågar oss vad som händer med en kultursfär där tänkandet ständigt utgår från dem.
Om Arbeidernas Kommunistparti för 50 år sedan ville se en ideologiskt präglad litteratur för en bred publik, är det lite mer dunkelt vad Karin Pettersson efterlyser. Hon säger sig vilja få ”överväldigas av språk och nya berättelser.” Vad man kan lära av den unge Dag Solstad är däremot klart: att ett verkligt skrivande måste hänga samman med ett verkligt tänkande, att det inte är särskilt lyckat att underkasta sig villkor från en yttre instans och – tanken hisnar – att så kallade erfarenheter är av underordnad betydelse när det kommer till litteratur.
Mot slutet av intervjun får Dag Solstad frågan om vad som är det värsta med vår tid. ”Ödeläggelsen av tidningarna” blir hans svar.
Läs fler kulturkrönikor av Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:Vad vill Sveriges Radio med sin dramasatsning?
LÄS MER:I hennes värld kan bara den med diagnos vara fri
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
